Emiliasjalen klar!

Emiliasjalen

Med stor entusiasm kastade jag mig över det ljuvliga garnnystanet för att skapa Emiliasjalen som jag hittat på bloggen FingersCroched. Efter att ha virkat gardin med halvfint vitt garn i evigheters evighet amen, så var det otroligt kul att ta mig an ett grövre och färgglatt garn.

Nu är den klar, Emiliasjalen

Härom dagen blev den klar, och jag är sååå nöjd. En helt perfekt sjal i både storlek och värme. Om jag hade haft användning för fler skulle jag beställt mer garn och fortsatt, den var rolig och avkopplande att virka, perfekt framför TVn. Dessutom finns det här garnet i massor av färgställningar, så det skulle gå att göra många varianter. Garnet är beskaffat så att det skiftar färg ”av sig själv”, så en behöver aldrig byta garn. Näst intill omärkligt smyger den ena färgen över till den andra, superläckert.

Kommer att passa bra under Gotland Pride! Tack Erika på FingersCroched för det fina mönstret!

Virkade fönsterremsor

Dessa två la jag i ett vadderat kuvert och skickade till Bagarmossen förra veckan, för att dottern skulle hinna få dom före första advent. De var specialbeställda av henne, och det känns extra kul att skapa något som en vet kommer till glädje och nytta hos någon annan. Virkning är något av det mest avkopplande jag vet!

När jag tog fram mina egna röda remsor till adventspyntandet, insåg jag att det är mååånga år sen jag skapade dom. Olika grader av urblekthet har gjort dem alla väldigt… unika. Kanske dags att göra nya till nästa år.

Första hjälpen

I kväll kände jag mig lite låg, faktiskt. Inte så ofta jag kan säga det, men så var det nu. Käre maken gjorde vad han kunde för att lindra; var kärleksfull och lyssnande, kokade korv och serverade ett glas vin till den lite smådeppiga hustrun.

Jag har så mycket kul att syssla med som inte är arbetsrelaterat, men som jag sällan unnar mig. Såna här stunder är det perfekt att göra något sånt, dock. Sagt och gjort; bestämde mig för att sätta igång med mitt julprojekt, se bild. Någon som kan gissa vad det ska bli?

Mitt allra första alster

När jag var liten, var jag mycket hos min morfarsmor och morfarsfar. Jag kallade dom farmor och farfar, och det är en helt annan historia. Där ute på landet i deras stuga, Björktorp, fanns ron och friden, där hade tiden i någon mening stannat. De gamla hade alltid tid med mig, och det är nog det som har satt djupast spår. Vi gjorde alltid saker tillsammans, farmor och jag. Farfar också, men med åren blev han allt tröttare. Men farmor var oförtrutet lekfull och humoristisk.

Vi spelade Fia eller Kämpas till stan (en enkel lek som jag tror farmor hade hittat på själv, där det bara behövdes penna, papper och en liten grej vad som helst som rymdes i en hand. Vi använde en vacker knapp) och ibland loppspel. Vi lekte med alla fina knappar som hon förvarade i en plåtask, eller var ute i skogsbacken och tittade på naturen. Ibland gick vi bara på tomten och pysslade. När jag var 8 år satte farmor ett björkskott borta vid jordkällaren och sa att det var min björk, och att den skulle växa upp och bli ett vackert träd. Jag döpte den genast till Edvard (!), och i dag 41 år senare är det verkligen ett mycket vackert träd.

Det är mycket jag är tacksam mot farmor Elsa för, men mest kanske att hon lärde mig virka. Hon var själv en mycket skicklig virkerska, som tillverkade de mest utsökta spetsdukar i fint fint garn, eller bruksvaror som överkast, handdukar och mattor av lite grövre garn. Det var antagligen helt naturligt för henne att inviga mig i virkandets mysterier, åtminstone minns jag det så. Det var ingen big deal, utan eftersom hon ändå satt och virkade så kunde väl jag göra det också. Ungefär så. Det var likadant med allt hon gjorde, jag fick vara med som den mest naturliga sak i världen. Jag var inte till besvär alls, hon verkade faktiskt tycka det var kul. Att det tog lite extra tid spelade kanske ingen roll för henne.

