Ö-läget

Att bo på en ö har sina sidor. De flesta sidor är goda, och det positiva överväger definitivt.

Inom politiken där jag fortfarande försöker vara hyfsat verksam (märks det att jag mentalt har slutat?) pratar man ofta om öläget som en nackdel som ska garantera särbehandling i olika former, ofta ekonomiska. Personligen anser jag att jag är positivt särbehandlad som får bo här, det räcker i sig.

Men för tillfället känner jag mig gramse och lite ledsen. Jag kommer inte härifrån!

Jo, om jag åker i morgon. Eller nästa tisdag. Eller kanske rent av på fredag.

Men jag vill åka på söndag morgon, för att få gratulera en kär släkting som fyller 60 år och som ska ha mottagning på landet. Vi hade först tänkt att åka båda två, över helgen. Men överhopning av arbete samt den ekonomiska aspekten (vi har åkt fram och tillbaka till fastlandet rätt mycket sista tiden, och det blir en tusing varje gång när vi har bilen med oss), gjorde att vi slutligen efter moget övervägande bestämde oss för att jag åker ensam, utan bil, bara över natten.

Men vi tog tydligen för lång tid på oss att bestämma oss, när jag skulle boka färjan var det fullt. Min reservplan höll inte heller, jag var beredd att flyga ena vägen (kanske inte ekonomiskt försvarbart, men nu hade jag ju bestämt mig). Även flygavgångarna var fulla!

Nu sitter jag här, med viljan att åka och presenten i knät. Den senare får jag skicka till Nynäshamn i morgon, och den första får jag betvinga.

Synd om mig? Nix. Men ö-läget gjorde sig påmint, och det gör lite ont att inte få gratta Leffe på plats.

Garda skola har brunnit ner!

Jag tror jag vaknar till en vanlig söndag utan dramatik. Men hör på riksnyheterna att Garda skola har brunnit ner, och blir rätt alert. Garda ligger bara 6 km från vårt boställe, och genast känner jag mig inblandad.

Efter en löprunda (Stånga runt, halvdöd när jag kom hem!) och lite korsordslösande, bestämmer vi oss för att svänga bort och kolla läget. Jag blir lite fotosugen.

Det är skönt att veta att ingen har blivit skadad, men samtidigt blir jag förbannad när jag hör att branden troligen är anlagd. Det härjar rastlösa och vilsegångna ungdomar i våra trakter, som brukar roa sig med diverse ofog; slå sönder postlådor, busköra med moppar etc. Är det här ett utslag av deras frustration och förstörelselusta? I så fall, hade de tänkt sig att det skulle gå så här långt? Om det är dom, är de nog rätt skärrade nu.

Jag tog några bilder, vi strosade runt bland förödelsen och konstaterade att det är en stor tragedi på alla plan. Barn och vuxna har mist en arbetsplats, en bygd har mist sin fina, rätt nya, skola.

Resten av bilderna ligger i min logg på Facebook, för den som vill se.

Lördagsrapport…

“Så går en dag ifrån vår tid, och kommer aldrig mer…”

Våren bedövar och berusar, förundrar och helar. I dag har käre maken ägnat sig åt valupptakt, medan jag höll mig hemma. Jag städade, sällskapade med jycken, jobbade lite med foton, arbetade, tvättade – i en salig blandning. Skönt och avkopplande trots att det var lite måsten. Framåt eftermiddagen vågade jag mig ut på altanen, trots nordostliga kyliga vindar som snodde runt husknuten. Så länge solen höll sig framme var det skönt!

När Bosse kom hem tog vi var sin drink, och så småningom tände han grillen. Nu är jag mätt på marinerade lammspett och rött vin, och snart ska vi heja på Malena i Moskva.

Jag har sagt det förut, men det tål att påminnas om; jag har det förbaskat bra!

Fredag, sol och hårdrock

Sitter på jobbet och gör det sista för dagen. I högtalarna ljuder en cd-skiva med rockballader, brukar lägga i den när de flesta har gått hem och det är lugnt på expeditionen.

