Comme ci, comme ça

Jag får ofta frågan hur jag mår. Både i verkliga livet och här i sajberspejs. Det är lite comme ci comme ça och kanske är det dags att göra en uppdatering av läget då, tänker jag.

Comme ci, comme ça

Tidigare i somras bestämde jag mig ju för att lämna mina politiska uppdrag. Det var ett stort och svårt steg att ta, men så här i backspegeln inser jag att det var alldeles, alldeles nödvändigt. Orsaken var att jag helt enkelt började ta slut, min ork räckte inte till längre. Det var inte det politiska uppdraget i sig som skapade min utmattning, däremot var uppdraget droppen som fick bägaren att rinna över. Det har dominerat min kalender, och dessemellan har jag försökt trycka in mitt arbete. Liksom stjäla mig till stunder för att hinna med jobbet. Inte bra, inte bra alls. Två så skilda fokus har dessutom slitit.

Det som gäller nu, är att jag sitter kvar på mina poster fram till den 1 oktober. Jag gör mitt allra bästa för att göra ett bra jobb dessa sista månader, även om jag helt ärligt måste erkänna att det inte är alldeles enkelt. Så fungerar ju våra psyken – när väl ett beslut om förändring är fattat, så är förändringen på något märkligt sätt redan ett faktum i ens huvud.

Privata tankar ur dagboken

Hur mår jag då? Jag är inte på topp, väldigt långt därifrån, faktiskt. Det är inte helt enkelt att förklara, men här är några lösryckta tankar som jag skrivit ner i min dagbok för att illustrera hur det rör sig i mitt huvud:

Jag är så trött. Orkar knappt bry mig om något, inte ens mig själv. Anstränger mig ibland när saker ska göras, men när jag sen får slappna av är jag långt nere på botten igen.

Ibland blottas glipor i min tillvaro. Vi kan kalla dom skörfönster. Vid dessa tillfällen, när dessa fönster öppnas, är jag hudlös, sårbar. Insikter angriper mig med våldsam kraft, och jag övermannas av känslor av alla de slag. Rädslor kommer, fruktan och sorg. Men även klarsynthet och glädjor. Mina skörfönster är helt oförutsägbara, i såväl tid som innehåll.

Det här suset i öronen. Tjutet. Vissa dagar, vissa stunder, värre än annars.

I dag har jag haft energi! Jag har fått en glimt av hur det kan (borde!) vara, och jag har känt mig glad och busig. Kvicktänkt och skämtat. Suttit uppe och spelat spel, och inte bara längtat efter att få gå och lägga mig. Underbart!

Inser: jag har varit trött så länge jag kan minnas.

Vissa dagar är det som att varje tanke utmattar. Inget får fäste. Varje tanke som kommer, avfärdar jag snabbt för att jag inte orkar bry mig.

Det syns inte, det här onda

Det kluriga i det här, är att de stunder och dagar jag mår skapligt och hjärnan fungerar så nära normalt det går just nu, är det svårt att förstå att jag inte är helt frisk (eller i balans eller vad vi ska kalla det här märkliga). Svårt för omgivningen, och inte minst för mig själv. Hur kan jag säga att jag är trött och utmattad, jag som är så glad och pigg, som umgås med folk, går på fest, går på bio, går ut och äter och tar ett glas vin, skrattar och skämtar? Jag gör allt det där, men nästan bara när det funkar för mig.

Jag försöker sluta göra saker som innebär att göra våld på mig själv. Det är väldigt mycket saker för tillfället, i alla fall då och då.

Härnäst

Hur ser min närmaste framtid ut, då? Nu jobbar jag på och fortsätter det politiska arbetet tiden ut. Det finns saker att göra fortfarande, och inte minst några möten. Jag ska göra en bra överlämning till en efterträdare så småningom, för att försäkra mig om att det arbete jag har påbörjat och hittills utfört fortsätter. Jag ska lämna tillbaka utrustning, säga upp prenumerationer och mejlkonto, jag ska skriva min del av verksamhetsberättelsen 2017 från min grupp till partiet. Jag ska uppsöka samtalshjälp, jag behöver någon som ser på mig utifrån och hjälper mig att ändra beteende. Jag kan inte längre bete mig så här, jag måste hitta andra sätt att förhålla mig och leva. Kort sagt ska jag försöka lära den här gamla hunden att sitta…

Ibland när jag får frågan hur jag mår, svarar jag lite skämtsamt: ”jag mår som jag förtjänar”. Liksom för att lämna fritt att tolka för den som frågar, men lika mycket för att slippa svara på riktigt. Och ibland undrar jag faktiskt – det kanske är så? Att jag mår som jag förtjänar? Det är ju ändå mitt eget beteende, min livsstil, som tröttat ut mig i längden. Mina höga ambitionsnivåer, mina krav på mig själv, min otålighet, min snabbhet, min gränslöshet. Allt det där behöver jag ändra på. Jag är på väg, men jag behöver hjälp att se på det av någon som inte känner mig.

Jag ska använda tiden från den 1 oktober på det allra bästa sätt genom att vara varsam med mig själv. Jag ska rensa kalendern, och det svindlar redan i dag när jag öppnar den och inser att jättemånga av de ifyllda fälten kommer att försvinna. Jag har aldrig nånsin förr haft problem att ha en fulltecknad kalender, men i dag ger det mig andnöd.

Mitt arbete är friare än det politiska uppdraget, det kan jag styra väldigt mycket själv i tid och rum och inte minst har jag fantastiska medarbetare som med både sin kompetens, kapacitet och generositet står för stabiliteten på kontoret och i verksamheten. Det ger mig väldigt goda förutsättningar att på ett bra sätt tillfriskna i den takt som är rätt för mig.

Tack för att du läser!

Så: tack till dig som undrar hur jag mår. Svaret varierar väldeliga från dag till dag, jag har försökt beskriva det här. Det är precis så jag fungerar just nu – tar en dag i taget.

Och du – tack för att du läser!

Inläggen om min resa mot balans finns att läsa under ”Om mig” här ovan

Det finns beslut. Och så finns det beslut.

Beslut

Jag har i åtskilliga år haft roller som beslutsfattare i olika sammanhang. Som chef och ledare har jag att fatta beslut om högt och lågt, stort och smått. Ekonomi, medarbetare, verksamhet, men också vilket träslag de nya skrivborden ska ha eller vilken maträtt vi ska bjuda årsmötet på. Som politiker fattar jag också en massa beslut men i mer organiserad form, protokollförda vid ett visst tillfälle.

