Tacksamhet till vardags

tacksamhet

Känner du tacksamhet? Ja, det gör du säkert ibland om något särskilt händer som får dig att vilja tacka för det, men jag menar så där dagligdags; går du omkring och känner tacksamhet?

Funderar en del på det där med tacksamhet lite då och då, och just nu har jag en tid då jag hinner tänka väldigt mycket. (Stickspår: kommer förresten ihåg att jag ofta genom åren haft en önskan om att hinna tänka tankar till slut. Nu har jag lyxen att kunna göra det, det är så himla skönt!) Därför har de poppat upp igen, funderingarna om tacksamhet.

Tacksamhet, medveten närvaro och meditation hör alla samman

Jag tror att känslan av tacksamhet kan göra underverk. Därför att om du tänker fram saker du har att vara tacksam över, blir det automatiskt att du stannar upp i tillvaron och då blir det samtidigt lite av medveten närvaro – eller som det heter nu för tiden: mindfulness. Medveten närvaro är besläktat med meditation. Allt handlar om att reflektera över det sammanhang du befinner dig i, att iaktta det som finns omkring dig. Att se det vackra, höra det intressanta, känna det mjuka, smaka det goda och förnimma de härliga dofterna. Allt det där har du omkring dig hela tiden. Kanske inte allt samtidigt, men nästan alltid något.

Ibland kan jag plötsligt komma på hur tacksam jag är över min friska kropp, till exempel. Även om jag släpar omkring på några kilo för mycket, är det en riktig skitsak i jämförelse med att jag har två ben som bär mig dag efter dag. Visserligen lite väl cellulitangripna, men de funkar fint för det de är till för. Jag har både syn och hörsel i behåll. Synen behöver lite draghjälp med glasögon, men jag ser min omvärld. Och vilken tur att det finns glasögon! Hörseln är bra, men överskuggas just nu (hoppas att det är bara just nu) av en ständigt närvarande hög signal i huvudet. Som en vansinnigt högt stämd fiolton, ungefär. Men jag hör, bortom den!

Befriad från elände

Jag kan känna stor tacksamhet över att alla mina nära och kära är friska och mår bra. Jag är så gudabenådat befriad från olyckor och elände, att bara detta faktum fyller mig med både tacksamhet och ödmjukhet. Jag är tacksam över att vi har ett sånt fantastiskt system i vårt land, att jag nu får chans att hämta krafter och fortfarande uppbär ersättning för mitt dagliga bröd och har kvar jobbet när jag kommer tillbaka på banan. Det är ingen självklarhet!

Tacksamhet kan jag också känna när jag är lite frusen om fötterna och drar på mig de goa sockorna som mor Kerstin stickat. Eller när jag är lite hungrig, och värmer en supergod soppa som jag får sörpla i mig tillsammans med en ostsmörgås. Eller när solen plötsligt tittar fram mellan alla mörka regnmoln, och världen plötsligt får en helt annan skepnad.

Den friska luften, den vackra höstnaturen. Våra fyra årstider. Att jag får åka till ljus och värme om ett par månader. Att jag lever gott och har allt jag behöver. Att jag har en massa roliga Disneyfilmer i min hylla. Att jag har en hel hög olästa deckare på nattduksbordet. Att jag slipper krig.

Det finns galet mycket – smått och stort – att vara tacksam över.

Har också ett par gamla inlägg om tacksamhet här och här.

Vad känner DU tacksamhet över? Kommentera gärna. Det är bra att tänka efter på sånt, ibland. Och jag vill gärna veta!

tacksamhet

Peace, love and understanding

Nu är den stora internationella militärövningen Aurora i det närmaste över. Gotland har varit en av skådeplatserna för spektaklet, och jag tycker det ska bli skönt att slippa se grönklädda män i dikena med kvistar på huvudet, fordonskaravaner, militärpoliser, krigsfartyg och dånande plan över huvudet. Jag gillar inte det här, får en klump i magen och dålig smak i munnen. Det är en svårsmält blandning av fruktansvärt allvar och märklig lek som jag har svårt att förhålla mig till.

Jag inser djupt inom mig att det sannolikt existerar hot mot Sverige som vi vanliga inte har en aning om. Samtidigt fattar jag ju också att vi är så pyttesmå – om ryssen, amerikanen eller nordkoreanen kommer har vi inte mycket att sätta emot.

