Sedan ”urminnes tider” är jag politiskt aktiv i någon form. Har deltagit i många år med liv och lust i särskilt föreningsarbetet, vilket är viktigt och kul, men också genom att vara förtroendevald på olika poster. När jag fick jobbet som chef för ABF här på Gotland, valde jag dock att inte ha något förtroendeuppdrag, men det sket sig efter ett tag. Jag fick frågan, och sen var jag där igen.

Men jag har med tyngd och moget övervägande bestämt mig för att sluta efter nästa val. I och med det har jag i praktiken redan slutat (mentalt!) men hedern säger att jag håller ut ett drygt år till. Ett förtroendeuppdrag lämnar man inte hur som helst, det är ett förtroende man har fått som hörs på namnet.

Varför sluta? Jag har haft många formuleringar för mig själv och min omgivning under processens gång, såsom till exempel att det tar för mycket tid från det jag tycker är roligare, att det helt enkelt inte är kul längre, att jag tappat intresset, att jag inte orkar, att allt upprepar sig (been there, done that, got the t-shirt). Men jag har nu kommit fram till en enda enkel förklaring med ett ord; det är YTLIGT.

Inte bara det, utan också förutsägbart. Man vet redan vad alla kommer att säga och tycka, ingen vågar längre profilera sig utan den tidigare partipolitiken börjar smeta ut till en blek oigenkännlighet. ”Mitt” parti är fegt och uddlöst. Varför ödsla tid på sånt? Jag liksom inte orkar bry mig längre, och det är helt mot min natur att inte bry mig. Då är det fel!

Jag står inte ut med ytlighet längre, det är därför jag har så svårt att artigt småprata med folk jag inte känner (värdelös minglare, alltså). Jag vill ha djup och mening i allt jag gör. Pretentiöst möjligen, men nödvändigt för att jag ska må bra.

Mår bra gör jag av beslutet. Nu bara önskar jag att det redan hade varit val 2010!