Nu är dom här!

Varje år glömmer jag hur det är. När badisarna invaderar ön. Skulle ner på stan på lunchen, och fick en chock. Fick snabbt dubbla tiden för frånvaron från jobbet, med tanke på trängsel, parkeringsbekymmer etc.

Härlig att de finns, vi lever på dom. Men – jag undviker Visby i dessa tider. Hamstrar allt som behövs från hälsokost och apotek, och handlar resten här nere på Sudret där det är LITE lugnare.
Välkommen sommar, välkomna sommargäster!

Spret

Jag har lärt mig genom att läsa bloggar att det är rätt bra om man skriver om en sak i taget. Har jag fler saker jag vill skriva om en dag, så bör jag göra olika inlägg för varje grej, liksom. Lättare att följa trådar, och roligare för läsarna.

Eftersom jag också anser att bloggandet ska vara lustfyllt och inte bli ett krav (vägrar bli den som sitter och våndas över att jag inte hittar något ämne att skriva om och få dåligt samvete för det), så brukar jag notera ämnen som kan vara uppslag till kvällens blogg. Eller morgondagens, om jag inte hinner i dag.

Fast i dag kände jag att jag hade många små saker att skriva om, som inte kräver så mycket utrymme. Så därför tänker jag frångå principen en grej=ett inlägg. Här kommer dagens spretiga blogginlägg från mig:

Vi har en igelkott som bor i trädgården! Lyckan är total, vi har inte sett någon förut under de fyra (fem?) år vi har bott just här. Nu ska vi mosa banan till den lille gynnaren!

***

Jag har hämtat nya glasögon i dag, två par. Jättesnygga. Ett par sitter som gjutna, ett annat skaver och trycker lite. Ska få det åtgärdat i morgon, tänkte jag.

***

Varför samlar man på sig så mycket saker? Man ska inte ha mer än att man kan ta det med sig när man går, egentligen. Dom samlar bara damm och läggs på hög. Till slut tappar man överblicken och vet inte vad man har. Vilket fruktansvärt lyxproblem!

***

Vi har bestämt oss för att sluta köpa dansk fläskkött.

***

Jag hann inte lösa något korsord i kväll heller.

***

Jag ser SÅ fram emot att få en veckas ledighet och bila till Skillinge och bo i fina huset där och umgås med Roffe och Kerstin!

Det mesta har en mening

Jag är verkligen av uppfattningen att det mesta som sker har en mening – mer eller mindre tydlig för mig i den stund det händer. Fast ibland är det svårt att förstå.

I morse tog jag bussen till jobbet, eftersom Bosse och jag ska gå på bio i kväll (!) och göra sällskap hem. Fånigt med två bilar då. Att ta bussen funkar oftast bra, om jag inte behöver bilen i jobbet. I dag är halv dag för medarbetarna och inga möten inbokade. Jag hade bara frissan, men eftersom vädret lovade att bli bra så tyckte jag inte det var något hinder. Jag promenerar gärna den knappa halvtimmen ner på stan.

Det var jätteskönt, solen värmde och dofterna var bedövande. Jag nästan strosade, nöp av en nyutslagen syrénblomma som jag gick och luktade på hela vägen. Ser ni mig?

Satt hos frissan och lyxade i 1,5 timme, drygt. När jag kom ut, var himlen blygrå och tunga droppar hade börjat falla. Äh, tänkte jag, det går nog över. Det blir nog inget. Tjena.

Jag hann 200 meter, så hade det tilltagit rejält. Med tanke på att jag hade 25 minuter kvar att gå, insåg jag att läget inte var idealiskt. Jag slank in på Åhléns och köpte ett paraply för 89 kronor (som dessutom höll på att blåsa sönder vid första vindpusten!). Knatade sedan tappert ut till Arbetarrörelsens Hus.

Regnet vräkte ner. Mina sandalklädda fötter kippade och plaskade präktigt innan jag var framme. Blåsten gjorde att vätan liksom hittade in till mig ändå, där under paraflaxet.

25 minuter senare stod jag utanför entrén till jobbet och konstaterade att det var skönt att vara framme. Jag konstaterade också att regnet precis då upphörde. En kvart senare sken solen igen som om ingenting hade hänt.

Som sagt, vissa saker har jag lite svårare att se meningen med, än andra!