Att fatta beslut

Somliga beslut är enkla att fatta, andra svårare. En del beslut kan jag fatta snabbt utan längre betänketid medan en del beslut behöver processas, såväl i mitt huvud som bland medmänniskor. Stundom kan jag känna mig ohyggligt beslutstrött, och det uppstår ofta i vardagen. Om käre maken och jag går på restaurang till exempel, och han frågar var jag vill sitta. En sån sak orkar jag inte besluta. Eller vad vi ska äta till middag. Att besluta om sånt som inte är så viktigt för en är svårt, och det kanske är mycket av den varan i professionen och därför finns ingen energi kvar till det i privatlivet. Det är min hemsnickrade teori om varför det blir så.

Det svåraste beslutet

Det är inte så väldigt ofta de beslut jag fattar har bäring på mig själv som person och ger effekter på mitt liv. Men härom veckan fattade jag ett riktigt svårt beslut som blev allmänt känt i går. Beslutet föregicks av stor vånda och mina invändningar och dubier kretsade typiskt nog kring att jag försätter andra människor i klistret. Men efter att jag fattat beslutet, kändes det paradoxalt nog som ett av de enklaste jag gjort, i meningen det mest självklara!

Från den 1 oktober lämnar jag mina politiska uppdrag, och kommer inte längre att vara vare sig ordförande i Socialnämnden eller ledamot i Regionstyrelsen längre. Du som följt mig länge har också följt min resa hit (relaterade inlägg finns under fliken Om mig/Min resa mot balans här ovan), och vet att jag under ganska exakt ett års tid arbetat i någon sorts motlut. Kropp och knopp har sagt ifrån, mer och mer bestämt i ett allt strängare tonläge.

Det syns ju inte utanpå

Och nu är jag faktiskt helt slut, helt uttömd på energi, lust och glädje. Det mesta arbetsrelaterade har blivit en kamp, jättehöga trösklar att ta sig över, jättesvåra bollar att fånga. Det enklaste möte har kunnat te sig som näst intill oöverstigligt. Rädslan över att inte ha med mig mina tankar, har ibland förlamat mig, för så har det varit och är. Vissa dagar, vissa stunder är jag inte med, jag befinner mig på en helt annan frekvens än min omgivning. Känner mig som en utomjording som inte förstår ett ord av vad som sägs fast det handlar om sånt jag själv har sysslat med länge. Tankarna flyger runt som popcorn i huvudet och är omöjliga att fånga. Jag kan bara lyssna på en röst åt gången, pratar flera samtidigt hör jag ingenting eller pratar någon för fort hinner jag inte förstå vad som sägs. Så har jag det, vissa dagar. Andra dagar är jag fullt fungerande.

Och så syns det inte utanpå. Hur ska då omgivningen kunna förstå?

Därför har jag försökt vara rätt tydlig med att jag inte är helt OK, inte alltid fit for fight. Men det är så klart lätt att glömma, när det inte syns att jag är sjuk. Eller i obalans. Eller överansträngd. Vet faktiskt inte riktigt vad jag ska kalla det här.

Det blev rubriker

Det finns ett allmänintresse i det här, dels är jag ”en av öns ledande politiker” som det sades i en av P4 Gotlands nyhetssändningar i går, dels är min berättelse och orsaken till mitt avhopp uppenbarligen intressant för många att lyssna till.  (Nedan länkar jag till några media, för den som är intresserad.) Intresset tror jag beror på att väldigt många relaterar till det jag beskriver. Många känner likadant. Men varför pratar så få om det? Det är verkligen inget att skämmas för. Det är inte att visa svaghet, det är att visa styrka. Det har jag i alla fall kommit fram till under den här resan, att ju mer jag har berättat om hur jag känner, desto mer styrka och hjälp har jag fått från min omgivning. Berätta din berättelse, och du får intresserade lyssnare!

Nu stundar sommaren med en hel del ledighet, och i höst tar jag mig an förberedelserna för mina sista sammanträden i politiska sammanhang. Då ska jag också ta ställning till hur jag ska gå vidare under hösten, kanske behöver jag ta hjälp för att komma upp och ut i livet igen. Vi får se, helt enkelt.

gotland.se 28/6: ”Maria Björkman lämnar Socialnämnden”

Radio Gotland 28/6: ”Maria Björkman (S): Jag lämnar all politik”

Helagotland.se 28/6: ”Hon lämnar sina politiska uppdrag”

Gotlands Allehanda 29/6: ”Maria Björkman pratar ut om varför hon slutar”

Det skrevs även dagen efter det här inlägget:
Eva Bofrides ledare i Gotlands Tidningar/Gotlänningen 30/6: ”Politiken drog kortaste strået”

Tankens kraft

Tankens kraft

Jag är övertygad om tankens kraft, om att du kan styra en hel del av ditt liv genom vad du tänker. Ibland slänger vi oss lite slarvigt med uttrycket ”positivt tänkande”, och det är släkt med just tankens kraft. Du blir vad du tänker, ditt LIV blir vad du tänker i hög utsträckning. Jag vill inte sträcka mig till att du kan forma hela ditt liv med dina tankar, men en väldigt stor del!

Tankens kraft skapar magi

Tanken skapar ditt förhållningssätt till det du upplever. Kan du förhålla dig på ett för dig bra sätt till dina upplevelser, blir allt så mycket bättre. Ett tag var det populärt med affirmationer. Det är en variation på samma tema, och jag kan faktiskt ägna mig åt det ibland. När jag duschar, när jag mediterar… att tänka på något som om det redan är ett faktum, att tänka på det i presens. Gör du det ofta – och med inlevelse, inte bara rabblar mekaniskt! – så funkar det. Prova!

Valen i varje minut, varje stund

Så det du tänker ofta, formar dig och ditt liv. Det är precis som allt som du gör till vanor – det formar ditt liv! Mitt motto är: ”Livet är summan av dina val”, och i det lägger jag betydelsen att det är varje val i varje stund som i långa loppet skapar din tillvaro. Du väljer vad du tänker, vad du gör och vad du stoppar i munnen i varje stund. Allt gör dig till det du är. Varje minut gör du val. Vardagsvalen.

