Personlig eller privat?

Personlig eller privat?

De senaste dagarna har jag funderat en del över det här med att dela med sig av sig själv. Internet med alla sina kanaler gör det ju möjligt för den som vill, att vara såväl tillgänglig som transparent och öppen gentemot sin kringvärld. Det ställer samtidigt krav på oss att tänka till om HUR öppna vi vill vara, HUR mycket vi vill visa upp.

Ett medvetet val

Jag har medvetet valt att vara väldigt öppen och ge mina läsare tillgång till mig själv ur många vinklar. Ni får dela mina tankar, min livsstil, min vardag. Varför det, då? Det har blivit så, är mitt svar. Det har växt fram. Det som började som en dagbok för nästan bara mig själv och mina närmaste för mer än åtta år sedan, har i takt med att läsarskaran växt blivit ett fönster genom vilket du kan kika in i delar av mitt liv. Jag ville först börja visa upp min vardag som chef, provade ett tag att blogga enbart i min yrkesroll men det blev för enahanda i min smak. Så jag återgick till min personliga blogg och började här i stället att blanda alla delar i mitt liv. När jag så fick mitt politiska uppdrag för ett par år sedan, blev det helt naturligt att bygga på bloggandet med inblickar i det. Jag kände det som en utmärkt kanal att dels berätta lite ur politikens vardag, dels avdramatisera det lite. Jag ville också visa att jag är en människa som vem som helst, fast jag är politiker. En människa med fel och brister, förtjänster, tankar, känslor och vardagsliv.

Sårbarhet

Det här sättet att uttrycka mig hjälper mig själv att få syn på vad jag gör och tänker, hur jag rör mig framåt och vad som händer med mitt liv och allt runt omkring. Bloggandet i den här formen hjälper mig att reflektera över mina dagar och veckor. Annars skulle de bara flyta förbi som en odefinierbar massa. Det ger mig också kontakter jag troligen annars inte skulle fått. Jag har fått en kontakt med mina läsare som är ovärderlig, via kommentarsfält, mejl och på andra sätt. Jag får frågor, tips och interaktion. Jag skapar ett förtroende, tror jag.

Men det gör mig också sårbar. Jag blir öppen som en bok, och går att angripa om en vill. Det är en risk jag tar, och ett pris jag i så fall får betala.

Jag vet att flera anser att jag uttrycker mig en smula frispråkigt i bloggen, då och då. Att jag blottar för mycket. Att jag inte tänker mig för och borde vara mer försiktig med vad jag skriver. Men faktum är att mitt sätt att uttrycka mig och det jag uttrycker, är ett medvetet val. Jag har järnkoll på sociala mediers kraft, och använder den också med medvetenhet. Jag tror vi behöver vänja oss vid den här extra dimensionen av mellanmänsklighet.

Om jag skulle tvingas begränsa mig, blir det inte bra. Jag kommer att kväva mina berättelser, och blir sannolikt inte heller bli värd att läsa. Det blir trist, helt enkelt. Då kan jag lika gärna sluta.

Jag bloggar med ett personligt perspektiv

Jag bloggar inte som privatperson, i så fall skulle jag inte skriva om vare sig jobb eller uppdrag. Dessutom kan jag inte vara privatperson i ett sådant här sammanhang, jag är en offentlig person antingen jag vill eller inte i och med både jobb och uppdrag. Och offentligheten blir än större av mitt bloggande, det ena ger det andra. Det jag gör däremot, är att beskriva det jag är med om och det jag vill förmedla ur mitt personliga perspektiv. Det är en väsentlig skillnad. Och jag har ett privatliv. Du vet faktiskt inte allt om mig!

Det vore roligt för mig att veta vad du tänker om det här. Personligt eller privat? Bra eller dåligt?

12 tankar på “Personlig eller privat?

  1. Jag tycker att din blogg är rolig att följa och den ger en härlig mix av dig! Tycker inte att du lämnar ut för mycket, och dessutom väljer du själv😉 Fortsätt med din mix💜

    • Tack Lena för att du kommenterar! Så bra, för det är precis det jag är ute efter, som du beskriver. Härligt att du läser!

  2. Hej Maria
    Läser din blogg mellan varven, tycker den är jättebra. Man känner igen sig själv i mycket av det du skriver. Fortsätt att skriva som du gör en härlig mix.

  3. Jag som bloggar på http://lustochliv.blogspot.se/ har också många gånger reflekterat över gränserna mellan personligt och privat. Jag brukar även ta med aspekten professionellt. Och även om det som står på min blogg ofta är personligt, så säger jag, liksom du, att de som läser behöver förstå att bloggen inte är JAG. Det är en aspekt av mig… Så viktigt att vara medveten om det. Jag brukar säga att bloggen är personan 100% Charlotte <3

    • Visst är det så! Och som sagt – jag tror att vi måste vänja oss vid – och förhålla oss till – denna nya dimension av mellanmänsklighet.

  4. Jag känner också igen mig mycket i dina funderingar och ser nog på det utifrån ett liknande ställningstagande. Sitter dock och filar på en text som handlar om ”vad är det jag skriver och är det alltid självupplevt” för svaret på det är nej (i mitt fall). Jag tar mig artistiska friheter och brer på emellanåt, för att göra min poäng tydlig. Och ibland är det en känsla i mig, som liksom får form i text på ett sätt som kanske har en nyans av mig i sig, men som också samtidigt är så mycket mer.

    • Spännande perspektiv, med det kryddade, inte alltid helt självupplevda berättandet! Ser frM emot din text kring det.

  5. Maria, jag tycker du gör en klok avvägning i ditt bloggande. Du bjuder in oss, och vi får ta del av ditt liv och din tillvaro, men bara alldeles lagom mycket. Fortsätt så! Du gör det så bra.

  6. Detta är en fråga jag ställer mig ofta. Jag får ofta kommentarer om att en företagsblogg (vilket min är) bör vara professionell och jag håller med men det utesluter inte att jag är personlig i det jag skriver. Jag vill då mina läsare och vara i verkligheten tillsammans med dem. Så min blogg är personlig. Andra får göra som de vill.

    Privat är skillnad dock. Det håller jag för mig själv men visst är gränsen flytande.

    • Min blogg är visserligen inte en företagsblogg, men den är väldigt mycket mer än bara min privata dagbok. Jag anser att det är en konst att vara personlig på en sån nivå att läsarna tycker de nästan tillhör min familj, men jag vet att de inte vet allt om mig. Tack för din kommentar, Dorotea!

Lämna en kommentar