Jag minns det också som att det var enkelt redan från början att virka. Helt säkert berodde det på farmors enastående pedagogiska förmåga. Hon förutsatte att jag kunde, och då trodde jag ju det själv också. Möjligen hade jag också handlaget men framför allt var det självkänslan som hjälpte till, det är jag säker på. Och den var hennes förtjänst.

På bilden syns det allra första jag virkade, med farmors vägledning. Imponerande, kan jag tycka i dag. Jag vet inte hur gammal jag kan ha varit, kanske 9-10 år. Visst är det lite ojämnt, men det är banne mig en duk i två färger, bestående av fem stjärnor som är hopvirkade. Ingen vanlig grytlapp, inte!

Jag har en del av farmors gamla mönster i tryggt förvar. När jag kommer i ordning i vårt nya hem, har jag för avsikt att virka upp lite av dessa, bara för att det är kul. Jag återkommer om detta!

Virkat alster

Härom dagen tittade jag ner i en kartong i skrubben där jag ”visste” att jag hade garner. Av garnerna fanns inte mycket kvar, däremot hittade jag två NÄSTAN färdiga virkalster. Så typiskt mig.

Jag mindes vagt att jag i senaste flytten gjorde mig av med massor av dylika ting, antagligen gav jag bort garner till såna jag ansåg bättre behöva dom. Men det innebar att nu hade jag ingenting att träna mina nya färdigheter med, amigurumis!

Lätt avhjälpt, jag köpte ett par nystan och håller nu på med en liten mus (!).

De två NÄSTAN färdiga alstren var en gungstolsvepa och en röd julfönsterremsa. Det som återstod på vepan var bara montering av fransar. Återigen: så typiskt mig. Att ledsna på målsnöret bara för att kasta mig över något nytt. Det är liksom själva virkandet som är vitsen för mig, produkten är sekundär.

Jag skärpte mig, och satte dit resterande fransar. Voilá, så blev den klar! Jag har en luddig bild av att den är beställd av någon till gungstolen i Björktorp. Dit ska jag på söndag kväll, så då tar jag med mig den så får vi se om den passar. Jag har absolut ingen aning!

Fönsterremsan? Den tar jag också med mig, för att göra färdig under mina lediga dagar!!

Amigurumi!

Jag är inte den pyssliga typen, långt därifrån. Beundrar dom som kan ägna timmar åt att knåpa, pyssla, tillverka små saker. Jag är inte särskilt begåvad när det gäller sömnad och sånt, det bidrar säkert. Sytt har jag gjort lite när jag var yngre, men det blev aldrig särskilt bra. Stickat har jag också gjort rätt mycket; massor av bakstycken, framstycken och ärmar. Sen har jag ledsnat, och aldrig sytt ihop tröjorna. Eller i alla fall sällan, några tröjor har det nog blivit under åren trots allt. Men aldrig med särskilt bra resultat. Det meditativa i att sticka går an, men när man sen ska pyssla ihop det blir det tråkigare…

Virka däremot, är jag bra på. Min gammelfarmor Elsa lärde mig när jag var liten, sen har det suttit där. Jag har virkat rätt mycket genom åren, i perioder.

I dag har jag varit på en workshop om amigurumivirkning. Och plötsligt fastnade jag i pysselträsket!

Det handlar om att virka figurer, djur, saker. Man virkar och stoppar upp. Variationen är oändlig. Och jag tycker det verkar jättekul! På bilden syns några av vår lärares alster, visst är det helt fantastiskt!

Nu måste jag prova och göra en egen figur, medan jag kommer ihåg hur man räknade och medan jag har lusten. I dag blev det bara en röd boll, men jag ska hitta något annat som verkligen blir något. Jag återkommer med rapport!

Ljuvligt virkat!

Jag är en virkare, även om jag önskar jag kunde prioritera virkningen högre av allt jag vill och har att göra. Men av handarbeten är virkning outstanding för mig.

Så lycklig jag då blev när jag snubblade på Idas virkblogg! En ung tjej, yngre än min egen dotter, som tycks virka som en galning. Särskilt så kallade amigurumis, den japanska virkflugan som jag själv tänkte ge mig på efter en workshop nästa lördag.

Kolla in dom här torgvantarna/mobilvantarna hon har gjort. Visst är de vackra? Och det bästa av allt är att man kan vinna dom, se tävlingen här intill eller klicka på bilden.