Glasögon

Var till optikern i dag, för att kolla synen förstås och för att också skaffa nya bågar. ”2 till priset av 1”, ni vet. Jag visste inte alls vad jag ville ha, mer än att ett par skulle ha såna glas som mörknar i ljuset, jag tror de heter fotokromatiska.

Hade hoppats på att få en optiker som inte bara var yrkesskicklig med alla apparater, utan också hade ett estetiskt sinne och kunde tipsa mig om vad jag passade i . Jo, tjena.

Han stod och trampade och trampade och jag riktigt såg tankebubblan ovanför hans huvud: ”Ska hon ALDRIG bestämma sig!”. Jag blev alldeles villrådig av alla hundratals bågar som jag tyckte såg likadana ut. Just nu gäller plastbågar, rätt smala med breda skalmar. Något annat tycks inte finnas. Jag provade ett tiotal, fick fem kvar som såg ungefär likadana ut. Villrådigt plockade jag med mig dessa hem till käre maken, som ju är den som ska se mig i dom. Mig spelar det ju ingen roll, det är ju omgivningen man måste ha omsorg om i såna här fall!

Vi får väl se om han ser någon skillnad.

Förutfattade meningar

Fick del av ett klipp från Youtube i dag, som kräver eftertanke. Vi människor – jag tror ingen kan svära sig fri – är fulla av fördomar och förutfattade meningar. När vi ser en person, ”vet” vi hur hon eller han är. Vi har varit med om det mesta tycker vi, så vi vet nog hur det ligger till. Vi refererar till våra erfarenheter, och faktum är att ofta stämmer teserna. Så ofta att vi ständigt får bekräftelse på att vi har rätt.

Men så händer det där som gör att allt ställs på ända. Att det jag ”visste” var fel. Att den personen som jag har dömt på förhand står för något helt annat än vad jag ”visste”. Och man häpnar. När sånt händer mig blir jag lycklig, för det visar att det finns så mycket mer att upptäcka i världen!

Ta sju minuter av ditt liv och kolla in det här klippet. Du kommer att skämmas å mångas vägnar, och häpna.

http://www.youtube.com/watch?v=9lp0IWv8QZY&feature=related

Tacksamhet!

Nu har även Sara åkt hem, efter ett par dagars extra vistelse hos oss efter påskhelgen och Affes hemresa på annandagen. Först kände jag en stor tomhet när jag lämnat henne vid båten, men den känslan gav snabbt vika för en annan – tacksamhet.

Kan man annat än känna tacksamhet när man tittar på bilden av Shiva och Sara…?

Jag är så tacksam över de här dagarna vi har haft tillsammans, och över att jag har henne på det sätt jag har. Och när jag nyss satt i bilen på väg hem från dagens Friskispass och funderade över tacksamhet, överfölls jag av massor av saker jag är tacksam över.

Jag är så tacksam över att min familj är frisk och mår bra (om man bortser från Bosse som just i dagarna är så förkyld som bara en man blir).

Jag är så tacksam över att Sara har ett bra liv med en livspartner hon älskar. Att det kanske inom en snar framtid ser ut att lösa sig för dom med egen bostad m.m.

Jag är så tacksam över min kropp (ja, det är sant!). Den är sannerligen inte världens vackraste, och till åren börjar den bli, men den HÅLLER och är frisk. Jag har två friska stadiga ben att gå och springa med, kroppen njuter av att göra yoga och huden av att sola. Jag kan använda min kropp, det är jag mycket tacksam över.

Jag är så tacksam över vårt fina badrum och vår glasveranda med altan. De är de mest ljuvliga livsrum man kan tänka sig, i ett i övrigt mycket trivsamt litet hus!

Jag är så tacksam över solen. Tänk att den har fått skina hela långa påsken, och bara fortsätter att vara generös! Fantastiskt.

Jag är så tacksam över prakten i naturen just nu. Blåsippor och fagningsblåmmer (vitsippor på svenska) står som spön i backar och ängen tillsammans med svalört och spirande ramslök. Man bara baxnar över skönheten.

Jag är så tacksam över att få vara hemma och arbeta i min egen takt den här veckan. Tänk så mycket jag får gjort, på ett lustfyllt sätt!

Jag är så tacksam över att vi har en ordnad ekonomi.

Jag är så tacksam över skönheten och vidderna utanför vårt köksfönster.

