Nynäshamn nästa, och modersstolthet

I morgon bitti bär det av med morgonbåten till Nynäs och goda, goda vänners lag. Måste ju se till så käre maken och Roffe kommer iväg ordentligt på sin golfresa till Portugal på lördag.

Vi två tjejer som måste fortsätta tampas med snöslasket ska gå på yogakurs, promenera, prata, äta och dricka. Samt – inte att förglömma – se på melodifestivalfinal på lördag kväll!

Är så stolt över vår tuffa dotter, som i dag och i morgon – samt någon dag nästa vecka – söker in på Musikhögskolan. Hon är så modig tycker jag, så vinsten är redan vunnen genom att hon gör det. Kommer hon sen vidare är det bara bonus, men det viktiga är att hon gör.

Heja Sara, du är bara BÄST!!

Stegtävling och personlig utveckling

I dag startade vi ett lag i stegtävling via Internet, på jobbet. Det är tredje året tror jag, som vi gör det. Man anmäler sig på http://www.tappa.se/, betalar avgift och får var sin stegräknare. Sen ska man gå till någon stad i Europa, just nu är det Prag som gäller. Man kan följa laget, eller sin individuella insats via hemsidan. Man tävlar ihop med andra personer och lag i hela landet. Andra aktiviteter genererar också steg, och man kan vara riktigt duktig om man både promenerar och till exempel jympar, simmar eller något annat. Minst 10.000 steg om dagen är ett bra riktmärke (även för att gå ner en smula i vikt, sägs det), och i dag kom jag upp i över 19.000!

Inte bara genom promenad dock, utan genom en timmes jympa också. Duktigt, Maria!! Men så blir jag lite fundersam när jag går in på hemsidan och ser att den som leder den individuella ligan har gått exakt 47.000 steg i dag. Eh…. För att komma upp i det måste man vara minst brevbärare med dubbla pass, skulle jag tro. Och hur kan det bli EXAKT 47.000? Finns det fuskare även i den här ”branschen”?

Var på en föreläsning med Kay Pollak i dag, som handlade om att växa genom möten och att välja glädje. Jag har läst båda böckerna, och sett videoföreläsningen. Det kan vara en starkt bidragande orsak till att jag ägnade de tre timmarna åt att önska att jag var nån annanstans. Satt och tänkte på annat, gjorde att göra-listor, skrev ner viktiga saker i kalendern, kollade mail… Hur närvarande var jag på en skala?

Hans budskap är angeläget och universellt, och jag hoppas verkligen att mina medarbetare tyckte det var värt tiden och att de fick sig en och annan tankeställare. Jag kan rekommendera alla som inte har gjort det redan, att läsa hans böcker. Däremot anser jag att han är lite jobbig att lyssna till, han har så mycket åtbörder för sig. Upprepar sig, fnissar och utstöter konstiga ljud…

Nu ska jag gå och titta på ”Efterlyst”!

Vardag och kulturpolitik

Så var den helgen över. Dyyyyr, blev den. Men å andra sidan är det ju det vi strävar efter. Att samla ihop pengar till vår längtansvärda malaysiaresa i januari nästa år!

I dag faller egendomligt nog en äcklig blötsnö över Gotland. I ett tidigare inlägg skrev jag om starurar, och det här är den andra nu om jag har räknat rätt. Sju stycken lär vi ska behöva genomlida, innan våren är här på riktigt. Vet aldrig om det där stämmer, men man pratar så varje vårvinter. Just nu känns det intensivt som om just det här vädret är onödigt. Mars är en vårmånad, det håller jag hårt på.

Bosse håller på och förbereder sin golfresa till Portugal på lördag. Tvättar och packar, planerar och räknar valuta. Där han ska tillbringa en vecka är det just nu runt 19-20 grader och strålande sol (något jag har järnkoll på via min iPhone!). Han packar bland annat shorts, det känns verkligen konstigt och avundsvärt. Men jag unnar honom det, han är värd den här trippen tillsammans med goda golfvännen Roffe.

Medan han är borta ska jag bland annat tillbringa rätt mycket tid ihop med Kerstin, mycket god väninna tillika mor, och bland mycket annat ska vi gå en yogakurs i helgen i Nynäshamn. Viryayoga, alldeles nytt för mig som bara sysslat med power- och kundaliniyoga tidigare. Ska bli spännande.