Det går att göra det löjligt enkelt – skapa till exempel lösenord baserade på dina förhoppningar och ljusa tankar. Lösenord skriver du lite då och då. För att skriva ett lösenord, måste du tänka på det. Vips så har du automatiskt, flera gånger om dagen kanske, både tänkt och skrivit det där du eftersträvar! En måste vara lite smart…

Vision board

Ett annat sätt att skapa den tillvaro du vill ha är att göra en vision board. Gärna i fysisk form, som hänger på ett ställe där du ofta ser det. Spara bilder som beskriver det scenario du eftersträvar, och sätt upp dom framför näsan så du ser dom ofta. Till slut tror hjärnan att det är din verklighet, precis som när du talar om saker i presens. Då händer det ofta att den också ser till att det blir just så. Hjärnan går att lura, vet du!

Nu kanske du tror att jag är perfekt i det här avseendet. Att jag alltid tänker vackra ljusa tankar och tar allt med ett leende. Nja, inte riktigt. Men det som är sant är att jag försöker, att jag tänker på det och jobbar med det. Därför att jag själv har upplevt magin med tankens kraft. Jag vet att det fungerar!

Slutar med ett citat av en för mig okänd, som så väl beskriver det här:

Var uppmärksam på dina tankar – de blir till ord.
Var uppmärksam på dina ord – de blir till handlingar.
Var uppmärksam på dina handlingar – de blir till vanor.
Var uppmärksam på dina vanor – de blir din karaktär.
Var uppmärksam på din karaktär – den blir ditt öde.

En stöttande omgivning är A och O

en stöttande omgivning

Jag har insett att den stöttande omgivning jag har, är en väsentlig del av min väg mot balans.

Alla behöver en stöttande omgivning

Med små myrsteg går min väg mot balans framåt. Även med stormsteg ibland, men sen backar det lite och det är bara att acceptera. Senaste veckorna har det känts riktigt skapligt på det hela taget, en hel del energi har kommit tillbaka, jag känner igen mig själv på ett befriande sätt som gör att det känns hoppfullt. Orsakerna är flera – en bättre kemisk balans i kroppen med hjälp av rätt kost och kosttillskott, att jag blir allt bättre på att hantera och balansera mig själv, och – inte minst – tiden som går och läker.

Som sagt – ibland lägger någon (universum?) i backen och jag glider lite utför. Då har det antagligen gått lite för fort framåt ett tag, och det är alldeles nödvändigt att jag går tillbaka för att i stället skynda långsamt i rätt riktning. Det går helt enkelt inte att skynda på en sådan utveckling, det talar mot sig självt.

Lyckligt lottad

Jag är oerhört lyckligt lottad, med en frihet i arbetet och en stöttande omgivning som ger mig de allra bästa förutsättningarna att hamna på rätt köl så småningom. Den senaste veckan har jag känt mig lite extra sliten. En av förmiddagarna som jag skulle tillbringat på kontoret, stannade jag helt enkelt hemma och jobbade i stället. Här träder då medarbetarna in och ser till att det är fullt möjligt för mig att göra det. Guskelov för Lotta och Synnöve, de är mina klippor och mitt stora stöd! Samma goda stöd har jag i käre maken, utan vars omsorger jag inte kan föreställa mig var jag skulle vara i dag.

Jag har alla förutsättningar att bli en bättre version av mig själv tack vare en frihet i jobb och uppdrag och tack vare er alla omkring mig, men jädrar vilken tid det tar!

Kvinnohormoner, hälsa och livsstil

Idag reser vi hem från Can Pastilla på Mallorca, efter en minnesvärd resa bland kvinnohormoner, kostråd, arbetspass, föreläsningar, träning, god mat och flödande sol. Vad är det då jag och mina medarbetare varit iväg på, egentligen?

Mysteriet med kvinnohormoner

När jag i höstas till slut träffade en läkare som vågade säga till mig vad jag troligen drabbats av under sommaren när jag kraschade, försökte jag läsa på lite. Jag hade fått ta en massa prover och allt visade goda resultat, det var inget fel på mig, jag var kärnfrisk. Gott så, men jag mådde ju skit! När jag kom tillbaka till vårdcentralen eftersom min yrsel inte ville ge sig, mötte jag denna pensionerade, kvinnliga (danska) läkare, som inte var ordinarie utan hade hoppat in. Hon berättade för mig att allt jag beskrev pekade på att jag förmodligen hade utmattade binjurar, men att det är något som inte så många talar om och som inte är helt cômme-il-faut att diagnosticera.

Med en känsla av tacksamhet över att jag fått någon sorts diagnos på det jag kände, gick jag hem och googlade för att begripa. Då ramlade jag ganska snart över Mia Lundins hemsida och hennes beskrivning av binjureutmattning. Jättebra och grundligt beskrivet, på ett sätt som gjorde att jag förstod att det här verkligen finns på riktigt. Så himla konstigt var det ju inte egentligen. Jag skrev upp mig för Mias nyhetsbrev, och i ett av dom som kom under hösten fanns ett erbjudande om en hälsoresa med fokus på kvinnohormoner, kost och träning.

Kompetensutveckling

Jag fick en idé om att en sån utbildningsresa vore något inte bara för mig personligen, utan också för mina medarbetare. Vi är tre kvinnor i medelåldern med allt vad det innebär, och det finns väl alltid behov av att lära sig mer om sig själv? Tjejerna nappade på idén att detta skulle kunna utgöra 2017 års kompetensutveckling för oss. Till saken hör också att vi har en hektisk vardag då vi inte arbetar tillsammans varje dag (jag är ju på kontoret enbart på halvtid, t.ex.) vilket gör att vi såg resan som en chans att få tid tillsammans, prata och lösa en del arbetsrelaterade frågor som vi aldrig annars hinner med.

Detta var alltså min ingång till den här resan, och sen kom allt annat som extra bonus! Resan har innehållit föreläsningar med Mia om kvinnohormoner (värsta kemilektionen emellanåt, men oerhört lärorikt), föreläsningar med Ulrika Davidsson om kostens betydelse för hur vi mår, yogapass, powerwalks och träningspass. Allt detta dagligen! Dessemellan har det varit några timmars fri tid, som vi tre då mestadels har använt till vårt eget arbete vi haft med oss, där vi i härlig miljö har kunnat lösa upp lite knutar och gjort färdigt några saker. Det har skett ömsom på poolkanten, ömsom på en uteservering. Snacka om inspirerande miljö!

föreläsning kvinnohormoner
Ett par av föreläsningarna kunde vi ha utomhus, i flödande sol!

