Ooops… jag kan visst inte styra allt!

Jag hade bestämt mig för att vänta ett bra tag nu med att skriva inlägg om hur jag mår, och så där. Det har varit rätt mycket av den varan på senare tid, och även om de inläggen är oerhört mycket lästa så tycker jag själv att det kan bli lite tjatigt. Trots allt händer det ju mer i mitt liv, och jag har annat att berätta och rapportera om.

Men så händer saker, som det är svårt för mig att väja för. Hela dagen har jag funderat över vad jag ska skriva om, för skrivlusten har jag. Jag har gått som katten kring het gröt runt omkring det som mitt liv och mina tankar kretsar kring just nu, för att hitta något annat att skriva om. Men jag har kapitulerat, jag inser att jag för min egen sinnesfrids skull ändå måste ta det här med sjukskrivningen. Sen får de säga vad de vill, de som tycker jag är alltför utlämnande. Det är min blogg.

Jag kan visst inte styra allt

I måndags var jag till företagshälsovården, en hel timme satt jag hos en mycket lyssnande och inkännande läkare. Hon lyssnade, frågade, antecknade och gjorde tester på mig. Jag hade tänkt mig att jag kanske kunde få vara sjukskriven på halvtid en period, för att ha en chans att komma igen och sen ta tag i jobbet med full kraft igen. Men besöket slutade inte som jag hade tänkt, inte alls.

Det är tydligen så att jag inte kan planera allt i mitt liv. Märkligt.

Sjukskriven

Jag gick därifrån med en heltidssjukskrivning, till att börja med en månad. I sjukintyget står bland annat att jag är allvarligt utmattad, och diagnosen är följaktligen utmattningssyndrom. Jag var omtumlad och omskakad, för hon hade sett mig rakt i ögonen och sagt ”du fattar att det här är allvarligt, va?”. Innan dess hade jag meddelat mina intentioner med besöket, och också berättat hur tacksam jag var att jag inte blivit sjuk på riktigt utan bara fått den här knuffen i en riktning som talar om för mig att jag måste tagga ner. Hon skrattade åt mig, inte elakt utan mer överseende, och sa att jag nog inte förstått nånting, eftersom såvitt hon kunde bedöma är jag ordentligt sjuk.

Hon berättade om de fysiska förändringarna, skadorna på hjärnan till exempel. Hon beskrev mycket bra hur en utmattning av det här slaget faktiskt krymper delar av hjärnan på ett sätt som bland annat gör att minnet sviker och en får svårt att fokusera och att lokalisera sig i tid och rum. Det är alltså förklaringen till att jag stundtals har känt mig rent av dum i huvudet. Jag är inte dum i huvudet, det präntar min omgivning in i mig, men jag känner mig sån! Då är det nästan en lättnad att få veta att det finns en fysisk förklaring till det. Det går att reparera, men det tar tid. Min nya känslosamhet och min allestädes närvarande trötthet och yrsel – det är bara ett sätt för kroppen att säga till att den är slut. Till och med reservtanken är tom.

långsammare tempo

Av henne fick jag en månad på mig till att börja med, som jag ska ägna åt att sova mycket, och att göra det jag har lust till eller också ingenting. Absolut inte ha några mål eller krav på mig själv. Det var ordinationen. Bara att svälja.

Uppvaknande efter uppvaknande

Något jag är nöjd med att jag har gjort, är att jag självmant tagit kontakt med en samtalsterpeut. Redan för en månad sedan träffades vi första gången, och då kom vi överens om att ses tre gånger för att känna oss för. Härom dagen åkte jag dit för tredje gången, inställd på att nu skulle vi sätta målen framåt och boka in ett gäng tider.

Men inte heller här gick det som jag tänkt.

Hon ansåg att jag inte alls var redo för att samtala mig fram till en förändring. Jag är alldeles för trött tyckte hon, och behöver bara vila nu utan krav på att ha något som ska leda någonstans. Jag ska bara vara, och göra ingenting eller det jag har lust med. Låter bekant, inte sant? Det var en mycket snopen Maria som åkte därifrån.