I går kväll diskuterades förslaget till kulturpolitiskt program på Gotland i vår (S) kommunstyrelsegrupp. Det är jättebra att få ett kulturpolitiskt program, men hur i all sin dar ska det gå att förverkliga det i dessa tider när det råder underskott och uppsägningar i de mest angelägna förvaltningarna? Jag begriper det inte, men hoppas förstås att kulturen i och med programmet som omväxling kan få en framträdande roll. Kultur är så mycket, och är så viktigt för människors hälsa. Tänk så mycket rehabiliterings- och sjukvårdspengar vi skulle spara om vi i stället vågade satsa på kultur; sång, musik, teater, dans, konst, hantverk! Både upplevelser och möjlighet till utövande är viktigt att människor får tillgång till i sin vardag. Det ska vara nära folk, lättillgängligt.

Gotlandsmusiken är ett lysande exempel på tillgänglig kultur, som både erbjuder upplevelser och utövande. Länge leve Gotlandsmusiken!

Vårtecken och canasta

Varje morgon jag går med hunden nu, så lyssnar jag efter lärkan. Den har brukat dyka upp redan i februari ett par år i rad, men jag har faktiskt ännu inte hört den. I går morse däremot, stävade fyra strävsamma gäss kvackande över oss. Och Bosse visade mig några försiktiga snödroppar som trotsat sig upp ur den iskalla och is- och snötäckta gräsmattan. Så – visst finns det hopp! Det väntar en härlig tid – varenda dag kan man upptäcka nya tecken om man är observant. Och man vet vad man har framför sig; en lång härlig vår, och en lång härlig sommar!

Det stundar snart en helg igen, och den här gången blir det ingen latmanshelg minsann. Våra goda vänner Leif och Elisabet kommer och vi ska göra av med massor av pengar. Vi spelar Canasta, och har stora insatser och mycket i potten. Vi älskar att förlora, för då går pengarna till resan vi har beställt – Malaysia i januari 2010!

Vårt canastaspel är mycket mer än kortspel, det är en konstart. Vi började lite försiktigt 1998, och har sedan utvecklat spelet och umgänget maximalt. Vi träffas hos varandra eller på annan ort några gånger om året; äter jättegott, dricker ännu godare, dukar upp med äkta spelbord och tre kortlekar. Häller upp, och ger. Sen kör vi, till båten eller flyget går hem, ofta 3-4 dagar senare.

Men det går till välgörande ändamål (jodå!)!

Så något bloggande lär det inte bli förrän framåt tisdag, för spelet kommer att pågå ända till måndag eftermiddag. Hårda bud!

Korsordsvinst!

Hurra, vi har ÄNTLIGEN vunnit på ett korsord i tidningen Lyckokryss!!! I dag kom ett lottpaket värt 200 kronor, efter många års väntan.

Vi prenumererar sedan många år på tidningen Lyckokryss, och lockade efter ett tag även goda vännen Kerstin (min mamma, faktiskt!) att göra detsamma. Sedan dess – jag snackar flera år alltså – har vi hörts av på telefon varje månad det börjar bli dags att skicka in kryssen. Vi jämför, googlar, slår upp i SAOL och spekulerar som snillen brukar göra. Gärna över ett glas vin samtidigt. Mysigt, mysigt. Hon har vunnit fyra-fem gånger under sin tid som prenumerant, och vi aldrig.

Men nu – har det slagit till!!!

HURRA!!!!!

Teknikstress och bookcrossing

I jobbet är jag helt beroende av en bra och fungerande dator. Jag använder den hemma, på kontoret och på resa. Kommunicerar med den, skriver på den, informerar mig via den. Har tusentals dokument sorterade på en server vilken jag förstås behöver datorn för att komma åt. Kort sagt är min bärbara dator ett oumbärligt arbetsredskap.

Den börjar bli lite ”gammal” nu, det är tre år sen jag skaffade den. Långsam och trög, den ena funktionen efter den andra börjar lägga av. Den behöver omformateras, sa en expert. Jag blev kall om fötterna, inte vågar jag lämna ifrån mig datorn för en omformatering, man vet aldrig i vilket skick den kommer tillbaka. I stället bestämde jag mig för att skaffa mig en nyare och snabbare dator, så kunde den gamla få omformateras bäst den behövde. Den går ju ändå att använda i verksamheten sen.

Sagt och gjort. Jag fick min nya dator för någon vecka sen, och i dag bestämde jag mig att börja introducera den i mitt liv. Det är mycket som ska fixas; uppkoppling mot bredband, installation av programvaror, överföring av dokument som jag räddat ur den gamla.

3,5 timme en solig söndageftermiddag ägnade jag åt helvetesmaskinen, helt i onödan! Ingenting fungerade, när jag slutade var jag tillbaka på noll. Jag är en normalanvändare, fixar det mest elementära under förutsättning att det går som det ska. Men stöter jag på patrull, vet jag inte hur jag reder ut det. Detta är ett praktexempel på det.

