Comme ci, comme ça

Jag får ofta frågan hur jag mår. Både i verkliga livet och här i sajberspejs. Det är lite comme ci comme ça och kanske är det dags att göra en uppdatering av läget då, tänker jag.

Comme ci, comme ça

Tidigare i somras bestämde jag mig ju för att lämna mina politiska uppdrag. Det var ett stort och svårt steg att ta, men så här i backspegeln inser jag att det var alldeles, alldeles nödvändigt. Orsaken var att jag helt enkelt började ta slut, min ork räckte inte till längre. Det var inte det politiska uppdraget i sig som skapade min utmattning, däremot var uppdraget droppen som fick bägaren att rinna över. Det har dominerat min kalender, och dessemellan har jag försökt trycka in mitt arbete. Liksom stjäla mig till stunder för att hinna med jobbet. Inte bra, inte bra alls. Två så skilda fokus har dessutom slitit.

Det som gäller nu, är att jag sitter kvar på mina poster fram till den 1 oktober. Jag gör mitt allra bästa för att göra ett bra jobb dessa sista månader, även om jag helt ärligt måste erkänna att det inte är alldeles enkelt. Så fungerar ju våra psyken – när väl ett beslut om förändring är fattat, så är förändringen på något märkligt sätt redan ett faktum i ens huvud.

Privata tankar ur dagboken

Hur mår jag då? Jag är inte på topp, väldigt långt därifrån, faktiskt. Det är inte helt enkelt att förklara, men här är några lösryckta tankar som jag skrivit ner i min dagbok för att illustrera hur det rör sig i mitt huvud:

Jag är så trött. Orkar knappt bry mig om något, inte ens mig själv. Anstränger mig ibland när saker ska göras, men när jag sen får slappna av är jag långt nere på botten igen.

Ibland blottas glipor i min tillvaro. Vi kan kalla dom skörfönster. Vid dessa tillfällen, när dessa fönster öppnas, är jag hudlös, sårbar. Insikter angriper mig med våldsam kraft, och jag övermannas av känslor av alla de slag. Rädslor kommer, fruktan och sorg. Men även klarsynthet och glädjor. Mina skörfönster är helt oförutsägbara, i såväl tid som innehåll.

Det här suset i öronen. Tjutet. Vissa dagar, vissa stunder, värre än annars.

I dag har jag haft energi! Jag har fått en glimt av hur det kan (borde!) vara, och jag har känt mig glad och busig. Kvicktänkt och skämtat. Suttit uppe och spelat spel, och inte bara längtat efter att få gå och lägga mig. Underbart!

Inser: jag har varit trött så länge jag kan minnas.

Vissa dagar är det som att varje tanke utmattar. Inget får fäste. Varje tanke som kommer, avfärdar jag snabbt för att jag inte orkar bry mig.

Det syns inte, det här onda

Det kluriga i det här, är att de stunder och dagar jag mår skapligt och hjärnan fungerar så nära normalt det går just nu, är det svårt att förstå att jag inte är helt frisk (eller i balans eller vad vi ska kalla det här märkliga). Svårt för omgivningen, och inte minst för mig själv. Hur kan jag säga att jag är trött och utmattad, jag som är så glad och pigg, som umgås med folk, går på fest, går på bio, går ut och äter och tar ett glas vin, skrattar och skämtar? Jag gör allt det där, men nästan bara när det funkar för mig.

Jag försöker sluta göra saker som innebär att göra våld på mig själv. Det är väldigt mycket saker för tillfället, i alla fall då och då.

Härnäst

Hur ser min närmaste framtid ut, då? Nu jobbar jag på och fortsätter det politiska arbetet tiden ut. Det finns saker att göra fortfarande, och inte minst några möten. Jag ska göra en bra överlämning till en efterträdare så småningom, för att försäkra mig om att det arbete jag har påbörjat och hittills utfört fortsätter. Jag ska lämna tillbaka utrustning, säga upp prenumerationer och mejlkonto, jag ska skriva min del av verksamhetsberättelsen 2017 från min grupp till partiet. Jag ska uppsöka samtalshjälp, jag behöver någon som ser på mig utifrån och hjälper mig att ändra beteende. Jag kan inte längre bete mig så här, jag måste hitta andra sätt att förhålla mig och leva. Kort sagt ska jag försöka lära den här gamla hunden att sitta…

Ibland när jag får frågan hur jag mår, svarar jag lite skämtsamt: ”jag mår som jag förtjänar”. Liksom för att lämna fritt att tolka för den som frågar, men lika mycket för att slippa svara på riktigt. Och ibland undrar jag faktiskt – det kanske är så? Att jag mår som jag förtjänar? Det är ju ändå mitt eget beteende, min livsstil, som tröttat ut mig i längden. Mina höga ambitionsnivåer, mina krav på mig själv, min otålighet, min snabbhet, min gränslöshet. Allt det där behöver jag ändra på. Jag är på väg, men jag behöver hjälp att se på det av någon som inte känner mig.