Min taktik vore helt annorlunda än att rusta upp, skramla med vapen och försöka skrämma lede fi.

Vad skulle hända om vi i stället helt avrustar? Deklarerar för världen att Sverige monterar ner sitt försvar, vi kommer inte att ha nånting att slå tillbaka med om ni väljer att anfalla oss? Då blir vi egendomligt oantastliga, för det är inte helt lätt att ge sig på att bita någon som tillitsfullt blottar strupen… Och tänk om fler skulle följa efter. Tänk om!

Vi människor är märkliga djur, som förbereder oss för att slåss i stället för att arbeta på tillit och kärlek till varandra. Jag förstår faktiskt inte.

Om det här var sista dagen i mitt liv…

Vi vet det allihop, att vi en dag ska dö. Ändå skyr vi tanken, som om det skulle ändra det faktum att vår tid på jorden är begränsad. Oerhört begränsad.

Ju äldre vi blir, desto mer påtaglig blir döden. Människor omkring oss försvinner från livet, fler och fler, oftare och oftare. Vi reagerar olika på det; somliga ryser och ruskar av sig, vill inte tänka tanken alltför långt. Så långt som att det en dag drabbar dem själva. Andra fejsar det faktum att döden är en del av livet. Inget sätt är fel, bara ditt eget sätt att förhålla dig är rätt för dig.

Min egen inställning är att jag tror på att det är en bra sak att tänka på döden ibland. För mig är det bra, i alla fall. Det gör inte mindre ont när jag får dödsbud, men jag ser det i ett större perspektiv än att det bara handlar om död och elände. Döden ingår i ett sammanhang. Och jag tycker också det är bra att då och då påminnas om att min tid är ändlig. Jag blir en bättre person då, för mig själv och min omgivning. Det som för mig är lite svårare att tänka på, är att mina närmastes tid också är ändlig. Det kan göra ont ibland.

Jag har en favoritskribent på Gotlands Tidningar, Magnus Ihreskog. Han är inte rädd att beskriva djupen i livet, och i morse ramlade jag rakt in i hans krönika så fort jag vaknade. Eftersom innehållet i den låg på samma våglängd som mina egna tankar just denna dag, så vill jag länka till hans krönika som en del av mitt inlägg idag. Läs Magnus Ihreskogs krönika ”En tanke värd att tänka när klockan tickar” här.

Har du fem minuter bjuder jag också på ett bildspel från mitt augusti, tyckte det passade in här. Jag har plockat lite ur mobilen för att se tillbaka. Inser att det händer mycket i mitt liv, de där dagarna som kommer och går. Hur ofta stannar du upp och reflekterar över senaste tiden? Hur ofta gör jag det? Bilder är ett bra sätt, både att minnas och att reflektera.

Var rädd om dig och ditt liv, hör du. Och som Magnus skriver i sin krönika – det finns inte mycket som du verkligen MÅSTE, om du tänker efter.

Stillhet och eftertanke

stillhet och eftertanke

Midsommarhelgen börjar lida mot sitt slut, och för mig har den varit av den varierande sorten med mycket utrymme för stillhet och eftertanke. Själva midsommaraftonen var fantastisk, med en promenad i den vackraste av miljöer och lugn samvaro med käre maken. God mat och dryck, middagsvila i hängmattan, samtal. Inte mycket mer att begära.

Midsommardagen erbjöd lite ruggigare väder, men regndropparna är i och för sig alltid välkomna. Ett fikabesök av vänner innan vi for hem till lägenheten och fixade lite.

I dag är det söndag (annandag midsommar, som någon döpte det till) och jag är ensam hemma eftersom käre maken åkt över till saftlandet för att hjälpa till med en flytt. Dagen ska jag ägna åt mig själv, lite plock här hemma, handling och tvättstuga. Även det en dag av stillhet, även om jag har sysslor så gör jag dom i sällskap med endast mina egna tankar.

Helgen har givit mig mycket tid för tankar. Något jag behöver och hämtar små kraftkorn ur. Nu försöker jag ladda för de två sista arbetsveckorna före semestern, för då ska jag vila från allt. Jag håller på att bli bra på det, att vila. Kanske blir jag lika bra på det så småningom, som jag hittills varit på att prestera. Den som lever får se!

stillhet och eftertanke

stillhet och eftertanke

stillhet och eftertanke

stillhet och eftertanke

stillhet och eftertanke

stillhet och eftertanke

stillhet och eftertanke

3 tips för hållbarhet

hållbarhet

Härom dagen skrev jag ju om det första mötet med min gröna frisör, och jag vill bara helt kort spinna vidare på temat hållbar livsstil. Det finns ju många aspekter på hållbarhet – dels vill vi att planeten helst ska hålla för evigt och dels är det ju inte heller så tokigt att hitta en livsstil som också är hållbar för en själv.