Just nu är jag rätt uppfylld av de besked och insikter jag har fått den här veckan. Jag är inte helt säker på att jag fattar innebörden av att inte sträva mot något, jag tror att jag förnuftsmässigt har uppfattat det men vet faktiskt inte om förståelsen finns där än, på riktigt. Jag är så impregnerad av att skapa resultat i stort och smått under dygnets alla vakna timmar, att det är en jäkla omställning att tänka tvärt om.

Förutom att försöka smälta det här, har jag också ägnat veckan åt att avsluta ett par jobbollar jag hade i luften. Nu har jag lämnat ifrån mig det, stängt jobbtelefonen och lagt in ett svarsmeddelande på mejlen. Nu stänger jag dörren till arbetet för några veckor.

långsammare tempo

Ännu luftigare kalender

I mitt förra inlägg beskrev jag lättnaden när jag tog bort alla politiska åtaganden ur kalendern. Jag beskrev känslan av luftighet. Haha, jag hade ingen aning! NU är den luftig! Nu står där bara ”massage”, ”yoga”, ”frissan”, ”naglar”, ”föreläsning” och annat lättsamt. Så jag inser att eftersom min värld kommer att vara betydligt mindre under en tid, så kommer det också att speglas i mina blogginlägg. Kära läsare, du får finna dig i att vara en del av min lilla och långsamma värld ett tag. Hoppas du fortsätter hänga med mig ändå.

Nu är jag inte politiker längre

I dag den 1 oktober – när hösten är som allra ljuvligast – är jag inte politiker längre. Jag har blivit efterträdd på mina politiska poster och går tillbaka till att enbart ha en profession/uppgift; som verksamhetschef på ABF Gotland.

Jag ville bli en tillgänglig politiker

När jag för 2,5 år sedan sa ja till uppdraget som Socialnämndens ordförande hade jag några ambitioner. Bland annat ville jag bidra till att synliggöra politiken och samtidigt också avdramatisera den. Göra politiken transparent och mig som politiker tillgänglig.

Det känns som om jag åtminstone delvis har lyckats med det. Jag har bland annat använt mina kanaler i sociala medier för att berätta om vårt verksamhetsområde och om beslut vi fattat i nämnden. Det har varit en rolig väg att kommunicera dessa frågor, och jag vet att flera som annars aldrig skulle tänka tanken till och med aktivt har ställt frågor. Det ser jag som en framgång, att ha skapat nyfikenhet för politiken.

Stolt

Jag är också stolt över att jag har bidragit till att skapa synlighet för våra frågor. De s.k. ”mjuka” frågorna har en tendens att ofta komma i skymundan av infrastrukturfrågor, tekniska frågor och byggfrågor, men jag vill nog påstå att vi i Socialnämnden de senaste åren lyckats få ljuset på våra verksamhetsområden på ett bra sätt. Här har också Socialförvaltningens kommunikatör haft en stor del, med lite nya idéer.

Vi har under de här åren gått till botten med ekonomin, som är besvärlig inom vårt område. Det gjorde vi bland annat genom att tillsätta en partiöverskridande ekonomigrupp som jobbade sammansvetsat och målmedvetet, och där vi mejslade fram de ställningstaganden där vi kunde vara helt eniga. Detta för hållbarhetens kontinuitetens skull – det är en styrka om alla sidor kan vara överens. Vi har också satt ner foten och tydliggjort våra ekonomiska villkor, något som gör det enklare att förklara varför vissa saker går minus och andra plus. Även här har jag strävat efter tydlighet och transparens.

Under de här åren har vi vågat förändra inriktningen inom barn- och ungdomsvården mot ett mer förebyggande arbetssätt, bland annat genom att satsa på vår egen familjehemsorganisation och att rigga ett eget hem för familjeutredningar.

Något som jag också har tyckt varit extra roligt är att vi i så hög utsträckning har diskuterat välfärdsteknikens intåg och vi bland annat har beslutat om att införa digital nattillsyn hos äldre.