Jag ska använda tiden från den 1 oktober på det allra bästa sätt genom att vara varsam med mig själv. Jag ska rensa kalendern, och det svindlar redan i dag när jag öppnar den och inser att jättemånga av de ifyllda fälten kommer att försvinna. Jag har aldrig nånsin förr haft problem att ha en fulltecknad kalender, men i dag ger det mig andnöd.

Mitt arbete är friare än det politiska uppdraget, det kan jag styra väldigt mycket själv i tid och rum och inte minst har jag fantastiska medarbetare som med både sin kompetens, kapacitet och generositet står för stabiliteten på kontoret och i verksamheten. Det ger mig väldigt goda förutsättningar att på ett bra sätt tillfriskna i den takt som är rätt för mig.

Tack för att du läser!

Så: tack till dig som undrar hur jag mår. Svaret varierar väldeliga från dag till dag, jag har försökt beskriva det här. Det är precis så jag fungerar just nu – tar en dag i taget.

Och du – tack för att du läser!

Inläggen om min resa mot balans finns att läsa under ”Om mig” här ovan

Norrköping

Vi besöker Norrköping några dagar, käre maken och jag. Det är hans gamla trakter, här är han född och uppvuxen. Skälet till resan är att han ska på fotboll – IFK Norrköping möter Djurgården, gubevars. Stadskärnan kryllar av poliser som bevakar Djurgårdsfansen som kom en dag i förväg och som stärker sig på pubarna ikring vårt hotell. I skrivande stund skanderar de på gatan här utanför så det står härliga till.

Idag har vi promenerat och besökt Arbetets museum bland annat, Norrköping är en trevlig stad med massor av historia.


Här bor vi, på sjunde våningen (de små fyrkantiga fönstren, där ett är öppet). Här var en uteterrass förr, vilket går att se på gamla fotografier…


…som här! Observera tornet till vänster om terrassen…


…vars pelare finns kvar i vårt rum! Riktigt häftigt att de bevarar såna detaljer, tycker jag.


Motala ström rinner genom Norrköping.


Alltid när jag bokar hotellrum, anger jag boende högt upp samt badkar som önskemål. Inte alltid det hörsammas, men den här gången blev det full pott. Jag älskar att bada i badkar, ännu hellre under vintertid. Men självklart nyttjar jag möjligheten nu när den finns!


Ett fint litet hörnfönster i badrummet, in mot rummet. Snygg detalj.


Skaplig kvällsutsikt från hotellfönstret över strömmen.


Frukostbuffén på hotellet är värd ett par ord. Här var det riktig äggröra minsann, inte äggstanning på pulver som fått stå och stelna i ugnen. Såna detaljer kan jag uppskatta stort. Plus det faktum att det fanns en hel liten hörna med glutenfritt och en liten kyl med havre- och sojaprodukter som alternativ till mejeriprodukter. Hade det dessutom visat sig mer ekologiska produkter på buffén (det kanske fanns, men det framgick inte) hade den varit PERFEKT!


Gerillavirkning.


På Arbetets museum var flera superintressanta utställningar, bland annat "Framtidsland" där en skulle få tänka efter lite kring hållbarhet. Bosse och jag svarade på 10 frågor om vad som är bäst att göra i olika situationer, sen fick vi ut vårt eget "facit" vad som var vårt eget ansvar baserat på våra svar. Inte så mycket konstigt eller svårt i det här, jag kan nog tänka mig att nästan leva efter det här. Möjligtvis kan bilpoolen vara ett problem för oss, men annars så. Och EN punkt på den här listan känns liiite besvärande…

Nöjda med vår dag så här långt. I morgon besöker vi Kolmårdens djurpark.

Bokskörden från Crimetime Gotland 2017

Bokskörd från Crimetime Gotland 2017

Det blev som sagt en hel del bokinköp på Crimetime Gotland (skrev lite om det härom dagen), och bokskörden ligger där nu och väntar på mig. Härligt! Tänkte radda upp dom här, så kanske jag inspirerar någon annan tänker jag! Baksidestexten i kursiv stil, och så mina egna eventuella reflektioner efter det.

Varning för ett långt inlägg – men du som är bok- och deckarintresserad kanske finner något för dig här!

Bokskörden

Se mig, Medusa – Torkil Damhaug

Axel Glenne, sonen till en norsk krigshjälte, driver en lukrativ läkarmottagning och lever ett till synes harmoniskt familjeliv. Morgonen efter en tung jour händer det som kommer förändra hans tillvaro helt: En kvinna hittas död i Nordmarka, med skador som ser ut att komma från en björn. Kort därefter hittas ännu en kvinna riven och dödad. Förutom de brutala skadorna verkar kvinnorna inte ha någonting gemensamt … utom Axel Glenne.

