Ett par dagar in på semestern, kan jag konstatera att den är välbehövlig. Inte för att det kom som någon överraskning, däremot kanske min reaktion på ledigheten blev lite överrumplande. Hela måndagen försvann som i ett töcken, jag var så trött att jag liksom aldrig vaknade. Orkade knappt hålla mig upprätt, låg mest – i hängmattan, i en stol, på soffan – och slumrade och sov. Dag två blev något bättre, med en smula högre energinivå. Men mycket vila ändå, det jag orkar göra är läsa, spela larviga spel på mobil och padda (har jag väl ALDRIG sysslat med!), virka och slumra. Och vad jag drömmer på nätterna! Mycket att bearbeta, uppenbarligen.

Jag låter det vara så, och det gör även min älskade, tålmodige make som accepterar och servar. Tur att han inte har skyhöga förväntningar på vår gemensamma ledighet, utan låter mig läka och hela i min egen takt. Så tacksam för det, och för den han är. 

Min tacksamhet omfattar också att ha vår stuga i skogen att bo i så här års. En nåd att stilla bedja om, platsen erbjuder precis den frid jag behöver. Skogen med sina djur, ljud och dofter omfamnar mig och låter mig vila. Den är helt kravlös.

De krav jag brukar ställa på mig själv finns inte heller. Jag orkar helt enkelt inte. Hjärnan klarar inte av särskilt mycket, jag tycks ha släppt allt. Hittar inte ens tillbaka till bilen på parkeringen efter att ha handlat (eller hittar inte ens rätt parkering, är den verkliga beskrivningen. Lyckades irra bort mig i Hemse härom dagen, liksom). Därför tar jag nu dagarna som de kommer, och är så väldigt tacksam att jag får göra det. 

Förhoppningsvis och troligen kommer också dagar av annan karaktär under semestern, det är jag rätt övertygad om. Har en del roligt att se fram emot dessutom!

Min morgonkaffeutsikt.


Den femte och sista gardinen till stugan, i vardande.