Fotonostalgi – året är 1990

Bilden föreställer mig och dotter Sara som vid tillfället är 5 år. Vi är festklädda, och är troligen – med tanke på andra foton i samma mapp – på väg till ett studentfirande av Saras kusin Ewa.

Jag undrar vad jag försöker övertyga Sara om. Hon ser lätt skeptiskt på fotografen (som troligen är Bosse), och jag noterar att hon kanske har ont i fötterna av skorna. Anar ett plåster på hennes häl. Noterar att hela jag andas 80-tal så det skriker om det, med något som liknar hockeyfrilla och solglasögon i vit plast. Jag minns den där tvådelade klänningen väldigt väl, gillade den. Den använde jag vid många festliga tillfällen under 1980-talet, den hängde med länge. Och faktum är att jag inte har kunnat släppa den genom åren, jag har den kvar i en plastpåse i klädkammaren!

Fotonostalgi: min första danspartner?

Maria 7 år "dansar" med morfar

Dags för lite fotonostalgi igen. Den här bilden är rätt dålig ur alla synvinklar, men jag valde den ändå för den säger så mycket.

Året är 1969, och tillfället är min morfars 50-årsfest. En typisk vuxenfest med middag vid långbord och efterföljande dans. Jag kanske inte var det enda barnet, men inte långt därifrån. Troligen tyckte jag inte det var speciellt roligt, men jag noterar så här i efterhand att de vuxna ändå valde att låta mig vara med i stället för att skaffa barnvakt. Fint.

När bilden togs, hade morfar bjudit upp mig, den 7-åriga Maria, till dans. Han tyckte nog jag skulle få delta lite också, han var så snäll. Jag står på hans fötter när han dansar slowfox-steg enligt alla konstens regler. Jag minns det här! Det kändes stort att få vara med på de vuxnas dansgolv. Och se så glädjen lyser i morfars ansikte! Själv verkar jag mest intresserad av hur fötterna rör sig…

Utflykt med Norrtälje Revygäng – fotonostalgi

Norrtälje Revygäng 1991

En skulle nästan tro att jag lever i det förflutna. I går ett långt blogginlägg om min släktforskning med tillhörande gamla foton, och i dag en inlägg i min stående serie ”fotonostalgi”. Endast en slump, inget annat!

Idag en bild som får mig att dra på smilbanden lite extra. Familjen Björkman i värsta campingutstyrseln! Vi är på utflykt, var minns jag inte, tillsammans med resten av Norrtälje Revygäng. Därav likadana kepsar, antagligen var de utdelade särskilt för det här tillfället. Jag noterar att vi dricker vin, öl och coca-cola, samt att jag förmodligen är lotteriansvarig. Rätt talande.

Det var genom revygänget vi träffades en gång, käre maken och jag. Jag flöjtade, han regisserade. Under många år var vi engagerade i revygänget på olika sätt, och Bosse var dessutom ordförande under en period i den nationella organisationen LIS – Lokalrevyer i Samverkan. Även efter att Sara gjort entré i vårt liv fortsatte vi revyandet, när hon var liten var hon med på repetitionskvällar och låg och sov mellan bänkraderna i aulan där vi repade. Jag tror att hon fortfarande kan alla texter och låtar utantill från revyerna i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet!

Bosse höll i engagemanget längre än jag, antagligen avslutade jag det i samband med att jag började jobba i Stockholm och därmed började pendla. I så fall var det i ungefär samma veva som det här kortet togs.

Bilden är från 1991.

Fotonostalgi: vår solstråle!

Fotonostalgi: vår solstråle!

Året är 1989, och vår dotter Sara är fyra år. Nästan alltid glad, med glimten i ögonvrån. Det är ingen efterkonstruktion, vi pratade då ofta om att hon var ”ett lätt barn” (väldigt egendomligt uttryck) för hon gnällde nästan aldrig utan var glad och nyfiken på det mesta som kom i hennes väg. Förnöjsam, är ett ord som kommer för mig när jag tänker på henne som liten.