Jag har haft förmånen att leda en nämnd som har arbetat i stort samförstånd, över block- och partigränser. Förnuftet har oftast fått råda, och vi har varit bra på att lägga prestigen åt sidan till förmån för det bästa för gotlänningarna. Det finns mycket att säga och räkna upp, men jag stannar här. Jag känner stolthet när jag sneglar i backspegeln och ser vad vi gjort tillsammans de senaste 2,5 åren.

Nu har kalendern ändrat karaktär

Jag har väntat till nu med att stryka alla möten och åtaganden som är kopplade till det politiska uppdraget, men i går kväll satt jag faktiskt och tog bort allt. Det blev väldigt luftigt, om jag säger så. I mitt arbete har jag inte särskilt många fasta tider, och därmed blir det en rätt markant skillnad när de politiska mötestiderna försvann.

Nu är jag inte politiker längre
Så här såg en vecka i november ut, innan jag strök allt politikrelaterat (det som är gråfärgat). Numera är det borttaget! (För den nyfikne: ”Vallentuna” betyder att det är dem som mitt hockeylag Visby Roma möter i fredagens hemmamatch!)

Jag är så tacksam över att ha fått göra det här, och glad över att jag sa ja när jag fick frågan. Hade jag inte gjort det, hade jag undrat i resten av mitt liv hur det skulle ha blivit… Nu lägger jag den här lärorika tiden bakom mig, och ägnar mig åt att vänja tillbaka mig till ett liv med färre möten!

Upptäcker kravlösheten

Upptäcker kravlösheten

När jag skulle sätta rubrik till det här inlägget höll det på att bli ”Återupptäcker kravlösheten”. Men så tänkte jag, att det blir lite fel. Jag har aldrig tillåtit mig kravlöshet i hela mitt vuxna liv.

Upptäcker kravlösheten

Nu är jag inne i en förändringsprocess som förhoppningsvis ska uppgradera mig till version 2.0, och som ska göra mig till en bättre version av mig själv. Framför allt en mer hållbar version! En del i den processen är att ta hjälp med att få syn på mig själv och mitt beteende, för att hitta sätt att förändra det. Jag kan inte fortsätta med det beteende jag haft, den saken står fullständigt klar. Och på mitt sedvanligt otåliga vis har jag väl gått och trott att det är bara att förändra mig, så blir allt som vanligt igen.

Bara att förändra?

Som vanligt?

Bah.

Det som behöver förändras sitter tydligen så sabla djupt i mig att jag knappt vet om det ens. Som det här med att alltid alltid prestera något. Åstadkomma något. Helst ska det vara bra också, men viktigast är att något blir gjort och att jag når resultat. Det är ett beteende jag är välbekant med och som jag har förknippat med arbetet och därmed också sett som en positiv drivkraft som för mig och mitt arbete framåt. Det jag inte har fattat, och som börjar gå upp för mig, är att det är ett beteende som genomsyrar hela mitt liv i stort som smått.

Och att allt skulle bli som vanligt, vad sjutton har jag menat med det? Vad är det? Ska jag bli mitt gamla jag? Det verkar ju oerhört korkat att sträva efter, målet med förändring borde väl vara att resultatet visar en skillnad.

Samtalsterapi

Jag har börjat gå i samtalsterapi, just för att få hjälpen att få syn på mig själv. Det är bara i sin linda, jag har ärligt talat inte en aning om vart det ska bära hän. Men bara att jag har börjat, har satt igång mina tankar. Redan nu har min terapeut fått mig att tänka efter på saker jag tidigare inte tänkt på.

Bara det här att jag inte vet vart samtalsterapin ska bära hän. Hon har berättat att jag faktiskt inte behöver veta det än. För att veta det, att bestämma sig för det, betyder att jag skapar ett mål att sträva emot som kanske inte är det jag behöver just nu. För så fort jag skapar mig ett mål att sträva mot – vilket är mitt naturliga sätt att vara – så börjar jag prestera. Och mitt system behöver något helt annat än det jag i 35 år matat det med. Därför tycker hon inte vi ska sätta in något åtgärdsprogram åt mig än, som jag själv utgått ifrån att jag ska ha. Hon försöker få mig att fatta att jag måste bara få vara i det här nu, och antagligen har hon rätt. Jag måste först och främst acceptera, innan jag kan börja förändra.