Det här är en helt ny bekantskap för mig, och han var trevlig att lyssna till vid ett samtal under Crimetime. Han har jämförts med både Lars Kepler och John Ajvide Lindqvist, vilket ju gör boken omöjlig att INTE köpa!


Bakom din rygg – Sofie Sarenbrant

Allt förändras när Angelina börjar jobba på Salong De Luca, Östermalms hetaste frisörsalong. Ägaren Stefano har bara ögon för henne och ser inte längre åt sin kollega Jenny. Driven av svartsjuka bestämmer sig Jenny för att ta reda på vem som döljer sig bakom Angelinas perfekta fasad. Samtidigt hittas en av salongen kunder mördad, och det dröjer inte länge förrän ytterligare ett dödsfall sker. Under den välpolerade ytan utvecklas ett farligt psykologiskt spel som hotar att ödelägga liv. Misstankarna växer sig allt starkare, men sanningen avslöjas inte förrän det är alldeles för sent.

Sofie Sarenbrant har jag läst några böcker av, och jag tycker mycket om hennes sätt att skriva. Det här är den första delen i en trilogi, och jag har hört mycket gott om den.


Den sista föreställningen – Dennis Magnusson

På ett hospis i Stockholm vakar Jenny över sin make Ingvar. Hon är dramaturg vid stadens stora teater, där han är chef och firad regissör. Nu har han bara veckor kvar att leva. Så möter Jenny Mikael, också han en vakande, och de två finner tröst hos varandra Men snart står det klart att Mikael kommer från en helt annan värld – en värld av organiserad brottslighet och blodiga uppgörelser. Samtidigt pågår ett maktspel i teaterhuset. Den nya chefen verkar göra allt för att få bort Jenny nu när Ingvar inte längre är kvar. När Jenny och Mikael beslutar sig för att hjälpa varandra kan ingen av dem anan vilka krafter som satts i rullning  – eller den oväntade utgången.

Dennis Magnusson skrev manus till TV-serien ”Jordskott” som var en ruggig och skum historia. Det är det ena skälet till att jag vill läsa den här, det andra är att teatermiljön kittlar.


Hemmet – Mats Strandberg

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan. På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked. Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott blir alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne. Nu förs Joel och Nina samman för att rädda Monika – och sig själva.

Alltså – har en läst Mats Strandbergs förra bok ”Färjan”, bara MÅSTE en läsa den här. Enligt utsago är den minst lika bra och ruggig, och det vill inte säga lite. Den här ser jag fram emot att läsa!


I maktens öga – Per Schlingmann

Det är början av juli och den svenska makteliten befinner sig på politikerveckan i Almedalen. Gotland sjuder av rykten och alla bevakar varandra. Alla vill vara först med att antingen plantera eller avslöja en nyhet. Ryktet går att statsministern väntas avgå. Vem som blir hennes efterträdare står mellan politikens guldgosse, näringsminister David Ehrling, och den mer erfarna miljöministern Ann-Louise Hegel. Näringsministern och hans skickliga spinndoktor drabbas under de glödheta dagarna av mediernas hårdhänta bevakning. Statsministern och hennes närmaste stab håller tills vidare händelseförloppet i ett järngrepp. Och överallt närvarande är den trettio personer starka truppen från Kvällspressen, redo att förmedla varje rörelse, varje ord, varje blick. Tills en kväll då verkligheten drabbar dem själva med full kraft.

Per Schlingmann var inte en av författarna på Crimetime Gotland, men den här boken fanns att köpa och jag har ändå tänkt skaffa den. Bara för miljöerna och temat, som jag tycker är intressant.


Helikopterrånet – Jonas Bonnier

Tidigt på morgonen den 23 september 2009 går larmet – en värdedepå i Västberga rånas. Det är upptakten till ett av de mest spektakulära brotten någonsin i Sverige. Rånarna anländer via helikopter och polisen kan bara se på när de försvinner med närapå 40 miljoner kronor. Inte ett enda skott avlossas. Jonas Bonnier har skrivit en roman med högt tempo baserad på de verkliga rånarnas unika berättelser, en thriller full av överraskande detaljer från ett brott som slog världen med häpnad.

Den här boken hade jag inte tänkt köpa, men efter att ha hört samtalet med Jonas Bonnier gick det inte att låta bli. Han humoristiska presentation av sin berättelse ger en extra dimension, och eftersom det är en sann berättelse kittlar det lite extra. Det är faktiskt en helt galen historia!