Jag är så tacksam över den frihet jag och de mina har.

Jag är så tacksam över att jag har ett bra arbete!

Jag är så tacksam över de trippande tassarna och den kalla nosen som möter mig varje gång jag kommer hem, den viftande svansen och glada pussarna, den oförställda och ovillkorade glädje och kärlek jag möter i de nötbruna cockerspanielögonen!

Jag är så tacksam över att få ha Bosse som livskamrat, och kärleken mellan oss.

Jag är så tacksam över att ha upptäckt yogan, och att yogan tar emot mig!

Jag är så tacksam att få leva här och nu.

– – –

Vad känner du tacksamhet över i ditt liv? Berätta. Och framför allt, uttala det för dig själv!

Platsen är inte viktig

Kollade förstås på Let´s dance-finalen i går kväll och såg en av de vackraste danser jag någonsin sett, tror jag. Det var förstås den fria dansen som Laila Bagge med partner bjöd på. Till en av mina favoritlåtar uttryckte dom en sån intensitet att håren stod rätt upp på mina armar. Herregud, så fint!

Men sen vann de inte, och det är ju inte så konstigt. För det första var dom FÖR bra, för det andra var det naturligtvis uppgjort av produktionen på förhand. Jag är alldeles övertygad om att Let´s dance från första början har varit väl regisserat och på förhand bestämt hur det ska gå. Men det gör inget, jag njuter bara av att se dom dansa. De flesta. Slaktarbettan hade jag lite svårt för dock…

Härom dagen fick jag en kommentar på Facebook från en vän som uttryckte sin avundsjuka över att jag får bo på Gotland. Fler hakade på, och menade att det förmodligen andas mer livskvalitet här än på andra platser.

På ett sätt håller jag med. Gotland är en fantastisk plats på jorden, och jag ångrar aldrig att jag kom hit. Sen vår egen boplats på denna ö, huset på prärien eller rättare sagt åkern, förstärker förstås känslan av att ha kommit helt rätt. Men å andra sidan är min uppfattning att du faktiskt kan ha ditt paradis var du än befinner dig rent fysiskt. Trivseln och tillfredsställelsen, nöjdheten och lyckan, den finner du faktiskt på den enklaste och mest lättillgängliga av platser – inuti dig själv.

Vi människor har en förmåga som samtidigt är en förbannelse – att knyta an till fysiska platser. Vi romantiserar och idylliserar. Vi vågar inte flytta, för vi vet vad vi har. Vi känner våra omgivningar och är följdaktligen rädda för nya. Vi minns till exempel våra barndomshem med nostalgi, och önskar de fanns kvar.

Men – inget varar beständigt. Har du ditt barndomshem kvar (om vi nu tar det som exempel), har du säkert gjort om det rätt ordentligt. Det har förändrats i takt med tiden och med att du själv har utvecklats. Kommer du i stället tillbaka till ditt gamla barndomshem efter många år, blir du besviken, såvida ingen har gjort det till ett museum. Du kommer inte att känna igen dig, för så här såg det ju inte ut.

Då undrar jag – varför kan inte den platsen som du vårdar så ömt i minnet, få förbli just i minnet? Där mår den bäst, där kan du alltid plocka fram den när du själv vill, där ser den ut som du vill. Där finns dofterna, smakerna, luften, sinnesintrycken. De går aldrig att återskapa i verkliga livet, men inuti dig själv finns de ograverade.

Ett annat exempel är våra nära och kära som inte längre vandrar på jorden. Även om de har lämnat jordelivet, finns de kvar inuti oss. Vi hör deras röster, ser deras ansiktsuttryck, minns situationer, känner kramar. Allt oftare avstår vi fasta gravplatser dessutom. Vi säger att vi kan minnas honom eller henne var som helst, man behöver inte ha en gravsten att gå till. Det är precis samma sak! Vi behöver inte fysiska platser, det räcker med vårt sinne.

Vårt inre är en magisk skatt att vara rädd om. Där kan du bevara allt du är rädd om, på ditt eget sätt. Där kan du också plantera och odla förhållningssätt till din omvärld, för att du ska känna lycka och tillfredsställelse. För det vet du väl att ingen annan kan göra åt dig?

Min clou är – platsen är inte viktig. Det är dina minnen och ditt förhållningssätt som räknas. Tänk på det.

