Jag slarvar just nu med mina meditations- och yogarutiner, tror att jag inte ”har tid” som jag borde. Så antingen hoppar jag över dagar och tillfällen, eller också gör jag dom men kortar ner och slarvar. Jättesmart, verkligen. Not. Vem tror jag att jag lurar?

Det är viktigt för mig att förklara att jag skriver inte det här för att beklaga mig eller för att befästa ett tillstånd, jag skriver det helt och hållet av egoistiska skäl, som en sorts självterapi. Jag kan ta mig den friheten, eftersom det är min egen blogg. Jag behöver skriva det här, och jag behöver läsa det, nu och sedan. Det är en viktig pusselbit i mitt tillfrisknande. Min dotter Sara frågade mig härom dagen hur jag tycker det går för mig att komma tillbaka på banan. Jag svarade henne som det är – att jag på det hela taget är nöjd med min insats och mitt resultat, över tid dessa månader har jag blivit friskare och överlag lyckats förändra min livsstil.

Men det är ju allom bekant att utveckling ofta går två steg framåt och ett bakåt. Det passar fint som beskrivning på min personliga utveckling och mitt tillfrisknande, just nu har jag halkat bakåt ett steg. Efter en rätt hygglig period, förhållandevis, är jag tillbaka i en trög hjärna, irritation, energilöshet och en känsla av att inte orka bry mig om just nånting. Även kroppsliga besvär har dykt upp på arenan; det tjuter i huvudet och öronen nästan konstant, kroppens muskler är så trötta att jag ibland har svårt att hålla ryggen rak. Jag fattar att det hör ihop med min ”sjukdom”, dummare är jag inte. Jag fattar också att det enbart är jag själv som kan göra något åt det. Ingen annan.

Du som möter mig ibland, ser förmodligen inget av det här. Eller så gör du det, fast jag inte tror det. Det jag ser när jag möter min spegelbild, är en tjej som åldras lite för fort just nu, en tjej med rätt trött och frånvarande blick. Det gör mig lite sorgsen, att jag har gjort allt det här mot mig själv. Att jag har levt i många år på prestationstoppen, blind och döv för mina egna egentliga behov. Det betalar sig nu. Dyrt.

Jag brukar vara försiktig med att säga att jag har det jobbigt eller att jag kämpar, därför att jag vet att så många mår så mycket sämre och är så mycket sjukare än jag. Kamp har för mig betytt att kämpa för livet. Därför har det känts förmätet att säga att jag kämpar, men nu tänker jag erkänna att det är precis det jag gör. Jag kämpar också för livet i någon mening, även om det inte är akut. Jag kämpar med mina egna olika inneboende viljor, jag kämpar med gamla föreställningar om hur jag borde vara och vad jag borde göra, och jag kämpar med insikten att det är inte den gamla vanliga Maria som är den bästa Maria. Jävlar, vad jag kämpar.

När jag väl tillåter mig att stilla sinnet, kommer allt det här till mig. Då minns jag också hur jag hade det i somras, hur jag var så yr att jag inte ens kunde stå på alla fyra på yogamattan utan att ramla omkull. Då påminns jag om att mina egna rekreationsstrategier måste vara prioritet ett i mitt liv, alla kategorier. Inget annat kan prioriteras, om jag inte bara ska överleva utan också kunna leva samtidigt. Hur svårt kan det vara, att prioritera sig själv och sina egna behov högst?

Fortsätter jag resonera som så att jag inte har tid för yoga, meditation, egna intressen och vila, kan det i förlängningen få till följd att jag så småningom inte kommer att ha tid till någonting, därför att min tid är ute helt enkelt. Smart. Verkligen.

Nej, nu återupptar jag operation livräddning. Nu skuffar jag ner arbete och uppdrag lite på priolistan igen. Nu rensar jag lite i att göra-listan, och sänker ambitionsnivån en smula. Nu börjar jag säga att jag inte orkar och vill igen, i stället för att bita ihop och ställa upp. Allt för att få plats och tid med mig själv. Nu tar jag två steg framåt på nytt!