VIP-rummet – Jens Lapidus

Möt Teddy och Emelie, ett omaka radarpar med kass personkemi. Teddy har bestämt sig: han är färdig med brott efter åtta år på anstalt. Men han har inte en krona på fickan, Arbetsförmedlingen är ett skämt och han sover på sin syrras soffa. Läget blir akut när en indrivare hör av sig och kräver pengar. Emelie är påläggskalv på advokatfirman Leijon, en boutiquebyrå i Londonklass där en framgångsrik karriär är extremt svåruppnåelig. En av byråns delägare ger henne ett oväntat uppdrag, som hon varken kan eller får tacka nej till. Tillsammans med Teddy ska hon ta reda på vad som har hänt den försvunne Philip Schale: investerare och jättestekare vars familj är livrädd för att blanda in polisen. Emelie vill upp och Teddy vill bli av med sina skulder. Hon har valts för att hon är kompetent och plikttrogen, han har valts för att … ja, varför? Delägaren vet något om Teddy som ingen annan känner till. Och kidnapparnas tålamod rinner undan som sand i ett timglas.

Sthlm delete – Jens Lapidus

Larmet går och en väktare kalla still ett avsides beläget hus ute på Värmdö. Men det som väntar honom är inget inbrott utan en mordplats, där offret är så svårt sargat att det inte går att identifiera. En ung man hittas svårt skadad i närheten av brottsplatsen. Han häktas som skäligen misstänkt för mordet och begär Emelie Jansson som sin försvarare. Vem är den döde på Värmdö? Och varför leder så många spår till Mats Emanuelsson, mannen som Teddy en gång kidnappade? Medan Emelie börjar nysta i fallet tvingas Teddy konfrontera sitt förflutna, samtidigt som hans systerson Nikola är på väg att göra om alla hans misstag. 

Dessa båda är del 1 och 2 i Jens Lapidus senaste trilogi. Han har nyligen kommit ut med del tre ”Top dogg”, men eftersom dessa två fanns i pocket så köpte jag dom först. Jag har tidigare bara läst ”Snabba cash” av Lapidus och den gillade jag, inte minst tempot och miljö- och personskildringarna.


Lotus blues – Kristina Ohlsson

Dagen då allt går åt helvete regnar det. En desperat man kommer till advokat Martin Benners kontor och berättar att hans syster behöver hjälp. Det är bara det att systern är död. Innan hon tog sitt liv erkände hon fem mord I tidningarna kallades hon seriemördare och gavs namnet Sara Texas. Nu vill brodern ge henne upprättelse – och samtidigt hitta hennes försvunne son Mio. Martin Benner har det mesta. Karriär, kvinnor, ett litet barn. Men han har också svagheter. Framför allt är han svag för utmaningar. Och han gör en fasansfull felbedömning i jakten på sanningen. Snabbt förvandlas han från advokat till bricka i ett spel med så höga insatser att han till sist står inför den mest mardrömslika av situationer. 

Mios blues – Kristina Ohlsson

Vad hände egentligen på Mios dagis den där sista dagen? Mot sin vilja har Martin Benner dragits in i jakten på den försvunne fyraåringen. Så länge barnet är borta, kommer inte den hänsynslösa maffiaorganisationen att lämna honom i fred. Desperat följer Martin upp de få spår som finns. Men Mios försvinnande är inte Martins enda problem. Han måste också bringa klarhet i vem som försöker sätta dit honom för mord som han inte begått. Han blir allt mer paranoid för var dag som går. Vem kan följa honom så nära utan att själv bli synlig? Jakten på sanningen ställer honom inför ett ohyggligt dilemma: Kan han rädda både Mio och sig själv? Eller krävs ytterligare offer för att Martin Benner ska få ro?

Dessa två hör i hop, och jag har länge sneglat på dom. Kristina Ohlsson är en av mina favoriter inom deckargenren, och när de nu erbjöds lättillgängigt i pocketform, blev de givetvis mina!


Vem är Evan Smoak? – Gregg Hurwitz

Evan Smoak lever under falsk identitet. Hans penthousevåning är ett ointagligt, högteknologiskt fort. Han har lägenheter, bilar och vapengömmor strategiskt utplacerade över hela Los Angeles. Men Smoak är inte en paranoid galning. Detta är hans vardag. Vid tolv års ålder valdes Smoak ut av en topphemlig organisation inom det amerikanska försvarsdepartementet och tillbringade resten av sin uppväxt med hårdträning i organisationens regi. Målet var att skapa extremt kompetenta operatörer som kunde agera helt självständigt utan något stöd från statens sida. När Evan väljer att bryta med organisationen använder han alla sina färdigheter för att till synes försvinna spårlöst, och i hemlighet utvecklar han ett personligt projekt: att hjälpa de allra mest desperata. Men nu är någon honom på spåren. Någon som känner till organisationen, och som ser Evan som en riskfaktor. Någon som vet att han en gång var känd enbart under kodnamnet Orphan X.

Gregg Hurwitz är en ny bekantskap, och jag fascinerades av hans uppenbarelse och resonemang. Han är bland annat Shakespeareexpert! Ska bli spännande att läsa den här, som känns lite annorlunda mot andra thrillers jag brukar läsa.


