Den som brukar läsa min blogg och ni som känner mig, vet att jag utövar yoga. Det är poweryoga sedan sisådär fem år tillbaka, och den senaste terminen även ashtangayoga. Jag känner starkt för att utveckla mig, och ashtangan är tuff och disciplinerad. Passar mig perfekt!

Jag är inte särskilt duktig, vad nu det är inom yogan som egentligen är helt prestationslös. Det jag menar är att om man betraktar mig under utövandet, tror jag inte precis man får en skönhetsupplevelse så man dånar. Dessutom är min kropp rätt ”obändig” nu för tiden, och jag har mina skavanker. Höften är sned, och lederna protesterar ibland. Men då brukar jag tänka så här: hur vore det inte om jag INTE yogade?

Under yogapassen får jag inte bara svettas och mjuka upp kroppen, utan får även en stund av stillhet och meditation. Både kropp och knopp får sitt. Jag bara älskar det, och är så glad att jag hittade yogan (eller att yogan hittade mig, skulle jag snarare tro).

Att utöva asanas (yogaställningarna) är bara en del av yogan, som är en hel filosofi. Nyfikenheten på den ökar med tiden, och jag läser en del. Min slutsats kan bara bli – om alla yogade skulle det inte gå att bedriva några krig i världen. Omöjligt.

Namaste!