Här sitter hon på sängen i sitt rum med ett av sina gosedjur i famnen och jag är fotografen. Jag kan konstatera att 80-talsfrillan inte har det stuk som jag säkert ville, det finns andra foton där det spretar lite mer moderiktigt mitt uppe på huvudet. Förmodligen struntade hon själv högaktningsfullt i den saken.

Vi har många härliga bilder på vårt pyre, den här är en av dom som gör mig extra glad.

I vår fyller pyret 32 år. Jeeez.

Fotonostalgi: jag och en hampaplanta

Det är alltid roligt att titta igenom gamla foton, en del är märkligare än andra. Det här är ett sånt foto, där jag poserar bredvid en – hampaplanta! Visserligen står den i ett frodigt hallonland med en blomsterrabatt framför, men ändå.

Som sagt, vissa saker är konstigare än andra.

Jag minns att det fanns en fascination över att den hade växt förbi mig, och antagligen var det just det som skulle förevigas på det här sättet. Året är 1972, och jag är 10 år.

Ja jösses.

Fotonostalgi: början av min karriär i arbetslivet

Året är 1981 och jag (till höger på bilden) har sedan något år tillbaka mitt första fasta arbete, som telefonist i Norrtälje Kommuns växel. Arbetskamraten till vänster heter Solveig, och här tjänstgjorde vi båda i ”telefonvakten”, d.v.s. de som satt här hade koll på all frånvaro. Plupparna som jag låtsas hålla på med här (vi poserade bara för fotografen minns jag) hade olika färger, och hålen representerade anknytningsnummer. Det jag kommer ihåg var att röd betydde sjuk, grön betydde semester, vit tror jag betydde att vi inte hade någon uppgift på när vederbörande skulle vara tillbaka, och var den en gul plupp så fanns det en uppgift i ett block som låg emellan oss. Det fanns blå också, men det minns jag inte betydelsen för. Så väldigt… manuellt!!

Kommunväxeln delade lokaler med larmcentralen som tog emot brandlarm såväl på telefon som automatlarm i olika offentliga byggnader i kommunen och såg till att brandkåren ryckte ut. Vi hade också ansvar för bilbärgning och lite annat. Vi satt i brandstationen i Norrtälje så våra arbetskamrater var brandkillarna vilket ibland var rätt praktiskt. En av oss telefonister hade alltid ansvar som larmoperatör under kontorstid, och klockan 16:00-07:00 tjänstgjorde särskild nattpersonal. Jag arbetade inte bara i växeln, utan ryckte också in på nätter ibland när det behövdes. Så småningom inrättades något som hette 1:e telefonist, och det blev jag. Jag fick ett eget rum, första gången en av oss hade det, och fick så småningom också ansvar för införandet av en hänvisningsdator kopplad till växeln, så det manuella systemet med pluppar kunde avskaffas. Det jobbet innebar inte bara projekt- och arbetsledning, utan också kommunikation och utbildning till alla anknytningsinnehavare i kommunen. Där nånstans började min ledarskapskarriär, den liksom smög sig på mig. Jag har alltid hamnat i ledarsituationer, och framför allt har jag alltid hittat förbättringsområden och tagit initiativ i olika sammanhang. När jag funderar över den här bilden, inser jag att det var här det började.

Jag arbetade här i ungefär 8 år. Det där med att få eget rum var stort, liksom att få välja färg på kåpan till min nya knapptelefon. Det hade kommit en ny modell med lite rundade former, och en extra knapp. Jag valde en knallrosa. Helt obegripligt, rosa har aldrig varit min färg. Antagligen valde jag den för den var tillräckligt hippie och säkert helt ny. Så här såg den ut (fast mörkare och knalligare rosa):

telefon_152301805

Det måste vara från den här tiden som min faiblesse för telefoner kommer. Jag älskar fortfarande telefoner!