Sekten på Dimön – Mariette Lindstein

På en dimmig och vindpinad ö utanför Bohusläns kust har en New Age-rörelse slagit sig ner Den karismatiske ledaren Franz Oswald har utvecklat en lära, ViaTerra, som sägs återställa själslig frid och kroppens naturliga balans. Rörelsen har en magnetisk dragningskraft på kändisar och makthavare. Sofia Bauman har precis avslutat sina universitetsstudier och bir fascinerad av Oswalds lära. Osäker på vad hon vill göra med sitt liv antar hon hans jobberbjudande och anländer till Dimön och ViaTerras jättelika gods. Men snart blir hon varse vilka enorma uppoffringar som engagemanget kräver. När sommaren ger vika och höstdimman driver in för att sluka ön börjar Sofia undra om hon blivit indragen i en sekt. Hon anar att det finns en skillnad mellan rörelsens ansikte utåt och Oswalds avsikter. Ju fler stenar hon vänder på, desto mer ångrar hon sitt beslut. Plötsligt har et taggtrådsstängsel rests runt sektens ägor, och vägen tillbaka till ett normalt liv förvandlas till en mardröm. För ingen har någonsin lämnat ViaTerra.

Sekten som återuppstod – Mariette Lindstein

Sofia Bauman försöker skapa sig ett nytt liv efter två år i sekten ViaTerras våld. Vägen tillbaka blir svårare än hon trott. Hon möts av fördomar och misstänksamhet och plågas v mardrömmar. Inom henne växer ett begär efter vedergällning. Franz Oswald, sektens ledare, sitter i häktet i väntan på rättegång. Ändå är han varken orolig eller ångerfull. Med hjälp av sin advokat börjar han väva ett nät som sträcker sig långt utanför fängelsets grå väggar och vars enda syfte är att hämnas på Sofia. När Sofia bestämmer sig för att tala ut om sekten förvandlas hennes liv långsamt till en mardröm. Enda utvägen är att än en gång lämna allt och starta ett nytt liv någon helt annanstans. Men Franz Oswald skyr inga medel. Hans nätverk tycks innefatta allt och alla i Sofias omgivning – det sträcker sig mellan städer, oceaner och kontinenter I kölvattnet av hans slutliga hämd återstår den avgörande frågan: Kan man någonsin bli helt fri från en sekt?

Jag hade helt ärligt aldrig hört talas om dessa böcker, som är del 1 och 2 i en trilogi. Mariett Lindstein bygger berättelsen på egna upplevelser – hon satt själv fast i scientologirörelsen från vilken hon flydde. Det är alltså ingen dokumentär, utan en dramatiserad berättelse baserad på hennes eget liv. Oemotståndligt!


Revolvermannen – Stephen King (del 1 i serien Det mörka tornet)

I en främmande värld med genklanger från vår egen möter vi för första gången Roland av Gilead, den siste revolvermannen, en ensam hämnare ständigt på väg genom ödelagda landskap på jakt efter den undflyende mannen i svart. I Revolvermannen lägger Stephen King grunden till Rolands värld och det som blir jakten på Det mörka tornet. Roland träffar Jake, pojken från New York som blir hans vän och som ställer honom inför hans livs svåraste val. Ännu är Det mörka tornet avlägset, men det ekar som en storm i fjärran.

Detta är del 1 i det som kallas Stephen Kings livsverk. Det finns åtta böcker, sju stycken som är numrerade och en onumrerad som sägs ska ligga mellan del fyra och fem (del 4,5 alltså…). Böckerna fanns som storpocket med jätteläckra omslag, och jag tänkte att ändå testa del 1. Kanske vill jag fortsätta!

Bokskörden Crimetime Gotland
Hela serien i ”Det mörka tornet” av Stephen King

Jobbade en sväng på Pressbyrån i Visby

Pressbyrån i Visby

Nej, jag har inte skaffat ett jobb till, det är verkligen det sista jag behöver! Men däremot har jag varit lite hantlangare, några timmar.

Min syster öppnade Pressbyrån i Visby på Östercentrum veckan efter midsommar i år. Efter att i flera år ha drivit Pressbyråbutiker på olika ställen i Stockholm, har hon strävat efter att också öppna en här i Visby efter att ha flyttat till Gotland för ett par år sedan. Och i sommar blev det alltså blivit av!

Pressbyrån i Visby – med uteservering i vardande!

Nu hade det levererats materiel till en uteservering, och vi var där i söndags och hjälpte till att mecka ihop det. Dock visade det sig att hälften var restnoterat, så vi kunde bara bygga en halv uteservering… Men det är absolut bättre än ingenting, och nu finns det alltså gott om plats att slå sig ner efter att ha köpt en kaffe, glass eller lunch inne på Pressbyrån.