Lyx

Vi har haft ett helt hotell för oss själva, och kunnat breda ut oss hej vilt med yogamattor i halva foajéytan och grupparbeten och föreläsningar runt poolen ibland. Frukostar och middagar har varit överdådiga och vällagade, och vi har verkligen blivit bortskämda. Jag är så tacksam för all kunskap, nya bekantskaper, lyx, vänskap, sol, värme, god mat och självisk egentid jag har fått denna vecka.

Nya kunskaper

Varje morgon har jag fått yoga i klass, för underbara Malin. Den kärlek till yogan och livet som hon förmedlar och utstrålar – wow! Sån vill jag också bli när jag blir stor.

En sak av allt jag fått lära mig den här veckan, är att utmattning inte är en sjukdom, det är en obalans. Jag är inte sjuk, min kropp är bara obalanserad. Hurra! Jag har dessutom kommit till insikt om att vara mindre otålig, och låta det ta den tid som behövs för att hamna tillbaka i balans. Det tog tid att komma hit, det kommer att ta tid att komma tillbaka helt. Du kan läsa om min resa under fliken ”Om mig/Min resa” här ovan.

Jag kommer att återkomma med lite mer fakta och funderingar kring detta med kvinnors hormonbalans, här på bloggen. Det finns mycket kring det som är värt att lyfta och lufta!

Du gör avtryck vare sig du vill eller inte!

avtryck

Det är intressant det där med avtryck du gör som medmänniska… För ett par veckor sedan blev jag ju intervjuad av Clara Löfvenhamn på Bossbloggen. En av de saker vi pratade om – det blev mycket på den där knappa timmen, be sure! – var just detta med att göra avtryck. Jag tycker det är varje människas skyldighet att komma ihåg att omgivningen tar intryck av ens närvaro.

Sändare och mottagare

Allt du gör och säger uppfattas av din omgivning. HUR det uppfattas beror på både sändaren (du) och mottagaren (omgivningen). Du kan aldrig ansvara för mottagaren, hur ditt budskap tas emot beror på dess förväntningar, förutsättningar, erfarenheter och mycket mer. Det du däremot kan ta ansvar för är vad du sänder ut. Vad du gör och hur du agerar kan få människor på andra tankar. Kanske vill de bli som du, kanske vill de göra som du. Då är det viktigt att du gör bra saker!

Och det du säger är viktigare än du tror. Det du kan uppfatta som något du bara kastar ur dig, några förflugna ord, kan förändra livet för en människa. Tänk då, så viktigt det är vad som kommer ur din mun, vilket avtryck du lämnar!

Till och med ditt utseende gör avtryck. Går du omkring och ser bister ut gör du avtryck. Har du ett litet leende på läpparna, gör du också avtryck. Vilket av dessa vill du förknippas med?

En som gjorde avtryck hos mig

Själv har jag tagit intryck av många människor genom åren som gjort avtryck i mitt liv. Jag ger gärna ett exempel;

Någon gång i början av 1990-talet var jag på en utbildning med mitt dåvarande jobb. Kursledaren tog mig åt sidan efter ett grupparbete. Hon la handen på min axel, såg mig djupt i ögonen och sa mycket övertygande: ”Du är väldigt konstruktiv, Maria. Fortsätt vara så där konstruktiv!”.

Efter det har jag alltid trott att jag är en konstruktiv person. Jag har levt och agerat som om jag vore det. Hennes ord la sig i mig som en positiv tyngd och blev en sanning. Jag ÄR konstruktiv, och även om jag inte var det innan hon sa det till mig, så blev jag det av bara farten efter hennes ord eftersom jag trodde på dom. I någon mening förändrade hon mitt liv, åtminstone påverkade hon det starkt eftersom jag har efterlevt hennes ord. Sannolikt vore jag en lite annorlunda person om hon inte tagit mig åt sidan den där dagen för sisådär 25 år sen.

Jag försöker verkligen själv att tänka på det här, men ibland glömmer jag. Ibland går jag omkring med en sur och bister min. Ibland kastar jag ur mig saker jag inte borde säga. Ibland avstår jag från att säga det där positiva till den där personen. Men jag försöker verkligen, och jag tänker på det ofta. Jag är verkligen en viktig del av mina medmänniskors omgivning.

Och vet du vad? Det är du också!

Med försiktiga steg tar jag mig an januari

Maria Björkman

Det är söndag, och det är definitivt slut på den långa sköna ledigheten. Jag har haft det precis så lugnt och skönt som jag önskade mig när jag låste kontorsdörren och åkte hem den 22 december. Vi har varit ensamma Bosse och jag, och vi har tagit dagarna som de kommit. Anpassat oss efter väder, vind, lust och mående. Jag har fått ägna mig åt extra mycket yoga, släktforskning, fotofix och annat som jag försjunker i på ett alldeles oerhört avkopplande vis.

Så hur tycker jag att jag har det, då? Tja. Om jag hade förväntat mig att nu fylld av energi kasta mig in i vårterminens alla vedermödor och glädjeämnen, så kan jag känna mig blåst. Så är det inte alls, jag är ingalunda utvilad. Det är något jag aldrig skulle ha erkänt för ett år sedan, som den jag var då. Då hade jag satt på mig både skygglappar och öronskydd och ångat rakt in i allt som måste göras med full kraft, totalt ignorerandes hur jag egentligen kände. Men si – det går inte nu för tiden!

Jag har ingen aning om hur mycket tid jag behöver för att bli utvilad, det står i stjärnorna. Och det accepterar jag. Har en som jag haft ett sånt beteende och varit så ignorant mot mina egna behov och känslor i så himla många år, så tar det nog också en himla tid att reparera det. Under ledigheten har jag fått släppa fram min tröttma och tillåta den på heltid, och det har varit välgörande. Jag har sovit ganska mycket, börjat sova länge på mornarna konstigt nog. Att ta det väldigt lugnt på mornarna under den mörka perioden har jag alltid gillat, men det har inte betytt att jag sovit länge. Men det har vi börjat göra båda två under ledigheten, och det har varit så skönt! Det tänker jag fortsätta med, de dagar jag inte har tider att passa på morgonen!