Det är fredag, solen skiner (om än lite kyligt i luften) och jag vet att Bosse har förberett en riktigt god grillmiddag till kvällen. I morse tog jag en löprunda som gick förhållandevis lätt. Framför mig har jag en helg som jag kan disponera lite som jag vill, det vill säga jag är hemma och styr över min egen tid även om jag har saker att göra.

Jag har det himla bra.

Produktiv andningpaus

Jag har varit i Valleviken på norra Gotland ett par dagar, i en stuga med självhushåll och en av mina medarbetare. Med oss hade vi en kasse mat, lite vin, två datorer och massor av arbetsmaterial. Det var dags för den årliga marknadsföringsplaneringen, något som är både efterlängtat och nödvändigt.

Vi arbetar med marknadsföringen tillsammans, och delar tidsmässigt på sysslorna så gott det går. Det gör det roligare, och man är också mer kreativ om man slipper vara ensam. Bra marknadsföring kräver kreativitet.

Vi kom dit i solsken i går förmiddag. 30 timmar, 4 promenader, 2 luncher, en middag, åtskilliga koppar kaffe, några glas vin och några timmars sömn senare åkte vi hem i eftermiddags och hade gjort MASSOR. Både tankearbete och praktiskt arbete. Både planering och produktion. Både handfast och visionärt. Så fantastiskt nöjda vi känner oss, och så väl använda pengar att hyra en stuga ett drygt dygn!

Bortsett från arbete så hann vi också diskutera världsläget, socialdemokratin, stundande val och döden.

I övrigt vill jag inte rekommendera Vallevikens stugor om någon undrar. Vi kände oss inte särskilt välkomna (kom för tidigt, enligt värdinnan), stugan var definitivt inte städad efter vintern (döda insekter på golvet, tomma vinflaskor under bänken, spindelväv) och hon var ett ett spår intresserad av att höra hur vi hade haft det när vi lämnade, utan tog emot nyckeln samtidigt som hon pratade i telefon.

Ett aktuellt begrepp för oss på jobbet är värdskap och bemötande. Där finns uppenbarligen lite att göra!

Vildtulpanerna gör mig glad!

De står där i dikesrenarna. De står också bakom vår lagård, och strålar som solar. Innan jag kom till Gotland hade jag aldrig mött dom, vildtulpanerna. Men här är de vanliga, och de är alldeles underbara!

 

I dag har varit en omväxlande dag på många sätt, där jag i mitt ämbete både fått svara på lokalradions fråga om hur de stundande besparingarna i kommunen drabbar studieförbunden och tagit ställning till frågor kring den vägg som ska slås ut i sommar för att göra datalokalen större. Mitt jobb blir aldrig enformigt!

 

I kväll har jag varit på Friskis och Svettis. Hela vårterminen har jag troget och stadigt gått varje måndag och onsdag, och verkligen hittat rutiner för det. Men nu har de reducerat schemat, för att så många slutar att komma på passen! Med påföljd att måndagspasset har bytt ledare och blivit sju resor tuffare (jisses, så slut jag var i dag) och onsdagspasset har helt försvunnit.

 

Varför slutar folk motionera när våren kommer? Några gör det kanske utomhus i stället, men mitt onda jag tror att de flesta har drabbats av latmasken… I morgon bitti är det sista gången morgonpass med yoga för den här terminen. Vad är det med alla, varför ska man inte göra något på sommaren??

Första medaljen i år!

Så. Hemma igen efter en helg på fasta landet, huvudsakligen i Nynäshamn. Åtminstone har vi sovit och ätit där. Huvudskälet till att åka den här gången var vandringsloppet Let´s walk, 12 km på norra Djurgården i Stockholm, bedövande vacker. Häggen doftade och grönskan nästan gjorde ont i ögonen.

Fast när vi vaknade på morgonen trodde vi nästan inte det skulle bli något av, eftersom regnet vräkte ner utanför fönstret. Vi chansade och åkte – och regnet blåste bort. Grönskan blev än mer intensiv av regnet och våren slog oss med samma förundran som alltid.