Mina 3 tips för hållbarhet

Tänkte bara här dela med mig av 3 saker jag gör för moder jord och mig själv:

  1. Grön frisör! Är så stolt över att kunna säga det nu, att jag faktiskt bidrar genom att gå till en frisör som inte använder livsfarliga kemikalier till håret som sedan släpps ut i avloppet.
  2. Tvättnötter – vi har slutat med tvätt- och sköljmedel hemma sedan ett par år, utan kör enbart med ekologiska tvättnötter. Undantaget gör jag om det finns någon elak fläck som måste bearbetas, men det mesta vi tvättar är inte hårt smutsat utan behöver bara fräschas upp.
  3. Pappersbantning. Jag minimerar min pappershantering vartefter, och väljer att skanna in nästan allt. Det går lite undan för undan, men jag samlar inte på mig några nya papper längre. Det är också extra fiffigt för en sån som jag, som arbetar på många olika platser och nästan alltid behöver ha kontoret ”på fickan”. Jag har det mesta lagrat i molnet, som jag når via såväl Iphone som Ipad och laptop. Var jag än är!
hållbarhet
Här en favoritkasse jag har, som är tillverkad av gamla kaffeförpackningar! Ett annat sätt att tänka hållbart. Att använda tygkassar t.ex. är jättesmart för att minska plastkassarnas framfart!

Ge mig ditt/dina bästa tips för hållbarhet!

Tiden – ett mysterium

tiden

Funderar rätt mycket på det här med hur tiden används, och mitt förhållningssätt till tid. Ett av skälen till att jag har haft – och fortfarande kämpar emot – stressrelaterade besvär tror jag är att jag alltid jagat tiden. Har också alltid försökt vara tidssmart, och snåla på den. Ingetdera funkar, kan jag meddela den som inte redan förstått det. Tiden, den bara går. Det är liksom bara att följa med.

Mitt förhållande till tiden har varit som Alfons Åbergs

Jag har alltid fyllt min tid med måsten och borden. Det har varit mitt naturliga tillstånd, jag har inte nöjt mig om jag händelsevis blivit klar med mina beting (som det naturligtvis oftast är jag själv som gett mig) utan finns då en gnutta tid kvar så har jag fyllt på med nya göror. I stället för att använda eventuellt överbliven tid till att göra något jag själv gillar; läsa, kolla nån TV-serie, släktforska, yoga… Nej, i stället har jag fyllt på för att vara så effektiv som möjligt. Det hänger naturligtvis ihop med att jag också alltid gillat mina jobb, jag har verkligen tyckt om att arbeta. Annars hade det nog inte blivit så.

Det här förhållningssättet har jag fått ompröva under det senaste året. Stundtals funkar det hur bra som helst, sen ibland faller jag tillbaka. Men allt mer sällan, vill jag betona. Allt mer sällan.

50 + 50 = ?

Det som nu sysselsätter mina tankar, är hur jämrans ineffektivt det faktiskt är med två halvtidsjobb. Det går ju lite slarvigt att säga att det är det jag har; jag har 50 % tjänstledigt från mitt ordinarie arbete på ABF för att på 50 % verka som förtroendevald politiker. Men jag har verkligen fått erfara att 50 % x 2 inte är lika med 100 %!

Det hade nog fungerat annorlunda om jag hade de två sysslorna uppdelade på tydliga dagar; måndag, tisdag och halva onsdag ABF, halva onsdag samt torsdag och fredag politik. Jodå, då kanske det hade blivit 100 %. Men så funkar det naturligtvis inte, utan båda områdena saxar i varandra dagligen. Inte bara tidsmässigt, utan även i mitt huvud. Det innebär att varje gång jag ska fokusera på det ena så är det en startsträcka in, innan jag är fullt där. Innan den startsträckan är över finns stor risk att något har trängt sig in, i värsta fall från det andra området. Det innebär också att om jag varit från kontoret ett par dagar på grund av politikuppdrag, så behöver jag ju givetvis landa på plats, prata med medarbetarna etc. Den sträckan är också lång, och alldeles nödvändig. Men det innebär att den effektiva arbetstiden krymper. Den är redan liten, och krymper ytterligare. Exakt samma sak med politiken – startsträckan är lång, jag kanske inte har allt ligger längst fram bakom pannbenet utan får gräva lite för att att komma upp på den banan.