Nu tar jag mig an januari på ett eftertänksamt sätt. Jag ska försöka komma ihåg att berätta för min omgivning att jag tänker rätt långsamt, och ibland har svårt att koppla ihop saker och ting. Jag tappar ord, och är lite glömsk på det hela taget. Stundtals har jag svårt att koncentrera mig. Framför allt klarar jag inte längre att ha flera bollar i luften, jag behöver göra en sak i taget. Håller jag på med något och blir avbruten av något helt annat, tar det tid för mig att ställa om mitt fokus. Sånt ska jag försöka berätta så jag får förståelsen. Om det finns förståelse och kanske acceptans för hur jag är, mår jag bättre. Då behöver jag inte tvinga mig till prestation, utan kan vara lugn i det som är. Det är det jag behöver.

Det finns en sak jag har svårt att vila i, och acceptera. Det är bristen på initiativkraft. Jag är i ett tillstånd då jag behöver ledas, och det funkar inte alltid då en själv är en ledare. Det här har jag att hantera, och det är min utmaning. Ett sätt är att låta allt ta få ta den tid det kräver. Jag kan inte längre ta saker på volley, utan måste ge mig tid och planera. Förbereda mig så in i norden. Läsa in, förstå. Och allt tar så mycket längre tid för mig nu för tiden, så det måste jag komma ihåg när jag planerar min kalender. Tid och luft. Tid och luft. Det är svårt för mig att acceptera och implementera, jag som alltid varit kvick, otålig och snabbtänkt.

Ta inte det här som en klagan, för det är det verkligen inte! Jag behöver formulera för mig själv hur det står till, och jag vet att det finns en och annan som läser bloggen som känner igen sig och som vill att jag skriver om det här. Och den som inte är intresserad har inte ens kommit så här långt, så det är gott och väl. Nej, jag klagar inte. Jag är lyckligt lottad som har förutsättningarna att ta hand om den här lilla olägenheten som jag själv ställt till med, och kan bli den där bättre versionen av mig själv som jag strävar efter!

Jag pratar om mitt tillstånd som en sjukdom, det gör det liksom lättare att hantera om en sätter etikett på det som händer med mig. ”Sedan jag blev sjuk”, är det ofta jag säger. Kruxet med den här sjukdomen – som många har i olika skepnad, det är ju ren psykisk ohälsa – är att den inte syns. Möjligen ser den som känner mig att jag är lite mattare i lacken än vanligt, men förutom det syns ingenting. Det gör det svårt, och en som har beskrivit det här på ett bra sätt är Jessica Hjert Flod som på sin blogg skrivit inlägget Vad får jag göra som sjukskriven?. Läs det gärna, det beskriver det bättre än jag kunnat göra det själv.

Julledigheten har varit fantastisk, jag är så tacksam så tacksam. Det är det bästa jag vet, att spendera all tid ihop med käre maken, ibland i interaktion och ibland sida vid sida i tystnad med var sin syssla. Vi har samma rytm, vi har samma värderingar, vi skrattar åt samma saker. Vi älskar varandra och det är en ynnest. Jag vill tacka honom för allt ovärderligt stöd han ger mig, han är värd sin vikt i guld!

 

Livräddning

Jag slarvar just nu med mina meditations- och yogarutiner, tror att jag inte ”har tid” som jag borde. Så antingen hoppar jag över dagar och tillfällen, eller också gör jag dom men kortar ner och slarvar. Jättesmart, verkligen. Not. Vem tror jag att jag lurar?

Det är viktigt för mig att förklara att jag skriver inte det här för att beklaga mig eller för att befästa ett tillstånd, jag skriver det helt och hållet av egoistiska skäl, som en sorts självterapi. Jag kan ta mig den friheten, eftersom det är min egen blogg. Jag behöver skriva det här, och jag behöver läsa det, nu och sedan. Det är en viktig pusselbit i mitt tillfrisknande. Min dotter Sara frågade mig härom dagen hur jag tycker det går för mig att komma tillbaka på banan. Jag svarade henne som det är – att jag på det hela taget är nöjd med min insats och mitt resultat, över tid dessa månader har jag blivit friskare och överlag lyckats förändra min livsstil.

Men det är ju allom bekant att utveckling ofta går två steg framåt och ett bakåt. Det passar fint som beskrivning på min personliga utveckling och mitt tillfrisknande, just nu har jag halkat bakåt ett steg. Efter en rätt hygglig period, förhållandevis, är jag tillbaka i en trög hjärna, irritation, energilöshet och en känsla av att inte orka bry mig om just nånting. Även kroppsliga besvär har dykt upp på arenan; det tjuter i huvudet och öronen nästan konstant, kroppens muskler är så trötta att jag ibland har svårt att hålla ryggen rak. Jag fattar att det hör ihop med min ”sjukdom”, dummare är jag inte. Jag fattar också att det enbart är jag själv som kan göra något åt det. Ingen annan.

Du som möter mig ibland, ser förmodligen inget av det här. Eller så gör du det, fast jag inte tror det. Det jag ser när jag möter min spegelbild, är en tjej som åldras lite för fort just nu, en tjej med rätt trött och frånvarande blick. Det gör mig lite sorgsen, att jag har gjort allt det här mot mig själv. Att jag har levt i många år på prestationstoppen, blind och döv för mina egna egentliga behov. Det betalar sig nu. Dyrt.

Jag brukar vara försiktig med att säga att jag har det jobbigt eller att jag kämpar, därför att jag vet att så många mår så mycket sämre och är så mycket sjukare än jag. Kamp har för mig betytt att kämpa för livet. Därför har det känts förmätet att säga att jag kämpar, men nu tänker jag erkänna att det är precis det jag gör. Jag kämpar också för livet i någon mening, även om det inte är akut. Jag kämpar med mina egna olika inneboende viljor, jag kämpar med gamla föreställningar om hur jag borde vara och vad jag borde göra, och jag kämpar med insikten att det är inte den gamla vanliga Maria som är den bästa Maria. Jävlar, vad jag kämpar.

När jag väl tillåter mig att stilla sinnet, kommer allt det här till mig. Då minns jag också hur jag hade det i somras, hur jag var så yr att jag inte ens kunde stå på alla fyra på yogamattan utan att ramla omkull. Då påminns jag om att mina egna rekreationsstrategier måste vara prioritet ett i mitt liv, alla kategorier. Inget annat kan prioriteras, om jag inte bara ska överleva utan också kunna leva samtidigt. Hur svårt kan det vara, att prioritera sig själv och sina egna behov högst?

Fortsätter jag resonera som så att jag inte har tid för yoga, meditation, egna intressen och vila, kan det i förlängningen få till följd att jag så småningom inte kommer att ha tid till någonting, därför att min tid är ute helt enkelt. Smart. Verkligen.

