Gästbloggare: Pia Hofström!

Nu är det dags för Pia Hofström att äntra tröskeln till mitt gästrum här på bloggen! Pia är en av mina äldsta vänner, numera mest på avstånd som det så lätt blir, men ändå nära via sociala medier. Pia är själv bloggare, en mycket skicklig fotograf samt kreatör på alla möjliga vis. Det fanns en tid då vi umgicks, under tonåren och då våra barn var små. Nu umgås vi bara i tanken och via sajberspejs, och det är inte illa det! Så här beskriver Pia sig själv:

”Halvknasig, sprallig, kreativ tänkare med ett varmt hjärta och rötter djupt i den finska myllan. Känner mig ibland som en ketchupflaska, först händer inget, sen händer inget, men när det händer, händer allt! Låter hjärtat styra, så ibland går det lite fort i svängarna.”

Här hittar du Pias blogg, om du vill läsa mer av henne.­­­­­­­­­­­­­­­­


Tankar ur hjärtat, här och nu

När min kära vän Maria, som jag förresten känt sedan barnsben, skrev att hon önskade gästbloggare på sin blogg, var det solklart att jag skulle nappa på det.

Jag som älskar att skriva, fundera och formulera mig.

Men så helt plötsligt drabbas jag av den där ovälkomna känslan av att nu måste jag prestera, skriva något intressant som människor som inte läser min egen blogg och som inte har den att relatera till vill läsa.

Nej, vet någon vad, då blev jag den där Pia som jag inte tycker om. Hon som gör saker som hon tror att andra förväntar sig, inte från sitt eget hjärta! Det som jag för länge sedan beslutat mig för att sluta göra.

Därför är det Du nu läser helt enkelt mina tankar här och nu, varken mer eller mindre.

Tror annars att många kan känna igen sig i den känslan. Vi vill så gärna bli omtyckta och bekräftade att vi gör saker som vi tror att andra vill ha och förväntar sig av oss, men sannerligen är det faktiskt inte så livet fungerar. Det är när vi gör saker för vår egen och andras skull utan några som helst förväntningar tillbaka som allting blir genuint, äkta och framkallar lyckokänslor. Inte alltid det lättaste, men har man kommit så långt i sin egen utveckling om så bara stundvis så har man kommit ganska långt. Vem har sagt att vägen ska vara spikrak?!

Läser ofta om hur många människor springer runt i ett ekorrhjul halva livet utan att ens reflektera över vad de gör. Livet är ingen rosenträdgård och vardagslivets pussel är verkligen  en konst att lägga när man är mitt uppe i det.

Vi är många prestationsprinsessor, och prinsar med för den delen, som aldrig är nöjda hur mycket vi än presterar eller gör förrän vi utmattade säckar ihop och undrar vad det egentligen var som hände.

Jag har själv varit i den situationen två gånger, av olika anledningar som jag inte tänker gå in på i detta blogginlägg för då skulle det bli ett extremt långt sådant.

Första gången förstod jag verkligen ingenting när livsgnistan och kämpaglöden helt plötsligt slocknade, när livet var ett stort jaha. Hur kunde jag, en glad optimist med positiv livssyn ens hamna där?! Det tog ett tag att förstå de krav jag alltid satt på mig själv (duktig storasyster/dotter, intelligent och driftig medarbetare, perfekt hustru/älskarinna och givetvis en supermorsa!!) men med hjälp av en fantastiskt personalassistent på mitt dåvarande jobb som förstod vart det brakade och såg till att jag fick den hjälp jag behövde via personalhälsovården med  KBT och en fantastisk beteendevetare, landade jag så småningom och fick tillbaka den där gnistan som jag någonstans mitt i livets villervalla som ensamstående mamma och superkvinna tappat.

Trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle hamna där igen, och dessutom rätt rejält den sista gången, men där var jag igen, gråtande och utan minsta självaktning. Återhämtningen gick lite fortare den gången och faktiskt utan professionell hjälp mer än några månaders sjukskrivning,  helt klart tack vare de verktyg jag fått tidigare av min tidigare fantastiska vägledare och mentor.

Självklart är jag fortfarande en superkvinna, men med naggade vingar och en otrolig ödmjukhet. Min styrka har blivit kärleken till livet och mina fantastiska barn och barnbarn. De gör mig hel och jag lyssnar mera på magkänslan idag än stoltheten. Här och nu är bra! Yoga och meditation är bra! Målning och handarbete är bra! Böcker är bra, om man har koncentration att läsa, annars är det bara att lägga bort dem så att det inte blir ett irritationsmoment! Musik och stillhet är en lisa för själen, liksom givetvis havet och Guds vackra natur!

Min harmoni är hösten och min kreativitet. Då älskar jag livet mer än någonsin och är helt och hållet mig själv. Det är oerhört skönt att känna den känslan. Att inte vara på jakt efter någonting utan stanna här och nu. Vara lyhörd och njuta av stunden helt enkelt. Jag är en rastlös själ så det krävs mycket övning för att inte krypa ur skinnet ibland, men det funkar med ihärdighet. Önskar att jag var lika ihärdig när det gäller den fysiska biten, men det är en annan historia.

Konsensus av detta blogginlägg blir min uppmuntran till att alltid lyssna inåt och försöka att inte bry sig så mycket om vad andra tycker och tänker. Inte så lätt, men ett litet försök är bättre än inget och nästa gång kommer man längre.

Kärleksfullast,

Pia

 

 

Lämna en kommentar