Vet du vad som är knasigast av allt? Att jag, snart 30 år efter att jag slutade, fortfarande minns massor av anknytningsnummer och namn!

Mormor i hallonlandet – fotonostalgi

Året är 2009, månaden augusti. Vi är ute i Lunda, vårt släktsommarställe strax utanför Norrtälje, och jag har uppenbarligen fångat min mormor när hon går och nallar bär i hallonlandet…

Vi hade flyttat till Gotland för åtta-nio år sedan, men tillbringade någon vecka eller några dagar då och då under sommarsemestrarna i Lunda. Det har alltid varit en mötesplats för släkten i sisådär fem-sex generationer, och det finns många goda och glada minnen därifrån. Vilka härliga midsommarfiranden som ligger i minnenas vrår därifrån!

Mormor är på bilden 89 år, och jag vet att just midsommar detta år som vi firade tillsammans var hon en av dom som var uppe och sjöng och festade längst, jag har en dagboksanteckning om att hon gick och la sig vid 02:30-tiden, och då hade de flesta andra – väsentligt yngre och raskare än hon – knoppat in för länge sen. Känns gott, att bära såna gener!

Ljusstöpning – fotonostalgi

Ljusstöpning 1977

Året är 1977, och jag är 15 år. Jag deltar i den årliga ljusstöpningen, som mormors syjunta anordnade i källaren hemma hos Aina. Det var tradition, och efter att ljusstöpningen var klar så vankades kaffe med dopp.

Denna junta höll i hop i över 60 år! Sex kvinnor som var ungdomskamrater på 1940-talet och utgjorde ett gäng tillsammans med sina fästmän/äkta makar. Med tiden – och jag kan tänka mig i takt med att de bildade familjer – tunnades nog samvaron mellan paren ut och kvinnorna bildade juntan. De träffades med jämna mellanrum (jag minns faktiskt inte hur ofta, men åtskilliga gånger per år) hemma hos varandra där det bjöds på kaffe med smaskiga tillbehör. Min mormors specialitet var Per-Albin-bullar, eller ”fuskbullar” som jag kallade dom eftersom de var ihåliga. Med sig till juntaträffarna hade de stickningar och broderier, men allra mest bubblade de av prat och skratt. Jag kan minnas när jag var liten och somnade till de tjutande och gnäggande skratten som kom från Britt, Mary, Aina, Maj-Britt, Elsa och mormor!

Jag kan än i dag känna doften av det varma stearinet i sitt vattenbad, minnas den koncentrerade och sköna tystnaden när vi lät langen gå med de uppträdda vekgarnen på pinnarna. Vi turades om att stå vid grytan och doppa. Det gällde att doppa precis lagom länge – inte för snabbt för då fastnade inget, och inte för långsamt för då smälte det som redan fastnat. En lärde sig snitsen till slut! Jag lät faktiskt traditionen att stöpa ljus leva några år i mitt eget vuxenliv, innan det fylldes av en massa annat som knuffade undan allt som inte var nödvändigt men egentligen var så himla berikande och minnesvärt. Jag leker med tanken – tänk att återuppta ljusstöpningstraditionen i mörka november…

(Ber om ursäkt för dålig bildkvalitet, men det ligger lite i sakens natur med ett inskannat, 40 år gammalt färgfoto…)

Då kom jag till Gotland – fotonostalgi

Hyrrummet på Berggränd

Förra fredagen testade jag ett grepp att välja ut ett foto ur mitt mastodontstora digitala fotoalbum, och så berätta lite kring fotot. Jag ställde också frågan till dig som läser om du tycker det skulle vara en bra idé att ha fotonostalgi som ett stående inslag, och om jag ska döma av gensvaret så var det en usel idé på det hela taget. Ingen verkar tycka så, för jag har inte fått någon respons alls här på bloggen. Men nu vet jag ju hur det hänger ihop med sånt, och att det faktiskt inte skrivs så mycket kommentarer numera. Jag fick några kul kommentarer på FB däremot, där jag publicerade länken hit.