Det är verkligen en jättefin butik (ja, jag är partisk! Men det hade jag nog tyckt ändå, den ÄR fräsch!) så är du i Visby kan jag rekommendera dig att titta in och säga hej till min syster Tua som är där nästan jämt. Och så tycker jag förstås du ska följa Pressbyrån i Visby på Instagram!

Pressbyrån i Visby
Så här snyggt blev det, trots att det bara blev en halv uteplats!

Crimetime Gotland – bok- och krimfest i min stad

Här har varit dåligt med uppdateringar i veckan, men jag skyller delvis på Crimetime Gotland faktiskt.

Crimetime Gotland

Inte för att det är hela orsaken, första delen av veckan orkade jag nog helt enkelt inte skriva. Det är ju så med skrivlust – den kommer och går. Och eftersom jag lustbloggar, så tvingar jag mig aldrig att skriva utan jag väntar in lusten och flödet.

Andra halvan av veckan har helt dominerats av årets krimfest – Crimetime Gotland! För tredje året anordnas den, och för tredje året deltar jag och Lotta med hjärtans lust, från början till (nästan) slut.

Visby fylls av krimförfattare och seminarierna duggar tätt. I år har 50 författare deltagit, och programmet har omfattat 125 seminarier! Under tre dagar!! Festivalen fungerar inte bara som underhållning för en läsintresserad publik, det blir samtidigt ett flera dagar långt kollegiemöte mellan författarna. Jag kan verkligen förstå värdet av det, författaryrket är mestadels väldigt ensamt. Det måste vara oerhört värdefullt att få umgås med kollegor, att utbyta erfarenheter och ha roligt tillsammans.

Crimetime Gotland
Guldarmbandet som släppte in oss överallt i tre dagar. Det går även att lösa enstaka dagbiljetter.
(Jag vill be om ursäkt att några av bilderna inte håller särskilt hög kvalitet. Det beror på att de är tagna på långt avstånd och motiven är inzoomade. Trots att min Iphone 7 Plus kamera håller mycket god kvalitet, har den sina begränsningar…)

Lyxtillvaro

Dessa dagar är rena lyxtillvaron. Lotta och jag dräller runt på stan mellan de olika seminarierna och samtalen, har i förväg prickat in vilka vi vill gå på, och lägger in lämpliga pauser för lunch och kanske något glas vin. Vi är hyggligt överens om vilka författare vi vill lyssna till, även om vi ibland har lite olika ingångar. Men vi enas alltid. Det ger mycket mer att uppleva ett seminarium med någon annan, att sen kunna dela upplevelsen efteråt.

Vi drar som sagt från författarsamtal till författarsamtal, och dessemellan blir det förutom mat och dryck också en del bokköp. Jag som ständigt beklagar mig över att jag inte ger mig så mycket tid att läsa nu för tiden och dessutom gör mig av med böcker på löpande band, fyller denna vecka på förrådet ordentligt. Men det är helt omöjligt att låta bli! När du lyssnar till författarna och hör deras berättelser hur boken kommit till eller vad som ligger till grund för den och hur hen har tänkt, är jag helt enkelt tvungen att läsa den. Att få boken signerad är inte alls lika viktigt, eftersom jag ger bort nästan alla böcker när jag har läst dom nu för tiden. Lotta och jag gör dessutom så att vi inte köper samma böcker, utan delar på gracerna och ger boken vidare till varandra efter att den är läst.

Crimetime Gotland
En del av mina inköp i år. Totalt blev det 14 böcker…

Gamla och nya bekantskaper

En bra sak med att möta och lyssna till författarna är att upptäcka debutanter, tycker jag. Lina Bengtsdotter är en sån, som dessutom vann en utmärkelse vid finalen av Crimetime Gotland på lördagen, som årets deckardebutant.

Crimetime Gotland
En riktig nestor i branschen – Jan Mårtenson, med 68 böcker i bagaget varav 45 st deckare! Här intervjuad av Denise Rudberg.
Crimetime Gotland
Kristina Ohlsson, en av mina favoriter, i boksamtal med Kerstin Wixe.
Crimetime Gotland
Lina Bengtsdotter – debutant och pristagare – pratar författarskap med Christoffer Carlsson.
Crimetime Gotland
Christoffer Carlsson hade många roller under dessa dagar, förutom moderator deltog han som författare OCH föreläsande kriminolog. Hans föreläsning var en av höjdpunkterna!
Crime Time Gotland
Jens Lapidus, aktuell med boken ”Top dogg” i samtal med Markus Larsson.
Crimetime Gotland
En svensk och en norsk deckarstjärna möts – Camilla Läckberg och Unni Lindell. Härliga kvinnor. Estrid Bengtsdotter modererade samtalet.
Crimetime Gotland
Skräckmästarna Mats Strandberg, Emma Donoghue och John Ajvide Lindqvist i samtal under ledning av Gunnar Rehlin.