Jag blev så totalt dränerad på energi! När Bosse kom hem sa han att hela vårt hem genomsyrades av en depressiv stämning. Det var jag! Vid tanken på alla hinder jag nu måste forcera för att få datorn i skick att använda, så blev jag trött-trött-trött.

Inte kunde jag koppla upp mig mot bredbandet – ring GEAB. Inte gick det att installera ett av programmen – kolla med vår datakursledare. Inte klarade jag av att installera certifikatet för att nå vår centrala server – kontakta ABF-förbundet. Förstår ni, det blev stora BERG jag måste bestiga. Det räcker inte att jag vänder mig till ett ställe, jag måste bena ut alla problemen och sprida gracerna. Sen är det ena beroende av att det andra fungerar, så det gäller att ta det i rätt ordning också…

Jag beklagade mig lite på Facebook på eftermiddan. Fick en kommentar av min kära syster, som ansåg att jag hade lyxproblem.

Nej, kära syster, det är inga lyxproblem den här gången. Tingesten min ångest nu firar triumfer över, är ett helt nödvändigt redskap för att jag ska klara det mest elementära i min vardag. Jag är en slav under den!

Tröstar mig med att jag säkert mår bättre i morgon efter en god natts sömn.

I ett tidigare inlägg lovade jag att berätta lite om bookcrossing. Jag väljer att göra det nu, eftersom det har goda förutsättningar att göra mig på bättre humör.

När jag har läst ut en bok som jag inte ovillkorligen måste behålla (det blir allt färre böcker som väcker såna känslor hos mig) så sätter jag på en liten etikett på den som säger ungefär: ”Hej, jag är en bok som du får ta”. Inuti boken finns ett unikt registreringsnummer, vilket gör att man kan spåra boken på Internet. Sen tar jag med mig boken och droppar den nånstans; i en affär, på ett café, i en hotellvestibul, på en parkbänk – you name it. Den person som hittar den och tar hem den, kan gå ut på Internet på http://www.bookcrossing.com/ och kolla in boken (där jag tidigare har registrerat den), samt registrera vart den tar vägen. Det är jättekul för mig som har släppt den att få lite rapport om vart böckerna hamnar.

Än så länge har jag crossat en tjugo-trettio böcker totalt, men bara fått rapport om tre. Men det gör inget – jag tror att böckerna gör glädje ändå. Och jag slipper att äga en massa saker. Alla glada och nöjda!

Jag kan rekommendera bookcrossing, och i dag när det finns så mycket billiga böcker (en pocket kostar inte mer än en glassig veckotidning) kan man köpa och ge bort utan att det behöver svida. Om du inte tror att du kommer att läsa om boken, eller om den inte på annat sätt hör hemma hos dig efter att du har läst det – ge bort den! Det går förvisso att göra utan att man måste passera hemsidan för bookcrossing, men jag tycker det är ett kul sätt.

Så – nu mår jag lite bättre. I morgon är jag mig själv igen!

Premiär för spikmattan!

Så – nu är man ett steg närmare fakirskapet. Jag har blivit med spikmatta, och nu har jag premiärlegat. I 12 minuter. Ryggen är blossande knallröd, och jag intalar mig att det är jättebra.

Spikmattan är inget nytt påfund, utan flertusenårigt påstås det. Fakirerna använde riktiga spikar i en träplatta, min spikmatta är humanare. Över 6.000 plastpiggar på ett vackert orange tyg. Enligt dom som vet, löser man upp spänningar genom att ligga på en sån här tingest en stund varje dag, och jag tror på det – efter att ha sett min rygg efteråt inser jag att blodgenomströmningen tog helt nya proportioner. Vilken energi jag kommer att få, akta er!

Käre maken skulle också prova, men han stod ut ungefär 30 sekunder. Så typiskt honom, en orolig själ, men nu har han i alla fall provat.

I dag är sista vinterdagen enligt min tideräkning, och jag har suttit ute en stund i solen. Bosse sa att jag såg ut som en gammal gumma, eftersom jag var påbyltad och hade filt över benen. Inser att liknelsen var relevant. Men vad gör man inte för att få en gnutta varm vårvintersol på näsan, fast det blåser lite snålt?

I morgon börjar våren, och jag ska byta gardiner. Hurra!

Körig vecka…

Tillbaka efter flera dagars tystnad. Tror i och för sig inte att det är så många som saknar mig här – har nog inte lyckats bredda läsarskaran särskilt framgångsrikt – men ändå.

