Det där med fysisk ålder – kroppens ålder – är lite intressant. Ju äldre jag blir, desto mer sällan kallar jag någon för ”gammal” eller ”äldre”, toleransen för vad som är gammalt ökar med åren. För själv är jag ju förstås varken halvgammal eller äldre, nej jag har fortfarande svårt att förstå att jag är medelålders.

Medelålders!
Låter sanslöst trist, grått, tråkigt och… beige, liksom. Ordet förmedlar en bild till mig på en gråbeige ansiktslös varelse med rock. Trenchcoat, kanske (fråga mig inte varför just trenchcoat!). Men det är svårt att bortse från att det är just medelålders jag är, när jag fyllt 53. 
 
”En är inte äldre än en känner sig”, är ju ett kärt talesätt som mässas ju äldre vi blir. Ett bra talesätt, om någon frågar mig. Jag känner en viss intolerans mot den fixering vid ålder som råder, det har jag nog faktiskt alltid gjort. Den säger inte ett smack om en människa, den där siffran efter namnet. Det är lätt att tro det – genast relaterar en ju till någon i ens omgivning i ungefär samma ålder, och vips ”vet” du ungefär hur den här personen tänker, vilka värderingar hen har, hur mycket vederbörande har upplevt genom att veta hur levnadsåldern är. Men så är det naturligtvis inte alls. 
 
De fysiska förändringarna är ju lite svårt att bortse från, förstås. Här gäller det att förhålla sig. Ingen idé att må dåligt av det, det händer oavsett om du väljer att acceptera det eller om du väljer att förfasa dig och lägga energi på att ogilla det. Fast jag måste medge att jag ibland hoppar till när jag ser något nytt tecken som inte funnits där förut. De tycks dyka upp över en natt, tecknen. Smyga sig på mig medan jag sover, och sen vara ett faktum dagen efter. Jag kan fortfarande bli förvånad när jag ser mig själv bakifrån i provrummets spegel och undra var i h— alla de där celluliterna kom ifrån, och när förvandlades min rumpa till det den idag är? Eller när jag ser på mina överarmar och konstaterar att skinnfodralet är ett nummer för stort, plötsligt. Förvånad blir jag också ibland när jag sminkar mig och noterar att skinnet på ögonlocken faktiskt inte stannar på plats, utan hela överskottet liksom följer med borsten eller penseln. Min hud invaderas dessutom av nya små prickar av olika art, runt om på kroppen. Jag kan som sagt bli oerhört förvånad när jag tittar på mig själv ibland, någon gång ibland hajar jag också till när insikten om att jag rör mig framåt i tiden i en hiskelig fart, drabbar mig. Men det är som det är, och det är naturligt. Så jag brukar skaka av mig den känslan när den kommer, och fortsätta gilla att min kropp fortfarande fungerar som den ska. Det är en fantastisk gåva, och ingenting annat!
 
Sen är det detta med hållbarhet.
Jag tänker allt mer och allt oftare på att jag vill hålla. Inte bara för nu och i dag, utan också i ett längre perspektiv. Allt mer funderar jag över vad jag stoppar i mig, till exempel. Jag är övertygad om att det vi stoppar i munnen och föder vår kropp med dagligdags har mycket större betydelse än det pratas särskilt mycket om. Jag vill inte ha en försurad och inflammerad kropp, framför allt vill jag inte själv vara orsak till något sånt! Naturlig mat, så lite processad som möjligt, måste vara rätt. Det KÄNNS rätt. Aldrig har jag läst så mycket på innehållsförteckningar som nu, käre maken blir ibland galen på mig (men försöker tålmodigt dölja det) för det tar sån tid i affären. Att stoppa i sig en massa E-nummer varje dag verkar inte som om det vore så bra i längden. Samma sak med allt socker som finns och gömmer sig överallt. Det är inte alltid lätt att undvika, särskilt när en som jag lever ett rätt hektiskt liv med fullspäckade dagar och ibland måste stoppa något i munnen ”on-the-go”. Men det går ändå att göra något – köpa ekologiskt i största möjliga utsträckning, är ett exempel. Försöka undvika socker och tillsatser. Köpa närproducerat, och våga sig på att vara vegetarian någon dag då och då. Jag läser mycket om, och försöker lära mig, hur kroppen fungerar.
Det är det som en gör varje dag, som räknas. Ens vardagsvanor.
Något jag kan mycket om men som jag ändå är dålig på är det mentala och psykiska omhändertagandet av mig själv. Jag är en person som har stort behov av återhämtning och reflektion. Jag har ett stort behov av att lata mig. Och det finns få på detta jordklot som är så erbarmligt dåliga på det som jag. Därför att jag också är en prestationsmänniska av guds nåde, och gillar att ha utmaningar och göra ett bra – helst perfekt – jobb vad jag än tar mig för. Det kan te sig som att jag latar mig när jag hänger i soffan med ett glas vin på lördagskvällen medan käre maken står i köket och lagar mat åt mig. Eller när jag dimper ner på balkongen och spelar Wordfeud med någon cybervän när samme käre make erbjuder sig att dammsuga så jag slipper. Men det är en lögn! Min kropp halvsitter där, ja. Men inombords är den stressad av allt som ännu inte är gjort. Som om jag nånsin skulle bli färdig!
Om det är någon som läser det här och som har bra, konkreta tips på hur jag ska jobba fram ett sätt att lyckas lägga alla mina ”måstor” åt sidan för en stund för att på riktigt koppla av utan att tänka på dom, tar jag ödmjukt och mycket tacksam emot det. Jag har nämligen accepterat att jag är som jag är, och jag VILL nog alltid ha saker på gång. Men om jag inte lyckas hitta ett sätt att lata mig på riktigt, kommer jag verkligen inte att hålla i längden. Och jag vill bli en gammal krutgumma, den saken är säker!
Att hålla. Inte bara för nu, utan i längden.