Crimetime Gotland
Som sagt – Lotta och jag stack emellan med lite mat och dryck ibland också, även det guldstunder då vi fick chans att reflektera över vad vi sett och hört, jämföra böcker, prata annat och tramsa lite!
Lyxigast av allt, och det som slog mig med full kraft när jag i våras och somras såg marknadsföringen för Crimetime Gotland – den handlar om att en ska åka till Gotland och Visby för att vara med. Men inte jag! Crimetime kommer till mig, och jag behöver bara kliva utanför dörren för att vara mitt i det!

Tidsresa i släktens fotspår

Efter att mormor lämnade det här jordelivet i våras har min mor och morbror ägnat en del tid åt rensning av hennes saker. All gammal dokumentation la de i en låda till mig, eftersom det är jag som är den i familjen som släktforskar, dokumenterar och försöker bevara det gamla för eftervärlden.

En vag ambition jag har är att någon gång göra en sorts släktkrönika, ett dokument som är gripbart och lättläst även för den som kanske inte är så intresserad att hen vill fördjupa sig på egen hand i dammiga papper och foton. Vi får väl se, men jag har både en önskan och en skyldighet att behålla det jag vet, kan och minns i efterkommandes medvetande. Så länge vi pratar om personer lever de, hur länge de än varit borta från det vi kallar livet! Som Emil Jensen formulerat det så fint (ungefär, jag har plockat det ur minnet): ”De vill inte bara somna, de vill finnas. Därför måste vi minnas”.

Denna söndag ägnar jag åt att sortera allt i den här magiska lådan jag fick. Mormor har verkligen sparat det mesta i alla år, och prydligt förvarat det i askar och plastfickor. Allt ska varsamt läsas och gås igenom, varenda papper – från sköraste tidningsurklipp till bröllopstelegrammen från 1944. De ska sorteras på person, för att sen utgöra viktiga pusselbitar i personernas levnadsmönster. Allt kommer att digitaliseras, om jag får vara med tillräckligt länge.

Vilken skatt, vilken resa, vilken upptäcktsfärd!



Morfars inskrivningsbok från andra världskriget.


Luftskyddsknappen fungerar fortfarande, den lyser i mörkret efter mer än 70 år!


Gammelfarmors och gammelfarfars nödmynt och ransoneringskort.


Morfars fackföreningsböcker.


Räkning från morfars 50-årsfest 1969. Jag minns den väl (har till och med bloggat om den här). Jag borde väl egentligen inte vara förvånad över att det här finns kvar, men ändå… En helkväll för 38 personer, 2.300 kronor!


Och se här då – morfar var tydligen livräddare också! Notis ur Norrtelje Tidning.

Heldag på Fårö

Gotland är så sjukt rikt på upplevelser, och när en ser alla konsertprogram och annat i början av sommaren känns det som om en vill vara med på ALLT. Risken för mig är alltid då att det inte blir nånting i stället… Men jag har lärt mig, så några grejor blir det varje sommar. Dock gallrar jag rätt hårt nu för tiden, eftersom jag aldrig vet hur mycket jag orkar.

Konceptet "Sommarkväll på Stora Gåsemora" har blivit en succé. Namnkunniga artister drar tusentals människor till ladan mitt på Fårö, och färjan får gå i skytteltrafik hela dagen under konsertdagarna. Denna fredag var det Magnus Ugglas tur att gästa, och biljetterna var naturligtvis slutsålda. Vi bjöds på ett fantastiskt sommarväder, vilket gjorde upplevelsen med miljön kring ladan extra skön. Foodtrucks och gott om sittplatser i solen lockar många att komma flera timmar innan konserten ska börja. Även Bosse och jag hängde där ett tag.

Vi hade tillbringat större delen av dagen på Fårö dessförinnan. Vi åkte upp redan på förmiddagen och passade på att bevista Bergmancentret och Fårö museum (efter att ha tagit en sväng ner till Dämba och kollat in Fårö kyrka), åka upp till Sudersand, Fårö fyr, bevista en riktig skrotloppis på Skär, helt oplanerat hamna mitt i en spelning av Gutebälgarna i Ekeviken samt fika på Lauters. En störtskön heldag på en störtskön ö!


Ingmar Bergmans egen bio vid Dämba.


Sudersand. Välbefolkat en dag som denna.


Stranden mellan Fårö fyr och Norsta Auren.


Alla får inte plats i ladan vid Stora Gåsemoras konserter, men alla sorters ställningar och vinklar är tillåtna och går bra, bara en får en liten skymt och får vara med!


Klockan var nästan 22:00 när vi tog färjan över till Storön igen, men ljuset helt fantastiskt.

Saintpaulia – en liten bit av mormor

Det här är inte en bladparad vilken som helst. Det är fem sticklingar från krukväxter som stod hemma hos min mormor, som jag nöp när vi tömde lägenheten i maj. 