Medveten lättja

Mitt gamla jag åstadkom alltså alltid något. Om jag hade en ledig kväll, så tog jag hem jobb. Om jag hade en tom helg, så tog jag hem jobb. Jag har aldrig satt några gränser för hur mycket arbete jag kan ta på mig, jag har alltid sett kvällar och helger som reservtid. Sen har den reservtiden övergått till att bli ordinarie arbetstid. Måndag-söndag, årets alla veckor om året i stort sett.

Friskt, verkligen.

Men i och med att utmattningen (tänk att jag har börjat våga kalla den för sitt rätta namn!) började göra sig gällande, så har det smugit sig på ett nytt beteende. Inledningsvis för att jag inte hade något val, jag har helt enkelt inte orkat. Men så småningom kom det nya beteendet också ur en medvetenhet (”nu ska jag INTE ta hem jobbpapper ikväll”). Jag har då och då varit medvetet lat. För lättja, det tycker jag fortfarande att det är, att inte åstadkomma något. Där har jag lite kvar att jobba på. När jag sitter en hel kväll framför TVn med en virkning och glor på TV-serier, då anser jag att jag är lat. Skillnaden mot förr är att jag tillåter mig att vara det, jag sitter inte samtidigt med ett gnagande dåligt samvete. Nej, jag vältrar mig i lättja.

Och jag har sagt nej till saker. Jag väljer bort saker. Har nästan slutat tänka att ”jag borde”. Nästan. Även om jag tänker ”jag borde” så kan jag välja bort. Bra, va?

Nu kan jag rent av ibland njuta av att veta att jag har fritid i kväll. Jag kan antingen se ikapp något intelligensbefriande program på Kanal 7 eller så kan jag sätta mig och grotta med min släktforskning. Formen och lusten får avgöra. Inte pliktkänslan. Stort för mig.

Lååång resa

Men jag har börjat förstå – tror jag! – hur lång resa jag har att göra. Jag har bara nosat på insikten att jag kanske inte vet allt om mig själv. Nu ska jag suga åt mig den hjälp jag får, och verkligen verkligen försöka bara vara i det här. Utan att känna stress över att inget händer. Utan att känna otålighet över att jag inte vet vart jag är på väg. Och i kväll ska jag se sista avsnittet på en TV-serie!

 

Det här är ett inlägg i serien ”Min resa mot balans” som återfinns i sin helhet under fliken ”Om mig” ovan.

Peace, love and understanding

Nu är den stora internationella militärövningen Aurora i det närmaste över. Gotland har varit en av skådeplatserna för spektaklet, och jag tycker det ska bli skönt att slippa se grönklädda män i dikena med kvistar på huvudet, fordonskaravaner, militärpoliser, krigsfartyg och dånande plan över huvudet. Jag gillar inte det här, får en klump i magen och dålig smak i munnen. Det är en svårsmält blandning av fruktansvärt allvar och märklig lek som jag har svårt att förhålla mig till.

Jag inser djupt inom mig att det sannolikt existerar hot mot Sverige som vi vanliga inte har en aning om. Samtidigt fattar jag ju också att vi är så pyttesmå – om ryssen, amerikanen eller nordkoreanen kommer har vi inte mycket att sätta emot.

Min taktik vore helt annorlunda än att rusta upp, skramla med vapen och försöka skrämma lede fi.

Vad skulle hända om vi i stället helt avrustar? Deklarerar för världen att Sverige monterar ner sitt försvar, vi kommer inte att ha nånting att slå tillbaka med om ni väljer att anfalla oss? Då blir vi egendomligt oantastliga, för det är inte helt lätt att ge sig på att bita någon som tillitsfullt blottar strupen… Och tänk om fler skulle följa efter. Tänk om!