Veckan har varit fylld av inte bara arbete utan också kvällsmöten. Därför har tiden inte riktigt medgivit häng framför datorn de få vakna timmar jag tillbringat hemma. I går var det extra körigt, hör bara här:

Frissan, massage, solning och yoga. Allt på samma dag!

Jag är oerhört lyckligt lottad som har ett arbete som tillåter mig att styra min tid nästan helt hur jag själv vill och behöver. Jag kan ta några timmar på en vanlig torsdag för egen tid, i gengäld måste jag naturligtvis använda annan tid för att få saker som måste bli gjorda bli just det. Gjorda. Men det är ändå en frihet att få göra det när man vill. Arbetet innebär nästan dygnetrunt-engagemang, det är nästan oundvikligt att alltid bära det med sig. Men det är inte tungt.

Fast – just nu är det lite tungt, handen på hjärtat. Vi har besparingsbeting på oss, och jag måste hitta lösningar på personalsidan inför 2010 antagligen. Alltid svårt. Det kommer att bli en bra lösning, det är jag helt övertygad om, men ändå. Vägen dit är krokig, sorglig och svår. Och det är jag som måste gå först. Ledarskapets baksida.

Men – på det hela taget är jag glad och nöjd med min lott. Det goda överväger, så att säga.

I dag till exempel, sitter jag hemma för att försöka författa verksamhetsberättelse. När jag behöver tänka, lyfter jag bara blicken några centimeter, och fångas då av hackspettens ihärdiga knackande i ett gammalt äppelträd, och småfåglarnas kalasande på talgbollar och frön. Samtidigt flödar fin pianomusik ”live” från nedervåningen, eftersom Bosse är hemma. Vilken inspiration, jag har det verkligen bra!

Kommunfullmäktige

Hemkommen från en seg dag i kommunfullmäktige. Är med där sedan senaste valet, tills nyss som ersättare men från och med i dag som ordinarie. Sättet det gick till på är sorgligt, den person vars plats jag fick avled hastigt i ”brustet hjärta” som någon sa vid parentationen i morse. 49 år gammal, massor kvar att göra. En sympatisk kompis. Huvaligen.

Så nu är jag ordinarie i Gotlands kommunfullmäktige (för socialdemokraterna så klart) och flera gratulerade mig till det i dag. I ärlighetens namn är jag inte särskilt upphetsad, för jag har ju just bestämt mig för att sluta med det politiska engagemanget efter nästa val. Och i och med det så förstår var och en att mentalt har jag nästa slutat. Det är ju så när man väl har bestämt sig!

Men nu har jag ett ansvar och ska ändå göra så gott jag kan den tid som är kvar (nästan två år). Det ska nog gå bra.

Dagens möte var BOOOORING. Gäsp. Energikrävande. Mycket sövande prat. Få är de ledamöter som har något att säga som väcker intresse, eller – ännu viktigare nästan – som har ett sätt att säga saker som gör att man hör upp. Väldigt få, jag kan räkna dom på ena handens fingrar.

Dessutom är debatterna aningen för förutsägbara för att jag ska känna mig särskilt taggad. Man vet ungefär vem som kommer att säga vad, och man vet EXAKT hur resultatet av voteringarna blir. Vi är 71 ledamöter, och den borgerliga majoriteten har ett mandat mer än vänsterblocket. Så det blir så gott som alltid 36-35, om alla är med och alla röstar som de ska.

I morgon är en vanlig skön tisdag, och tack vare att vår bondgranne var på gott humör i dag och plogade vår kviar (förlåt mitt tidigare gnäll) så kan jag fara iväg tidigt på min yoga som brukligt.

Namaste!

Starur

I dag är jag glad att jag inte måste vara utomhus. Det snöar vågrätt, och vi bor så öppet att det driver igen fullständigt. Vår lilla kviar är igensnöad, och Bosse har redan räddad morgondagens nödvändiga färd till stan genom att placera bilen uppe hos bonden vid stora vägen för att pulsa tillbaka de 200 metrarna hem. Annars kommer vi inte i väg i morgon, den saken är klar!

I morse på hundpromenaden, kändes det som värsta polarexpeditionen. Barnen från Frostmofjället, släng er i väggen! Shiva skuttade glatt, men försvann rätt var det var i drivorna. Jag pulsade till knäna stundom, och blev riktigt svettig. Ett rejält jympapass på köpet! När jag vände tillbaka hem, hade mina spår redan sopats igen!!

Sen dess har det gått några timmar, och det har blivit VÄRRE. Mycket värre.

Det här kallas starur på Gotland. Uttalas ungefär ”staräur”. Det ska vara sju starurar innan våren är här på riktigt och staren kommer. ”Ur” betyder ju ungefär oväder. Det här är den första staruren, så än är det långt till vår…