Nej, nu återupptar jag operation livräddning. Nu skuffar jag ner arbete och uppdrag lite på priolistan igen. Nu rensar jag lite i att göra-listan, och sänker ambitionsnivån en smula. Nu börjar jag säga att jag inte orkar och vill igen, i stället för att bita ihop och ställa upp. Allt för att få plats och tid med mig själv. Nu tar jag två steg framåt på nytt!

Saker du önskar att andra förstod när du drabbats av utmattningssyndrom – artikel ur ToppHälsa med egna reflektioner

Maria Björkman

Det cirkulerar många länkar och artiklar i sociala medier, inte minst på Facebook. Mycket är tillrättalagt, överdrivet eller rent hitte-på. Det är inte alltid lätt att hitta guldkornen, eftersom det åtminstone för mig är lätt att bara scrolla och hoppa över i tron att det inte är läsvärt.

Men en artikel som fastnat lite hos mig är en ur tidningen ToppHälsa i september, som heter 10 saker du önskar att andra förstod när du drabbats av utmattningssyndrom. Jag läste texten med stor igenkänning, och kom på mig själv att antingen sitta och nicka för mig själv, eller skaka på huvudet. Allt stämmer inte, men väldigt mycket. Här tänker jag saxa artikelns olika delar med mina personliga reflektioner över mig själv i sammanhanget. Kanske lite långt att läsa för dig, men väldigt terapeutiskt att skriva för mig. Och eftersom det är min blogg och jag bestämmer över den, så…

Om du inte vill läsa mina reflektioner så kanske ändå artikeln i sig kan ge dig något, du som liksom jag nuddat vid väggen!


1. Det är svårt att acceptera!

De allra flesta som drabbas av utmattningssyndrom är personer som är högpresterande och vana att kunna hantera att mycket pågår i livet. Många gånger också med en stolthet över att vara kapabla och få mycket uppmärksamhet för allt de får gjort med en sådan hög kvalitet. Men det gör också att det blir väldigt svårt att acceptera sjukdomen. Att själv komma till insikt att orken inte finns. Att kraften inte finns. Att lusten inte finns. Många kämpar på alldeles för länge och ignorerar alla signaler. För att vara duktiga. För att vara till lags. För att vara kapabel. I efterhand brukar de flesta säga sig ha kunnat se olika signaler fram till fallet – men i stunden är signalerna otydliga. De läggs åt sidan och det finns alltid yttre omständigheter. Det blir bättre sen… Så en person som drabbas av utmattningssyndrom är en person som har kämpat hårt länge. Det är inte någon som har legat på sofflocket och tagit genvägar. Det är ingen lat person som nyttjar ett system. De har slitit länge. Allt för länge.

Mina reflektioner:
När jag tillåter mig att tänka efter, har jag varit trött så länge jag kan komma ihåg. I många år. Tröttheten och den låga energinivån har blivit ett normaltillstånd. Hur knäppt är inte det?

 

2. Det är en sjukdom!

Det finns en diagnos. Det är ett sjukdomstillstånd. Hjärnan fungerar inte som den brukar. Det finns numera forskning som visar på förändringar i hjärnan vid utmattningssyndrom, som ger – vad man tror – permanenta förändringar på hjärnan. Det blir svårt att minnas saker. Svårt att komma ihåg saker. Man får koncentrationssvårigheter. Har svårt att bibehålls fokus. Man kan få läsa samma text flera gånger, med resultatet att innehållet ändå inte fastnar. Så har förståelse för det här och sätt inte svåra uppgifter i händerna på någon som nyligen har fått den här diagnosen. Kräv inte att personen ifråga skall kunna delta i komplexa diskussioner, finna lösningar på saker och vara med och analysera olika valmöjligheter och dess konsekvenser. Presentera istället en lösning och fråga om det är ok eller inte. Förenkla och underlätta.

Mina reflektioner:
Läkaren jag träffade i somras ville sjukskriva mig, så antagligen var jag sjuk. Hennes diagnos på mig var ju binjureutmattning/-stress. Sjukskrivning var inget alternativ för mig, jag ville försöka hitta en hållbar livsstil för att hantera det i stället. Kanske är jag fortfarande lite sjuk, men under hösten har allt blivit mycket bättre. Fast jag har dagar – och ibland bara stunder – då jag verkligen har det som beskrivits ovan. Jag har svårt att sortera tankarna, jag kan inte återberätta nånting eftersom jag inte kan fånga mina tankar. Det är som ett tivoli inne i huvudet. Jag VET plötsligt ingenting, KAN plötsligt ingenting. Fruktansvärt otäckt. Jag mister min pedagogiska förmåga och tänker oerhört långsamt. Tappar fokus när folk pratar. Nästa dag – eller nästa timme, nästa möte! – är jag mitt gamla jag. På alerten!

 

3. Det syns inte på utsidan!

När du träffar en person som har utmattningssyndrom är det inte säkert att du ser det. Personen ifråga har förmodligen ansträngt sig ordentligt inför ert möte. Så troligtvis går du från er träff med känslan av att han eller hon nog är på rätt väg. Men det kan vara precis tvärtom! Som sagt var så har säkert detta möte krävt enormt mycket energi och stor ansträngning från personen ifråga. Att orka göra sig i ordning. Att orka ta sig dit. Att orka sätta på sig ett leende och hänga med i samtalen. Förmodligen krävs det sedan dagar av återhämtning efter ett sådant socialt möte. För att komma tillbaka till samma nivå som man var på innan mötet blev bestämt. En timmes träff med dig är inte representativt med resten av dygnets timmar.

Mina reflektioner:
Ja, vissa möten är det så här. Vissa dagar. Jag är inte så illa däran att jag blir liggande flera dagar efter ett möte, långt därifrån, men jag känner igen fenomenet att bli helt förbi av trötthet till exempel på kvällen efter en dag av många möten och interaktioner. Efter en lugn dag på kontoret, utan möten, mår jag mycket bättre på kvällen. Batteriet laddar ur fort. Och just det där att en anstränger sig så till den milda grad för att inget ska synas, märkas.

 

4. En enkel uppgift blir som att bestiga ett berg!

Det som man tidigare gjorde utan att egentligen lägga någon tanke på, det blir vid utmattningssyndrom en enormt stor uppgift. Att till exempel gå och handla ett paket mjölk, kan ta en hel dag att få gjort. Något som man tidigare kanske bara svängde förbi macken på lunchrasten för att lösa blir nu näst intill oöverstigligt. Det skapar stress att göra sig i ordning, ta sig dit, vara beredd på att träffa någon och sedan ta sig hem igen. Så ha detta i åtanke. Be inte någon som befinner sig i utmattning att hjälpa dig med saker som du anser är enkla och lätta. För personen ifråga är det som du ser som simpelt som att bestiga ett berg, vilket kan innebära enormt mycket stress och energitapp.