Vi människor är märkliga djur, som förbereder oss för att slåss i stället för att arbeta på tillit och kärlek till varandra. Jag förstår faktiskt inte.

Emiliasjalen klar!

Emiliasjalen

Med stor entusiasm kastade jag mig över det ljuvliga garnnystanet för att skapa Emiliasjalen som jag hittat på bloggen FingersCroched. Efter att ha virkat gardin med halvfint vitt garn i evigheters evighet amen, så var det otroligt kul att ta mig an ett grövre och färgglatt garn.

Nu är den klar, Emiliasjalen

Härom dagen blev den klar, och jag är sååå nöjd. En helt perfekt sjal i både storlek och värme. Om jag hade haft användning för fler skulle jag beställt mer garn och fortsatt, den var rolig och avkopplande att virka, perfekt framför TVn. Dessutom finns det här garnet i massor av färgställningar, så det skulle gå att göra många varianter. Garnet är beskaffat så att det skiftar färg ”av sig själv”, så en behöver aldrig byta garn. Näst intill omärkligt smyger den ena färgen över till den andra, superläckert.

Kommer att passa bra under Gotland Pride! Tack Erika på FingersCroched för det fina mönstret!

Mitt sista Socialnämndsmöte blev glatt och tår(t)fyllt!

Jag avslutar det ena kapitlet efter det andra nu dessa veckor, avseende mitt politiska uppdrag.

Mitt sista Socialnämndsmöte

I onsdags genomförde jag mitt sista möte som ordförande i Socialnämnden, och vilken dag det blev! Sorglig och festlig på en och samma gång. Vi har alltid trevliga möten med gemytlig stämning, men den här gången blev den till och med uppsluppen mellan varven. Jag kommer att minnas mitt sista Socialnämndsmöte som ett glatt sådant, även om jag grät på slutet. Jösses, så blödig jag är!

Mot slutet blev jag så fantastiskt uppvaktad att jag inte kan fatta det. Blommor och presenter, samt helt fantastiska ord. Jag tycker själv att jag har gjort några bra saker under min tid som ordförande, har ett och annat att vara stolt över, men allt det jag fick höra av politikerkollegor och tjänstepersoner på förvaltningen i onsdags var mer och vackrare än jag nånsin kunnat föreställa mig. Jag skrattade och grät om vartannat!

Tårtkalas

Här är vi, Socialnämnden på Gotland, förstärkt med ett par tjänstepersoner från förvaltningsledningen.

Vi avslutade dagen med tårtkalas, och sen var det dags för den traditionsenliga filmen som på ett kortfattat sätt sammanfattar vad vi beslutade. Socialförvaltningens outtröttlige kommunikatör Thomas Zielinski (som syns tillsammans med mig på bilden överst) riggade som vanligt upp med stativ, mikrofoner och lampor, testade vinklar, ljus och ljud. Han är perfektionist, men så blir det också bra i slutet. Det syns på filmen att jag är både väldigt trött och lite rödgråten, men så fick det bli den här gången. Vill du se, så ligger filmen sist i det här inlägget.

Det var inte bara jag som gjorde mitt sista möte, även sköningen till höger – Jonas Niklasson, andre vice ordförande, har valt att lämna sitt uppdrag efter detta möte. Bredvid sitter en annan klippa, Lena Stenström.

 

 

 

 

 

Efter allt, så blev jag upphämtad av käre maken som vallade runt mig på stan en stund, i fantastiskt soligt och skönt väder (det varade inte så länge, efter en stund öppnade sig himlen. Vi hann undan, dock). Avslutade sen dagen med ett perfekt yogapass.

Tack alla som gjorde min dag, jag kommer att minnas den med ett leende väldigt länge!

Åh, så mycket värme jag möter!

Åh så mycket värme jag möter

På senare tid har jag klivit ur min bekvämlighetszon och öppnat nya dörrar. Inte för att jag planerat att göra det, utan för att det helt enkelt inte givits mig något val.