 

Det var jag, Kerstin och Sara – tre generationer! – som avverkade sträckan tillsammans. Visserligen med sisådär tusen gångare till förstås, men dom struntade vi i. Vi bara knatade, pratade och njöt. Blev lite ompysslade utmed vägen med vatten, bananer, choklad och juice. Och när vi plötsligt var i mål fick vi kaffe och bulle samt en presentpåse med lite grunkor i. Allmänt jättetrevligt. Och då sprack också molntäcket upp, och solen tittade fram. Så nöjda vi kände oss när vi satt där i gräset och mumsade på våra bullar och vårt kaffe!

 

Värt att notera är också att vi fick silvermedalj alla tre!

 

Nu har jag klarat av årets första, nästa är Vårruset i juni och slutligen Tjejmilen i augusti. Känns riktigt fint, det här är en perfekt uppvärmning.

 

Medan vi tjejer gick loppet var Bosse och Roffe ute på golfbanan. Förstås. Resten av tiden tillsammans ägnade vi som vanligt åt korsord, jag upptäckte härom dagen att tidningen Lyckokryss som vi ännu inte öppnat ska vara inskickad med lösningar om 14 dagar. Bara att spurta!

 

Nu sitter jag tillsammans med Bosse på vår glasveranda, som är så toppen (som att sitta ute, fast inomhus). Han löser korsord och mumsar på nynäshamnsinköpt korv som Kerstin smugglat ner i vår väska, och jag gör diverse ärenden på datorn. Jag har just löptränat, ett litet Vårrus, faktiskt. 35 minuters lätt jogging. Jag fixar det rätt bra, det är nog mest den mentala orken som tryter om jag ska vara ärlig.

 

Sammanfattning av läget just nu: nöjd.

Let´s walk!

I morgon fredag bär det av med tidiga morgonbåten till Nynäshamn för vidare färd till Norrtälje. Vi ska hälsa på min mormor som fyllde 89 i måndags. En blomma ska hon få, samt fyra stycken saffranspannkakor som hon har fått smak på.

På lördag ska jag, Kerstin och Sara gå “Let´s walk”, 12 km promenad på norra Djurgården. Ska bli trevligt, om det inte blir regn som de har hotat med. Sover gör vi som vanligt hos Kerstin och Roffe i Nynäshamn, och medan vi vandrar på lördagen ska “pojkarna” spela golf. Förstås.

Tillbaka på ön är vi på söndag eftermiddag igen, då vi hämtar vovven på hundpanget. Ännu en helg på fasta landet, det är ett fasligt åkande!

Hockeyfunderingar

Sitter och kollar kvartsfinalen i hockey-VM mellan Sverige och Tjeckien. Jag är mycket road av hockey-VM, det är fart och fläkt och tuffa grabbar.

En reflektion; varje år har kommentatorerna nya modeord. Nya benämningar på gamla företeelser, liksom. I fjol minns jag så tydligt att de alltid snackade om att spelarna “drällde”. Det var när de tappade eller sjabblade med pucken.

I år heter det att man “sitter en tvåa” när man blir utvisad. Eller att man spelar mot “anfalls-blå” i stället för anfallslinjen. På samma sätt är “egen blå” samma sak som egen linje.

Undrar varför?

Glasögon

Var till optikern i dag, för att kolla synen förstås och för att också skaffa nya bågar. “2 till priset av 1”, ni vet. Jag visste inte alls vad jag ville ha, mer än att ett par skulle ha såna glas som mörknar i ljuset, jag tror de heter fotokromatiska.

Hade hoppats på att få en optiker som inte bara var yrkesskicklig med alla apparater, utan också hade ett estetiskt sinne och kunde tipsa mig om vad jag passade i . Jo, tjena.

Han stod och trampade och trampade och jag riktigt såg tankebubblan ovanför hans huvud: “Ska hon ALDRIG bestämma sig!”. Jag blev alldeles villrådig av alla hundratals bågar som jag tyckte såg likadana ut. Just nu gäller plastbågar, rätt smala med breda skalmar. Något annat tycks inte finnas. Jag provade ett tiotal, fick fem kvar som såg ungefär likadana ut. Villrådigt plockade jag med mig dessa hem till käre maken, som ju är den som ska se mig i dom. Mig spelar det ju ingen roll, det är ju omgivningen man måste ha omsorg om i såna här fall!

Vi får väl se om han ser någon skillnad.