Mormor älskade saintpaulior, och hade såna på fönsterbrädorna så långt tillbaka jag kan minnas. Egentligen var det morfar som hade gröna fingrar i familjen, men saintpauliorna var mormors egna skötebarn.

Jag hade själv välmående saintpaulior för många år sen, men med tiden och flertalet flyttar så blev de allt färre för att till slut försvinna helt. Men nu är det dags igen, hoppas jag. Kanske vill de här sticklingarna från mormors paulior ta sig och bo hemma hos mig, jag hoppas det. Samtidigt blir det som om en liten del av mormor lever kvar!

Saintpaulia
Saintpaula. Bild: Shutterstock

Min familj

Haft en underbar helg med sommardagar de luxe och samvaro med de finaste, på landet. Sara har ju varit här hela veckan, och i fredags anslöt Alfred (och katten Nasse inte att förglömma!). Lyckosamt nog bestämde sig vädret att visa sig från sin bästa sommarsida, som har gjort att vi kunnat njuta till fullo av uteliv på tomten med läsning, hängmattehäng och avslappnad samvaro.

I lördags packade vi korgen med lite bubbel och promenerade till en vacker utsiktsplats i närheten. På söndagen tog vi en timmes promenad i omgivningarna, och njöt med alla sinnen; doften från grönska och grödor, suset från trädtopparna, mängder av fjärilar som fladdrade omkring oss och blomstren, solens värme och fläktande vindar… Jag slutar aldrig förundras över att vi har tillgång och närhet till så många fantastiska platser och därmed kan njuta av vår gotländska natur! Det är en lyx av rang.


Katten Nasse tillhör familjen, och besökte landet för första gången. Han inrättade sig väl, redan dag två gick han till skogs och blev borta hela dan. På katters vis, dök han upp framåt kvällen när han blev hungrig!


Det värmde hjärtat att ha de här två i närheten över helgen. Vi har haft sköna dagar!


I fredags – i väntan på att resten av familjen skulle komma – besökte Sara, Bosse och jag rökeriet i Katthammarsvik innan vi bevistade 3sorkars föreställning "Vad ska vi sjunga för låtar?" i Östergarns bygdegård. (Är du på Gotland och ännu inte har sett den, har du några chanser till den här veckan. Klart sevärd!)


…och så läste jag ut den här också, i helgen. Riktigt ruggig och välskriven.

Alpackor och loppisar

Semesterdagarna tuffar på, det händer något nästan hela tiden. Skillnaden mot vardagen är att det som händer är sånt som annars sällan händer, att jag i stor utsträckning har fria tider och att allt sker i ett magiskt sceneri med sommaren som fond.

Jag får vara i mitt eget paradis på landet, i skogen. Jag får njuta en tystnad som är svår att beskriva. De stora tallstammarna står omkring mig som en armé av beskyddande vänner. Jag brukar faktiskt prata med dom ibland… klappa lite på barken och småprata!

Älskar att vakna här ute. Kika ut bakom rullgardinen och se solen strila mellan stammarna. Gå ut med min kaffekopp och låta mig omslutas av den vänliga skogen. Lika mysigt är det om det regnar – då ligger jag bara kvar under det sköna täcket och sträckläser bok.

Den här veckan är dotter Sara på ön, med sin väninna Anna. Tisdagen spenderade vi tre på vägarna, på loppisjakt. Ett rätt lätt villebråd, på Gotland i juli!

Under vår roadtrip passade vi också på att besöka Själagott i Fardhem, boplatsen för en del av min familj numera. Syster, svåger och mor har alla kommit till Gotland, och bor nu på denna fridfulla plats tillsammans med gutefår, alpackor och höns (och en limousine!) Det är en lisa att vara här också, platsen andas ro! Här bodde förr ett traktens original – Burg-Vicku. Hans vänliga ande lever kvar på flera olika sätt, och det känns att han skulle ha godkänt och gillat det varsamma sätt som nuvarande ägare vårdar hans hem!

(Lite mer om Burg-Vicku i ett äldre blogginlägg, kan du läsa här.)

Och nej – några vidlyftiga loppisfynd blev det inte. Jag spenderade hela 10 kr på ett par örhängen, det var allt!

Får jag presentera alpackan Jonathan. En kan nästan tro han avfyrade ett leende mot kameran! Han och hans kompisar Kasper, Viktor och Jesper var väldigt nyfikna på oss, särskilt som vi kunde erbjuda lite godis.
Fler invånare på Själagott. De är fyra – Britta, Ulla, Kata och Märta, men tyvärr kan jag inte säga vilka det här är, jag har lite svårt att skilja på vem som är vem…
Även den här skönheten bor på Själagott. Jag vet faktiskt inte om hon (?) har något namn, men hennes husse heter i alla fall Joakim!
Det blev en skön fikastund också, innan vi åkte vidare på loppisjakt. Anna, Sara och min mamma Kerstin.