Pansarskal

Genom hela livet har jag varit rätt restriktiv med mitt innersta. Jag har inte släppt någon in på livet egentligen, utan haft ett skal utanpå mig själv som under åren växt sig allt tjockare. Jag har haft kontroll, tagit kommando, gått i bräschen, oftast vetat hur slipstenen ska dras, intagit ledarpositioner och haft svar på de flesta frågor. Jag har aldrig velat erkänna det som jag sett som svagheter, men som i själva verket är mänskligheter. Det alla andra har visat mig, har jag aldrig bjudit på tillbaka. Jag har varit ”perfekt”, i alla avseenden. Jag har haft förståelse för andras svårigheter och tillkortakommanden, men jag har aldrig erkänt att jag haft några själv. Vare sig för mig själv eller för min omgivning.

Tänk att jag avstått allt den här värmen

Men med allt som varit det senaste året, så har det här pansarskalet börjat krackelera. Det har hunnit bli så tjockt att det tynger mig mot marken, det har börjat torka och flagna av. Ibland lossnar stora sjok, faktiskt. Det är så att en kan börja skönja något levande där innanför elefanthuden, något varmt och pulserande. Något som vill ut, kanske. Jag vet faktiskt inte riktigt vem jag är där innanför.

Det som jag varit mest rädd för i hela mitt liv, gör jag nu nästan dagligen. Nämligen talar om hur jag mår. Berättar öppet om vad jag gör åt min situation. När någon frågar, svarar jag ärligt. Och upptäcker till min stora förvåning, att det händer inget katastrofalt. Ingen vänder mig ryggen. Alla verkar tycka om mig ändå! Inte bara det – jag möter fantastiskt mycket värme, kärlek och förståelse. Jag möter blickar med intresse i, jag möter människor som lägger ifrån sig det de sysslar med, och lyssnar på mig.

Och jag får en klump i halsen, ibland gråter jag lite, för jag hade ingen aning om att det finns så mycket värme som är till för mig. Jag har hållit det ifrån mig hela mitt liv hittills, jag har tackat nej och avstått från det. Och jag förundras över att ni som älskar mig och funnits vid min sida i många år, stått ut med det.

Det är fortfarande inte enkelt, det är som bekant svårt att lära gamla hundar sitta och lika svårt är det att lära gamla Maria att visa sin sårbarhet. Men jag övar och övar, och kanske kommer jag så småningom att kunna ta hela världen i famnen.

Kärlek till er alla!

 

#JagÄrInoS

#JagÄrInoS

Det var nog i januari 2009 som jag fick för mig att börja blogga. Det var egentligen bara en förlängning av mitt dagboksskrivande, att ta det till en ny nivå. Internet och sociala medier som fenomen har så länge det funnit intresserat mig, och jag ser det som en del av världen och mitt liv i stället för en enskild företeelse vid sidan av.

#JagÄrInoS

Genom åren har jag själv följt olika bloggar, och därmed också ”lärt känna” många i bloggosfären. Så småningom har det växt fram nätverk, i takt med att bloggandet också i allt större utsträckning blivit en egen bransch. Det som har hänt är att många – företrädesvis unga – bloggare börjat kunna tjäna pengar och till och med försörja sig på sin blogg, och jag vet att många undrar hur sjutton det kan gå till. Hur kan ”bloggare” vara ett yrke? Vad är det som de tjänar pengar på?

Som bloggare bygger jag upp en trogen läsarskara. Jag skapar ett sorts förtroende; för mig och för mitt innehåll. Ju mer personlig jag är, desto större förtroende kanske du som läsare får för mig. Om jag skriver om något jag gillar, kanske du själv skulle vilja pröva samma sak. Och vips har jag påverkat dig till att göra något eller kanske köpa något. Detta fenomen har utvecklats med stormhastighet, och många företag har insett vilket värde det ligger i många bloggares stora läsarskaror. Dessa bloggare och profiler i andra sociala medier har fått en egen etikett, de har blivit influencers. Det har därmed utvecklats en samarbetsform mellan influencers och varumärken som vill sälja, och på helt andra sätt än bara vanlig annonsering. I takt med det har det också utvecklats regelverk för hur detta ska gå till, det är till exempel oerhört viktigt att ett inlägg tydligt visar att det är ett reklamsamarbete.

