När jag skriver det här är det den 1 november 2020, och det är på dagen 20 år sedan jag klev över tröskeln till Arbetarrörelsens hus i Visby för att inta chefsstolen på ABF Gotland.

Ett nytt liv

Det går att med förlov säga att jag startade ett nytt liv, då för 20 år sedan. Vi bytte liv hela familjen i och med flytten till ön, en stor omställning för oss alla tre. Men aldrig någonsin något vi ångrat!

Vi hade en längre tid faktiskt börjat prata om att flytta från Norrtälje, min födelsestad och den plats där käre maken bott sedan 1979. Vi kände något slags behov av att byta liv, kanske framför allt jag. Jag var lite sliten efter nästan tio år av intensivt och rätt hårt (men roligt!) arbete i ”maktens centrum” och därtill daglig busspendling till Stockholm med tidiga mornar och sena kvällar. Detta samtidigt som vår dotter växte upp. Jag arbetade under dessa tio år på Socialdemokraternas partiexpedition (”68:an”), på förbundsordförandens kansli på IF Metall (då hette det bara Metall) samt på olika departement i Regeringskansliet; Arbetsmarknadsdepartementet, Näringsdepartementet och Utbildningsdepartementet. Delvis tuffa men väldigt roliga och utvecklande jobb, som passade mig som hand i handsken. Jag bangade aldrig för en utmaning och var aldrig rädd att testa nytt.

Jag har också alltid haft lyckan att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, träffat rätt personer och gjort rätt saker. Därför har jag hamnat på alla dessa spännande platser, och det gör mig rik. Det är inget jag ångrar, jag är tvärt om väldigt glad för all den erfarenheten!

Vägs ände

Men till slut började den livsstilen tära på både mig och familjen. Jag var på många sätt en stor egoist som levde för jobbet. Vi hade knappt något gemensamt socialt umgänge, för jag var aldrig hemma. Käre maken tog det största ansvaret för vardagsbestyren och dotterns väl och ve.

Så vi började snegla på att flytta, och hade Skåne i kikaren. Vi prenumererade på Ystads Allehanda för att få syn på jobb och bostad. Men jag hittade en helt annan annons, i en helt annan tidning. De sökte ny chef på ”Sveriges bästa ABF-avdelning”, och vem kunde motstå den rubriken? Det triggade ju mig, rubriken var skriven för att hitta mig, liksom. Och just folkbildningen var den del av Arbetarrörelsen jag ännu inte testat på att arbeta inom, även om jag varit förtroendevald i ABF Norrtälje. Jag sökte till och med jobbet som ombudsman där när de skulle byta, men det gick till en annan. Så – jag sökte och fick jobbet på Gotland!

Att flytta

När jag tänker tillbaka minns jag inte att det var ett jättesvårt beslut eller att det kändes krångligt (å andra sidan minns jag inte så mycket längre, haha!). Men det är klart att det måste ha varit en massa bestyr. Jag flyttade före familjen, eftersom Sara gick i nionde klass och det var viktigt att hon fick avsluta grundskolan där hon börjat den innan vi ryckte upp henne. Vi hyrde ett möblerat rum med kokvrå åt mig i Visby innerstad, dit jag och min cykel flyttade i slutet av oktober 2000. Jag trivdes jättebra där, och båtpendlade hem till familjen varannan helg under hela vintern och våren. Till sommaren när det var dags för dom att komma efter med hela flyttlasset, hyrde vi ett hus i Gnisvärd där vi blev kvar i tre år innan vi köpte ett eget hus.

Första tiden i huset var jag ensam, för skolan hade inte slutat än. Jag blev tvungen att ta över familjens bil till ön för att kunna ta mig till och från stan, och under ett par veckor bodde jag i ett tomt hus och sov på en madrass på golvet med en stol som nattduksbord och enda möblemang. Tror mig minnas att jag lånade något att ha som matbord av dom jag hyrde av…

En jobbutmaning

När jag började på ABF Gotland tänkte jag att jag skulle ge det hela max tio år. Så länge hade jag aldrig varit på ett och samma jobb, men nu var det kanske dags att sluta hoppa omkring och stadga sig lite, även arbetsmässigt. Så – max tio år, alltså.

Men jag var inte alls färdig efter tio år. Jobbet visade sig vara både mer utmanande och mer roligt och kreativt än jag hade kunnat föreställa mig. Åren flög! Ibland tänker jag, att om jag hade förstått de stora utmaningarna så hade jag aldrig tagit jobbet. Fast jag vet inte om det är sant ändå – så tänker jag i dag, men Maria på den tiden levde för utmaningar. Det var min drivkraft och det som fick mig att göra mitt yttersta och därmed göra ett bra jobb. Jag levde fortfarande för jobbet, därvidlag hade faktiskt inget förändrats.

Det blev några tuffa år, med nedskärningar, omorganisationer, uppsägningar, strypta anslag, vikande deltagande… allt det som min företrädare hade sett komma och därför valde att hoppa av i tid. Smart! Folkbildningens glansdagar var liksom över, och det föll på min lott att föra ABF Gotland in i en tid som gav helt nya förutsättningar.

Jag körde på som förr, i 16-17 år. Sen sa kroppen ifrån, och resten av den historien går att läsa någon annan stans här på bloggen.

Tacksam

Jag ångrar ingenting. Möjligen kan jag önska att jag varit lite snällare mot mig själv genom åren, men jag har haft – och har fortfarande – världens bästa jobb. Att få arbeta inom folkbildningen är en ynnest på riktigt, med alla möjligheter som står till buds. Jag är så oändligt tacksam att jag fick syn på den där annonsen för drygt 20 år sedan. Den förde mig till den bästa ö en kan tänka sig, och till ett jobb som utvecklat mig på så många plan. Jag vill tro att jag gjort nytta och gjort skillnad, ja – jag VET att det är så. Lika tacksam är jag över att familjen också fann sig till rätta och det fina mottagande vi fick som nya gotlänningar.

Jag hoppas jag aldrig behöver flytta härifrån!