Egentligen vet jag inte varför jag frågade om någon tyckte det var en bra idé, därför att jag själv tycker nämligen den är strålande och tänker fortsätta med det ett tag. Så det så.

Den här bilden visar mitt hem under sju månader, oktober 2000 – maj 2001, då jag flyttade till Visby och lämnade familjen kvar i Norrtälje ett tag. Jag hyrde två rum med en yttepyttekokvrå (jag fick knappt plats att gå in i den) i ett gårdshus på Berggränd i Visby, precis bakom Länsteatern. Gårdshuset är rivet nu och ersatt av en ny byggnad.

Här trivdes jag bra, även om jag bodde bland lånade grejor och var ensam. Jag trivs i mitt eget sällskap, och även om jag självklart längtade efter familjen så hade jag fullt upp med att lära mig allt nytt och inte minst lära mig Gotland. Jag hade att sätta mig in i ett chefsjobb med 20 underställda i en bransch jag tidigare aldrig jobbat i. Jag damp ner på en plats på jorden jag inte visste mer om än jag hade läst i turistbroschyrerna. Jag hade massor att lära mig, och därför var det lite bra att under årets mörkaste månader leva ensam i min lilla lägenhet. Varannan helg reste jag hem till familjen med båten, på den tiden tog den resan 6 timmar i stället för som dagens 3 timmar och 15 minuter. 6 timmar båt, 1 timma buss, en snutt tunnelbana och så nästan en timma buss igen. Sen var jag hemma på fredagen. På söndagkvällen gjorde jag samma resa tillbaka, och då gick båten på natten. 05:45 anlände jag till Visby, och då drog jag min rullväska över kullerstenarna mellan husen, upp mot lägenheten.

Jag har många goda minnen från den här tiden, och jag är faktiskt tacksam för den. När sommaren kom året därpå, kom familjen och hela vårt bohag, och så bosatte vi oss i vårt hyrandes hus i Gnisvärd.

Men det är en annan historia.

(Bonusinfo: den lilla palmen som står bredvid TVn på bilden är i dag högre än jag, och hotar snart att spränga taket i vårt sovrum.)

Min balettkarriär – fotonostalgi

Jag har klurat på ett nytt tema på bloggen; fotonostalgi. Tänkte mig att rota lite i mitt digitala fotoalbum och en gång i veckan lägga ut en gammal bild samt berätta om det. Ett rätt kul sätt att beskriva mitt liv, såväl för mig själv som för dig som läser.

Den här bilden visar en sexårig Maria (tvåa framifrån) i balettskolan, året var 1968. Jag var en väldigt blyg liten tjej när jag var liten, och min mormors sätt att försöka råda bot på det var att placera mig i ett socialt sammanhang. Vid fyra års ålder hamnade jag därför i Norrtälje Balettskola, som hade lektioner i en källarlokal i samma kvarter där vi bodde.

Jag tror knappast jag var någon stjärna på själva dansandet, men jag minns faktiskt det här som något jag gillade. Min balettkarriär tog slut vid elva års ålder, trots att jag äntligen stod på tröskeln till att få börja öva med de efterlängtade och åtråvärda tåspetsskorna. Det sket sig där, mina vrister var inte gjorda för det! Minns fascinationen över de rosa, silkiga skorna, med de hårda tåspetsarna som dunsade mot golvet. Fetvadden en var tvungen att stoppa i tårna…

Mitt sista framträdande i min balettkarriär var som älva på Sollidenscenen på Skansen, det borde ha varit 1972 eller 1973. Inte många som kan skryta med det i sitt CV!

Vad säger du, är det en bra idé att ha lite fotonostalgi någon gång per vecka på bloggen?