Jag gick med i nätverket Better Bloggers för ett par år sedan, detta utvecklades senare – i takt med att influencerbegreppet blev allt större – till att bli en branschorganisation med namnet Influencers of Sweden (InoS).

Själv är jag inte mycket till influencer

Själv kanske jag är en influencer, möjligtvis påverkar jag i någon mening, men jag tjänar inga pengar på det. Jag är alldeles för liten i branschen för att någon skulle vilja satsa marknadsföringspengar på mig, och det gör mig ingenting alls. Det är inte därför jag bloggar, för mig är det en visserligen väldigt viktig men ändå bara en liten del av min värld. Jag gör det av lust, jag finner stort nöje i att skriva och formulera mig, dela med mig av bilder och av delar ur mitt liv. Just nu fungerar bloggen också som en katalysator för mig medan jag jobbar på att resa mig upp ur utmattningsträsket. Jag har också förstått att min blogg betyder mycket för många som själva är i samma träsk, på väg att trilla i eller kanske har kommit en bit på väg upp ur det. Bara tanken på det sporrar mig mycket att fortsätta.

Somliga tycker jag är alltför utlämnande, alltför personlig. Jag vet det. Någon enstaka har antytt det direkt till mig, men oftare har jag fått höra det i andra hand. Men för mig är det viktigt, och själva grejen. Jag delar dock med mig bara av det jag själv vill, jag är väldigt personlig, men sparar mycket privat som du aldrig får veta.

Det som också skiljer mig från de flesta andra bloggare i allmänhet och influencers i synnerhet, är min ålder. Jag vågar påstå att de flesta influencers är unga, i sammanhanget är det nästan tantvarning på mig. Å andra sidan har jag en annan läsarskara än de som är väsentligt yngre, vilket i sig kan vara intressant. Även om min läsarskara är förhållandevis liten jämfört med många andra, så vågar jag nog påstå att den utgör en mer köpstark och kanske också trogen grupp

Att ha sajberkollegor

Det här är lite av mina egna tankar kring mitt bloggande i skenet av influencerfenomenet. Jag kommer aldrig att bli – och har heller ingen strävan – att bli en stor influencer. Men jag är ändå en medlem av Influencers of Sweden, av så enkla skäl som att det är ett sjyst nätverk för sjysta villkor, det är en grupp kollegor i sajberspejs för mig som bloggare där jag kan diskutera och få svar på frågor, det är också en sorts kompiskrets. Jag har lärt mig massor i InoS, och jag hoppas att även jag bidrar med något. Sist men inte minst står Influencers of Sweden för att allt ska gå rätt till i blogg- och influencerbranschen, att ingen ska utnyttjas och att alla – såväl influencers som marknadsförare – ska följa gällande lagar och regler. För att enkelt förklara InoS funktion, kan vi kalla den för alla bloggares och influencers fackförening.

Kritik från andra delar av branschen

Det finns något som kallas talangnätverk och som är ”mäklare” mellan influencers och företag. Flera sådana har i dagarna gått samman och starkt kritiserat Influencers of Sweden, genom att hävda att InoS är en egen liten ”klubb” som bara för sin egen talan och jobbar för egen vinning. En obegriplig kritik, som vittnar om antingen okunnighet eller kanske rent av avundsjuka. Under hashtaggen #JagÄrInoS vill jag och många andra med mig påtala att kritiken är felaktig och bygger på missförstånd.

Jag må vara en mycket liten, men jag är ändå en influencer. Genom att jag finns här och i sociala medier och genom att du följer mig. Såväl små som stora influencers utgör tillsammans organisationen Influencers of Sweden, och tillsammans ser vi till att det är ordning och reda i branschen. Jag är stolt medlem!