Min reflektion:
Så här illa har jag det inte, guskelov. Men jag kan få en släng av det ibland. Att plötsligt drabbas av känslan av att jag bara inte ORKAR göra det där lilla, enkla. Vattna blommorna. Rengöra toaletten. Ringa det där samtalet. Hur mycket jag än bryter ner och förenklar, kan en enda liten uppgift te sig omöjlig. Det känner jag igen.

 

5. Förändringar skapar oro och stress!

Med tanke på att enkla uppgifter och sociala möten kräver mycket energi och förberedelser för att klara av, blir det väldigt stressande när något som är bestämt förändras. Även om det i dina ögon är något som är positivt eller som inte gör någon direkt skillnad från ursprungsplanen. Så försök att hålla dig till det som är planerat. Överraska inte eller ändra inte saker i sista minut. Det kan du göra sen – men inte nu under sjukdomstiden.

Mina reflektioner:
När det gäller den professionella sidan av mig har jag alltid grävt ner mitt behov av kontinuitet och förutsägbarhet, för som chef och ledare finns inte det i vare sig verklighet eller vokabulär… Men det går ut över privatlivet. Där är jag rätt oflexibel, och har varit i många år. Jag vill helst att det jag/vi planerat för blir av på det sätt vi bestämt. Och värre är det faktiskt nu, när jag tänker efter…

 

6. Relationer blir krävande!

Att höra av sig och delta i olika sociala sammanhang blir kravfyllt. Och att inte klara av det skapar skuldkänslor. Det här är en person som troligtvis har varit mycket social. Bjudit in, hört av sig, varit till lags och varit mån om sina vänner och bekantas välbefinnande. Men nu blir ett samtal att ringa jobbigt. Att svara på ett sms kan ta flera dagar. Och att få besök känns inte just nu som ett härligt alternativ. Ha förståelse för detta. Ställ inga krav och var tydlig med att så är fallet. Berätta att du kommer att finnas kvar och att personen ifråga som har utmattningssyndrom nu i första hand skall prioritera sig själv och sitt tillfrisknande. Men sluta inte själv att höra av dig. Skicka ett sms då och då – tala om att du tänker på personen ifråga och finns där när han eller hon orkar ses eller prata. Men förvänta dig inget svar tillbaka. Och var medveten om att det inte har något med dig att göra. Det finns helt enkelt ingen ork.

Mina reflektioner:
Det stämmer inte att jag alltid varit en mycket social person, jag har tvärt om alltid varit en inbunden ensamvarg och trivts med det. Sen har det förstärkts radikalt under den senaste tiden, och bara tanken på att umgås eller till och med bara prata kan ibland vara övermäktig. Men bara ibland!

 

7. Ingenting känns roligt!

Man tappar lusten att göra saker. Känner inte igen sig själv. Det som man tidigare tyckte om skänker nu ingen glädje. Många förlorar också sin sexlust. Allt som brukar vara lustfyllt blir istället kravfyllt eller ger en känsla av tomhet. Så tvinga inte den som är drabbad att göra en massa saker som han eller hon borde tycka om. Eller har tyckt om. Men inkludera och fråga om din vän vill följa med. Igen, förvänta dig inget svar. Förvänta dig inte ett rungande ja. Men ge personen ifråga chans att kunna få följa med om det är så att det just den dagen finns lite energi. Men låt det alltid finnas en bakdörr. Att få veta att det är ok att backa ut i sista sekund, eller ge besked i sista sekund.

Mina reflektioner:
Mm, det här känner jag igen. Det är inte ofta faktiskt, som jag känner att något är lustfyllt och kul. Korta korta stunder, men väldigt sällan känner jag förväntan eller lust i förväg. Väldigt tråkigt, inte bara för mig utan också för min omgivning.

 

8. Det går inte att vila bort!

Jag tror att de allra flesta som har eller har haft utmattninssyndrom har fått höra något i stil med ”Du är nog bara trött och behöver sova lite” eller ”Ta en veckas semester och åk iväg till solen och värmen, så skall du se att du får tillbaka din energi”. Men har man fått utmattningssyndrom spelar det ingen roll hur mycket du sover. Du är precis lika trött när du vaknar. Den första tiden när man har accepterat att man är sjuk brukar de allra flesta bli mer eller mindre sängliggande. Men är fortfarande lika trötta. Att vila och sova är läkande. Men det är skillnad på att vara utarbetad, där det kan hjälpa att vila eller ta semester, mot att ha blivit sjuk i utmattningssyndrom där hjärnan och hela systemet är ur funktion. Så ge inga käcka tips på vad som hjälper. Utan finns där och uppmuntra den drabbade att få vara egoistisk och för en gångs skull prioritera sig själv. Att lyssna till kroppen. Och se istället om du kan underlätta på något sätt i vardagen, så att tiden till återhämtning finns.

Mina reflektioner:
Jag fick faktiskt precis denna reaktion från ett par håll i somras; ”du behöver bara ett par veckors semester så är du på banan igen”. Det stämmer att tröttheten inte går över av att vila, i det korta perspektivet. Men för långsiktig hållbarhet, gäller det att komma ihåg att vila ofta. Jag är fortfarande lite dålig på det, även om jag blivit oceaner bättre än förr.

 

9. Det ger mycket skam och skuldkänslor!

En person som insjuknat brukar som sagt var ha väldigt svårt för att acceptera sin diagnos och känner ofta enorm skam över att ha blivit drabbad. De känner sig svaga och icke kapabla. Och kan också bära på en känsla av ”att jag borde vetat bättre”. Det finns rädslor för vad andra skall tycka och tänka. Rädsla för att någons skall tycka att man är lat och inte bidrar. Var medveten om det och visa tydligt att du inte skuldbelägger. Tala om att det är ok att vara sjuk. Berätta att du är stolt över din vän som nu tar det på allvar och att acceptera att man är sjuk och inte orkar är det första steget till att tillfriskna.