”Wherever I lay my hat, that´s my home”.

Generationsfunderingar på nytt

I ett tidigare inlägg reflekterade jag över detta med generationer; att nya tankar kommer och gamla fenomen försvinner. Jag hittade en ny sån härom dagen, en riktig aha-upplevelse.

Nån mer än jag som minns LP:n ”Varning för barn” med Magnus och Brasse? Från den skivan kommer några riktiga klassiker, bland annat sketchen då de är piloter och inte vet var de är. Svordomsvisan är en annan. Men just pilotsketchen lever kvar hos mig, och jag har ända tills härom dagen inbillat mig att den lever hos alla. Men då glömde jag att några är yngre än jag.

När de förvirrade piloterna inte vet var de är, konsulterar de en fickalmanacka med världsatlas. De försöker läsa var de är, och läser ”vlärden”. Till slut inser dom att det står ”världen” och en av dom utbrister: ”Har dom flygplats?”

Det säger jag ofta, när världen kommer på tal; ”har dom flygplats?”. För det mesta hittills har jag fått medgarv, mina samtalspartners har fattat galoppen precis. Men härom dagen fick jag ingen som helst respons från personen framför mig. Nada, tomt, ingenting. Hon tittade på mig med en blick som innehöll en blandning av undran och medlidande. Det tog en tiondels sekund för mig att gå från ett brett förväntansfullt leende, till en pinsam insikt om att hon var 15-20 år yngre än jag, och förmodligen aldrig hade hört pilotsketchen. Och i skenet av den insikten, ekade min kommentar ”har dom flygplats?” rätt fånigt.

Tur man har självdistans.

I dag har jag suttit hemma på kammaren och arbetat hela dagen, nonstop. Det är så skönt, jag får så mycket gjort. Kruxet är att jag inte kan sluta. Jag reser mig aldrig upp, går inte ens på toaletten. Jag bara jobbar och jobbar och jobbar. Till slut känner jag möjligen hur kaffesugen jag är, eller kissnödig, eller hur ont i ryggen jag har fått. Men jag kan liksom inte sluta ändå. Hur begåvat är det?

Dock – trots hemmadag – så körde jag faktiskt in till Visby för min tisdagsyoga i morse. Min högtidsstund i veckan, tillsammans med yogapasset på torsdagar. Käre maken undrade klentroget om det verkligen var värt att köra nästan 10 mil för en timmes yoga, och mitt alldeles uppriktiga svar var: JA. Det är så bra för min kropp, och den tackar mig. Nu när jag faktiskt har lyckats att hålla dessa två gånger i veckan så märker jag dessutom att det händer saker i kroppen, sakta men säkert. Det vill jag inte släppa om jag inte är absolut tvungen. Tidigare terminer har jag haft svårt att gå två gånger, det har varit mycket resor och möten. Men än så länge den här terminen funkar det, och det är så SKÖNT!

Priset för att umgås

Är en liten smula upprörd över Destination Gotlands nya prissättning. Har lite halvt om halvt förstrött följt debatten i tidningarna och tyckt att det väl inte är så farligt. Rör inte mig, liksom. Men plötsligt rör det mig, och nu blev jag lite upprörd.

Dotter Sara ringde i dag och började planera sitt och Affes besök på Gotland i påsk. Jättekul, jag gläder mig stort över att de kommer över för att bo och umgås med oss några dagar och för att gå på Musikalkompaniets uppsättning ”Curtains”. Men sen visade det sig att det nya biljett- och prissystemet har sett till att det har blivit nästan dubbelt så dyrt för dessa två ungdomar att åka över till oss. Nästan en tusenlapp måste dom punga ut med totalt för att få två av den allra enklaste personbiljett tur och retur. Är det vettigt??

Hade hon och Affe varit skrivna här på Gotland hade det varit ungefär halva priset. Men hur ska de kunna vara det när de lever i Stockholm…

Grymt, tycker jag. Hur går det för alla gotlänningar i förskingringen som skaffat familj och som med flera barn och bil ska komma över i sommar då det är högsta prisnivå för att hälsa på nära och kära? Jag tror många kommer att avstå.

Det är fint. Vi ska isolera oss. Vi är ”oss selv nokk”, och behöver inga fastlänningar komma hitrännandes. Lysande, Destination Gotland!