#JagÄrInoS

Här kan du läsa andra inlägg på temat, från influencers oändligt större än vad jag är:

Så kom den då, min thaikudde

När vi köpte vår sommarstuga hösten 2015 såg jag framför mig alla härliga ställen det skulle gå att fixa för avkoppling på olika sätt – en stor generös altan och en skogsbacke med plats för såväl sittplatser, filtar på marken och hängmatta mellan tallstammarna.

När förra sommaren kom och vi tillbringade flera sommarveckor där, hängde vi upp den där hängmattan och satte ut möbler på såväl backen som altanen. Jag som är väldigt markbunden – älskar att sitta på golvet och marken! – jobbade också på att hitta myrfria ställen för att bre ut min filt. Då föddes tanken på att jag på altanen också vill ha en thaikudde! Jag vet ärligt talat inte om det heter så, men i min värld får det göra det.

I våras beställde jag en, till sommaren. Av en massa olika transportskäl, så kom den inte till mig förrän härom veckan, när vi mer eller mindre slutat tillbringa tid på landet för säsongen. Men vad gör det, jag har den på balkongen i stället! Nu har jag lagt mig en stund på den när jag kommit hem på kvällen, för det har också varit rätt sköna kvällar. Ska bli gott att installera den i tallskogen nästa sommar!

Naturligt kroppsnära

naturligt kroppsnära

Jag letar mer och mer efter naturprodukter när det gäller kroppsvård, har börjat inse att det jag smetar på utsidan av kroppen faktiskt också letar sig in under skinnet och påverkar insidan. Har i många år köpt produkter som är sjyst tillverkade och inte testade på djur, etc. Men även det naturliga tänket har växt sig allt starkare. Efter dusch till exempel, smörjer jag in mig med sesamolja jag köper på Coop. Tänker att det jag kan äta och som är bra för kroppen kan säkert även min hud äta!

Naturligt kroppsnära

Det är rätt länge sen jag började leta efter aluminiumfria deodoranter. För bara några år sedan var det nästan svårt att hitta, på Apoteket fick jag särskilt säga till så hade dom en hemlig gömma i en låda med just sådana. Jag testade ett tag att göra min egen deo, även om det var lite kladdigt. Numera finns rätt mycket att välja mellan, både på apotek, i hälsokostbutiker och även i större livsmedelsbutiker.

När jag hittade min nya gröna frisör, hittade jag också lite nya trevliga produkter helt i min smak som hon saluför i sin salong.

naturligt kroppsnära
Hos Anette på Din gröna frisör & coach, hittade jag också schampoo och balsam som är helt ekologiska och handgjorda.

Hårvård och deo

Förutom schampoo och balsam – som för övrigt är helt handproducerade med enbart naturliga ingredienser – så har jag också provat två olika deodoranter. Det är ju supersvårt att rekommendera den här typen av produkter, för det är ju inte säkert att det som funkar för mig är lika bra för dig. Jag kan bara vittna om resultatet för min egen del, och båda dessa deodoranter passar mig perfekt. Jag slipper både lukt och fukt till vardags, och svettas jag efter en promenad t.ex. och fukten är oundviklig, slipper jag åtminstone lukten. Båda deodoranterna har bra konstistens och torkar relativt snabbt. Den från Scandinavian Herbs är lätt parfymerad medan den från Bruns finns i både parfymerad och oparfymerad variant. Jag valde den oparfymerade, och måste nog säga att jag också föredrar den för förpackningens skull, då jag gillar glasförpackningar bättre än plast. (Å andra sidan är plastförpackningar lättare när en reser.) Men båda fungerar lika bra, åtminstone för mig.

Vill du själv prova naturligt kroppsnära produkter så kika in till Anette på hennes salong på Södertorg 13 här i Visby. Hon har många fler produkter än dessa, jag har bara inte hunnit prova ännu!

Jag vill vara tydlig med att detta inte är något betalt reklamsamarbete, jag tipsar om de här produkterna och var de går att köpa på eget initiativ.