För någon vecka sedan förekom en konversation på Twitter mellan mig och P4 Radio Gotland (med några andras inlägg också) som startades av att jag ogillade ett grepp de tagit. Det handlade om en intervju i studion där den intervjuade personen gjorde misstaget att efter intervjun – när en kan tro att mikrofoner är avslagna och inspelningen har upphört – ge en lite annan version av svaret på frågorna än under själva intervjun. När det sedan visade sig att inspelningen fortsatte rulla och uttalandena var fångade, valde radion att sända också delar av den ljudupptagningen. Resultatet blev att en lätt uppfattade den intervjuade som en person som antingen inte riktigt visste vad hen höll på med, eller också visade prov på att slira på sanningen.

Jag hade synpunkter på det omoraliska i att sända den delen av ljudupptagningen, när den intervjuade personen uppenbarligen trodde hen var i en trygg situation och därmed förleddes att tala mer ”förtroligt” med journalisten.

Självfallet är det olyckligt att ge olika versioner, det ger ett intryck av att vilja mörka sanningen. Det smartaste är att vara så ärlig som möjligt i en intervjusituation, det handlar om förtroende. Men jag anser att det som också handlar om förtroende är radions val att sända en ”smygbandning”. Radion själva menar att de inte spelade in i smyg, och det tror jag inte heller var deras uppsåt. Men när en hör vad som sägs är det så uppenbart att den intervjuade inte vet om att även detta uttalande spelas in, och då blir det ju de facto en ljudupptagning i smyg. Att sedan utnyttja situationen och sända detta, ser jag som ett fult grepp.

Radio Gotland menar att det är deras skyldighet att lyfta allt som sägs, så bilden blir så fullständig som möjligt. Absolut, det håller jag med om. Men i just det här fallet hade det räckt att de refererat till uttalandet, för att den intervjuade personen skulle slippa hamna i en rätt pinsam situation.

Jag som offentlig person och stundom intervjuobjekt, vill ha en förtroendefull relation med Radio Gotland och dess journalister, såväl som med öns övriga media. Alla tjänar på det, inte minst mediakonsumenterna. Hittills har jag heller inte haft några problem med det, jag har känt en tillit till att vi – båda parter – vill spegla saker på tydligast och bästa sätt för lyssnare, läsare och allmänhet. Men efter det här gnager det lite hos mig. Förtroendet har naggats lite i kanten. Jag kan inte befria mig från en oroande känsla av att en och annan journalist vill få oss som blir intervjuade att säga fel, göra bort oss, säga mot oss själva. Hur ska en annars tolka att frågor ofta ställs om och om igen, trots att de är besvarade både en, två och kanske tre gånger?

Det är otvetydigt så att ärlighet varar längst, det är inte bara ett gammalt hederligt talesätt, det är helt sant. Därför kommer min ambition även fortsättningsvis – precis som hittills – vara att alltid köra med så öppna kort som det över huvud taget är möjligt och som jag är kapabel till. Ibland går det inte att svara på det sätt som journalisten önskar, därför att min kunskap inte räcker till. Då brukar jag säga det, det tycker jag är schystast och ärligast. Meningen ”jag vet inte” borde kanske användas lite oftare, men det krävs visst mod till det.

Om både jag och journalisten går in i en intervjusituation med samma ingång och vetskap – att vi båda gör vårt allra bästa och kör med raka rör och öppna kort – så är vi båda trygga och då blir det allra bäst. Så vill jag fortsätta ha det!