Det innebär att den lilla 50 %-iga tiden, inte alls blir 50 % utan något mindre när jag räknat bort startsträckan. Startsträcka finns alltid, men eftersom jag hela tiden har två stycken som jag hela tiden kastas in i, känns det ibland som om jag inte åstadkommer mycket alls.

Jag har fått ompröva mitt förhållande till tid

Ja, sånt här sysselsätter jag mina tankar med, då och då. Jag – den supereffektiva tvingas inse att jag inte kan vara det längre. Och det är ju rätt OK.

Glädje och sorg hand i hand – ankomst till Krakow

I går – annandag påsk – kom vi så iväg till Krakow, en resa vi längtat efter. En hel veckas ledighet, i en av Europas städer där vi sett fram emot att möta våren. Det verkar bli lite si och så med just den detaljen, men det spelar ingen roll. Det fanns andra skäl till vår längtan – att uppleva en stad som så många tycks ha en relation till, att få känna en kultur och historia som bär på så många minnen från inte minst andra världskriget och där det finns saker att se som hela världen borde se. Jag har i många år önskat att få uppleva Auschwitz till exempel, och nu blir det verklighet.

Dag 1 – annandag påsk 17 april

Vi anlände runt lunchtid, och mötte en vänlig stad där solen tittade fram när vi kom även om det verkade lite ostadigt på himlen. Vi hann ströva lite på gatorna, handla förnödenheter och äta gott. Under kvällen hängde vi på hotellrummet för att smälta dagen.

Denna första dag förde också med sig ett sorgebesked, som – även om det var väntat – bildade en klump i bröstet och skymde sikten för ett tag. Därför blev det en dag med extra mycket av allt. Nya intryck och en alldeles ny sorg, vilket allt behöver bearbetas. Därför tog vi det lugnt på rummet första kvällen för att bara tänka och vara. Det var gott så.

Krakow
Känslan när en sitter på flyget på väg mot ledighet tror jag många kan relatera till!

 

Hotel Wawel, med ett perfekt läge i Gamla stan. Vi är mitt i stadskärnan, men på en sidogata. Granne har vi ett nunnekloster som ringer i kyrkklockan då och då. Vi har inte riktigt lyckats klura ut när, och med vilka intervaller.
Utanför restaurang Corleone mitt emot hotellet träffade Bosse några hårdhudingar…
Stora torget, det som tyskarna döpte till ”Adolf Hitler Platz” under andra världskriget.
Praktiskt med speglar vid fotografering, på så sätt kommer vi med bägge två! Här äter vi middag på Miód Malina.
Det är gott om kyrkor och kloster, och vi slank in i Kosciol sw. Piotra i Pawla (St Peter and Paul) och tände ett ljus för den själ som flugit vidare denna dag. Kändes fint.

Dag 2 – tisdag 18 april

Vaknar upp till +1 grad och snöblandat regn. Just idag blev det inget sippande under körsbärsblommen och magnolian, den saken stod klar. En dag som gjord för inomhusaktivitet, så vi bestämde oss för att åka till Schindlers fabrik för att se den permanenta utställningen om Krakow under andra världskriget. Mycket intressant och fascinerande, och väldigt glädjande att så många skolklasser tycks åka hit. Det märkte vi även på planet ner, att flera svenska skolklasser var med. Heder åt de lärare som prioriterar en resa hit för att eleverna ska få se vad som hände för bara ett par generationer sedan, med alldeles egna ögon!

Det blöta vädret höll i sig, så när vi kommit hem till hotellet satte vi oss en stund i orangeriet för att spela lite kort och beta av mejl. Därefter en skön lässtund på rummet.

Bosse hade bestämt sig för att äta anka – något det polska köket lär vara riktigt bra på – så vi bokade bord i restaurangen i anslutning till hotellet – Czarna Kaczka (Svarta Ankan) som är känd för sina ankrätter. Det var helt fullbokat ikväll och massor av människor fick vända i dörren. Och Bosse var väldigt nöjd med det han fick!