Mina reflektioner:
Jag har i hela mitt liv undvikit att visa ”svaghet” och behov av hjälp. Jag har inte bara varit duktig och skött mig själv, jag har också gärna tagit taktpinnen för andra som behöver hjälp. Gått i bräschen, banat väg, stöttat… Men själv har jag aldrig behövt stöd. En av de positiva sakerna med att ha klappat igenom är att en inte har något alternativ längre – det är bara att ödmjukt be om såväl stöd som hjälp och förståelse. Däremot känner jag inte skuld och skam för det som här beskrivs, utan i stället en vilsenhet och ovana.

 

10. Det är lätt att trilla tillbaka!

Den kanske allra största utmaningen är när man blivit ”frisk”. Att hantera livet i den vanliga vardagen men nu med en ökad stresskänslighet. För efter utmattningssyndrom har man en ökad sårbarhet för stress än tidigare. Kroppen reagerar snabbare och man behöver vara mer rädd om sig. Fylla på energi. Vila. Eftersom många är högpresterande och vill tillbaka till sitt ”gamla jag” kan det bli tufft att inse och acceptera att förändringar behöver göras för att må bra och hantera sitt liv. Att skala av. Att sänka kraven. Att säga nej. Och många gånger trillar man tillbaka. Men det behöver inte vara farligt. Om det första fallet inte är så djupt och man ser det och kan hantera det med förståelse och en ny erfarenhet. Så som livet är. Att lära genom att leva. Att vara modig att prova, men också lyhörd och villig att ändra för att må bra. Som vän är det fint att du är lite observant. Om ni tillbringar tid tillsammans, se till att det alltid finns återhämtningsluckor. Att ert schema med aktiviteter innehåller luft. Ha respekt för att han eller hon kanske behöver lägga sig tidigare, sova längre, ha egentid för återhämtning och reflektion. Och framförallt – förvänta dig inte att han eller hon är som tidigare – innan sjukdomen. Utan omfamna din nya vän, med nyfikenhet och stolthet över det som han eller hon lärt sig.

Mina reflektioner:
Det här har jag varit mest rädd för, av allt. Att trilla tillbaka, och nästa gång inte falla lika ”mjukt” som livet tillät mig den här gången, utan i stället åka på en farligare smäll. Jag jobbar också med den här biten, vet du som följer mig. Jag älskar de här sista raderna med rådet till vännerna, och vill be dig som känner mig om samma sak; omfamna mig som jag är nu, med nyfikenhet och stolthet över vad jag lärt mig. För det är vad jag försöker göra för mig själv!

Jag är min egen värsta fiende

I mitt arbete på väg mot att bli helt frisk igen, skördar jag såväl framgångar som lider nederlag. Framgång känner jag när jag har en vecka med luft mellan åtagandena, när jag varje dag har givit mig själv chansen att då och då stanna upp och tänka efter vad jag håller på med, när jag lyckats med att energi och lust dominerat över trötthet och olust. I somras sa jag till mig själv och käre maken att det som oroade mig mest, var jag själv. Att jag – när jag kommit igång med vardagen – skulle glömma bort mina löften till mig själv och också hur jag har mått, och därför bara köra på som vanligt och därmed också köra mig rakt i fördärvet nästa gång. Jag var rädd för det på riktigt.

Nu är jag där, faktiskt. Jag lider ett litet nederlag just nu, men tänker att jag kanske motar det och reder upp det hela genom att skriva och prata om det. Svårare att ducka då, liksom. Svårare att negligera. Senaste tiden har jag slarvat med mina dagliga meditations- och yogaövningar, hittat alla möjliga skäl till att inte göra dom. Det blir allt lättare att slarva med det i takt med att jag har mått bättre och haft lite högre energinivåer, eftersom behovet inte längre varit så påtagligt. Men behovet finns ju där ändå! Och min självkännedom är så stor, att jag visste att det var så här jag skulle agera till slut, genom att sticka huvudet i sanden och glatt glida tillbaka i mina gamla hjulspår. Ni vet de där som leder rätt ner i diket.

Varför måste det vara så, att en (=jag) måste må riktigt dåligt för att ta hand om sig (=mig) själv?

För det är ju inte så att jag är tillbaka på riktigt, att jag är fylld av energi och lust. Nej nej. Men jämfört med hur jag mådde i somras är det rätt bra. Och eftersom jag följer minsta motståndets lag och nu börjar känna igen mig själv lite grann, så väljer jag också det sätt att vara och förhålla mig som är mest bekant. Det gamla, beprövade sättet. Smart, Maria. Verkligen.

I morse sa käre maken åt mig att ta min morgonstund med meditation och yoga. En ledig söndagmorgon, jag hade inte mycket att sätta emot så jag gjorde som han föreslog. Och vad det tog emot. Vad jag tyckte det var jobbigt. Och vad ledsen jag blev när jag satt där! Och då kom ju naturligtvis – som ett brev på posten, som det gick att säga förr – insikten. Den har funnits där hela tiden, men undanstoppad långt bak. Nu tvingades den fram under mina minuter i tyst stillhet, till full beskådan.

Jag har två val. Antingen fortsätter jag med min genialiska plan att dagligen meditera och yoga, att finna den ro och stillhet som dessa verktyg automatiskt ger mig. När jag gör det, går allt långsammare och jag tänker mer. Jag känner också mycket mer, vilket gör att jag kanske mår rätt dåligt ibland och då också blir en mindre glad och rolig medmänniska. Men det är så klart en del i mitt tillfrisknande, det vet jag ju. Därför att när jag tänker, gör jag också dagliga och stundliga val och prioriteringar. Jag hinner fundera över vad som är bäst för mig.

Eller också slutar jag ge mig möjligheten att känna efter, och fortsätter leva som jag har gjort de senaste alltför många åren. Stoppar undan känslorna och går på autopilot i stället. Det som jag varit på väg att glida tillbaka in i den senaste tiden. Fast det verkar inte särskilt begåvat, eftersom jag vet vart resan bär om autopiloten får ta över.

Nej, jag väljer nog hellre den krokiga, jobbiga och känslosamma vägen. Den som jag hittade i somras och som jag skaffade mig bra karta och kompass till. Jag plockar upp de verktygen igen, och slår in på den lilla stigen. Kliver ur de breda hjulspåren som leder åt helvete. Jag kommer förmodligen att gå vilse många gånger till, men är tacksam mot mig själv att jag upptäcker det i tid. Jag är verkligen min egen värsta fiende, men kan också vara min egen bästa vän. Tar nog den senare i handen nu tror jag, och återgår till min plan.