Jättefint hotell bor vi på. Standarden går knappast att jämför med exempelvis London och Paris, här är vi närmare den hotellstandard som vi är vana vid i Sverige. Det här är frukostmatsalen (och nej – vi var inte helt ensamma…).
Spårvagnresan funkade fint, när vi väl lyckats klura ut hur de fördömda biljettautomaterna funkade och lyckats åka åt rätt håll. Ett äventyr i sig, tur vi inte hade någon tid att passa!
Du som sett filmen ”Schindlers list” känner igen fasaden till Oskar Schindlers emaljfabrik. Den inhyser alltså numer ett mycket sevärt museum. I fönstret finns porträtt på en del av dem som arbetade här.
Ett helt rum med väggarna klädda med namnen på alla de judar som Oskar Schindler anställde för att rädda dem från att gå under i koncentrationsläger. Vid entrén till museet framgick att det var fotoförbud, och jag respekterade det. Ett tag. Sen åkte allt fler kameror upp, och folk fotade till slut helt öppet. Då kunde inte heller jag hålla mig. Förlåt.
Hotellets lilla, trevliga och ljusa orangeri med gratis kaffe. Perfekt plats för kortspel och samvaro!
Anka före, och anka efter.

Fotonostalgi: Mia-Mojen II

För något halvår sen la jag ut ett par studiofoton av mig som ettåring, de går att se här. 

Härom dagen föll min blick på det här fotot som står i vardagsrummet, och som gör mig glad. Att döma av klädseln, skulle det kunna vara taget samma dag som jag – Mia-Mojen – förärades ovanstående fotografbesök, jag kanske till och med är på väg dit. Vi är ute i Lunda, gammelfarmors och gammelfarfars boplats där jag och övrig familj tillbringade somrar och mycket annan ledig tid. I bakgrunden syns morfars Opel, den var turkosblå med vitt tak. Jag poserar, antagligen har morbror Leffe bett mig att stå där medan han fotograferade.

Jag återkommer till fascinationen över livets gång. Det där ögonblicket var 54 år sedan, samtidigt alldeles nyss. Jag ser mig själv i den där lilla tultan, minns hur det var att vara hon. Hon är jag! Gammelfarmor skulle det här året fylla 67 år, och gammelfarfar 76. Mormor och morfar var 43 respektive 44 år, betydligt yngre än jag är i dag. Tanken svindlar, och gör mig yr. Hur kan mormor  och morfar vara yngre än jag? Morfar som varit borta i nio år, mormor som fortfarande finns bland oss men har påbörjat resan till en annan värld.

Livet är försvinnande kort. Hur vore det att försöka ta vara på dagarna ännu lite bättre? Ska vi säga så, Maria?

Kärlek

Hur svårt kan det vara? Varför kan inte vi alla människor i världen bara vända våra sinnen mot kärleken istället för rädslan? Varför finns över huvud taget det här mörkret som ibland invaderar våra liv på ett så brutalt sätt? Vad är det för mekanismer som styr, så att rädslan slår rot och växer upp till en vilja att begå onda handlingar? Varför i fridens namn vill människor göra varandra – systrar och bröder – illa?

Kärlek och ljus är så mycket större, kärlek och ljus GÖR oss så mycket större! Ett leende, en kram, en god gärning – pyttesmå menviktiga steg mot en bättre värld. Här kan vi alla bidra, och det blir magiska effekter. Kärleken får oss att växa, rädslan krymper och skrumpnar oss.

Gå ut varje dag och tro gott om dina medmänniskor. Älska din omvärld, och du får kärlek tillbaka mångdubbelt. Var godtrogen och naiv, kasta rädsla och misstänksamhet i sopkorgen. Omfamna. Älska. Le!

Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken. 

April – njutarmånad!

april njutarmånad

Nu är den här – månaden som är en av årets bästa. Njutarmånad! Det är i april koltrasten börjar flöjta i gryning och skymning, då vårvindarna börjar virvla om i håret, då blommor spirar upp ur marken, då ljuset blir magiskt och det bjuds på löften om en kommande sommar. Jag älskar april!

Egentligen vill jag inte jobba alls, nu. Jag vill bara sitta ute mot en vägg i lä och vara. Njuta. Please, let me!

Eftersom det då är en total omöjlighet, får vi väl nöja oss med den här koltrastsången i stället. Slut ögonen och låtsas att du sitter ute en ljum vårkväll!