Gästbloggare: Jan Karlsson – Män måste skärpa sig!

Det är dags för ett gästblogginlägg igen, och nu är det Jan Karlssons tur att återkomma. Tidigare inlägg av Jan: Vår käre ledare – Stolflickor – Betraktelse från en dansresa

– – – – – – – – – – – 

Män måste skärpa sig!

Det är bara genom att göra saker tillsammans som kvinnor och män utvecklas, ju starkare min partner blir ju starkare blir jag. Ju bättre ”hon” mår i samhället ju bättre får alla det. Kvinnor har allmänt sett bättre utbildning och bättre betyg än män, det borde betyda att kvinnor är mer intelligenta än vad män är. 

Fortfarande är det flest män i beslutande position. Män måste rycka upp sig och bli verkliga män. Inom Socialdemokratin hade vi ett starkt kvinnoförbund på 80-talet, vi som var förhållandevis unga män försökte att stötta kvinnorna i deras politiska arbete. Som stödorganisation bilade vi Mansligan och förbundets ordförande sade ”vi behöver många goda män”. När jag hör pojkar tala förnedrande om kvinnors kön och kalla flickor för sådant som de ännu inte vet betydelsen av så undrar jag hur ”goda män” pojkarnas fäder egentligen är. Någon har ju lärt pojkarna ett dåligt beteende. 

Alla män borde utbildas i fråga om genus och jämställdhet. I fråga om respekt hämtar jag en del från min hobby men alla måste inte dansa, män borde emellertid tvingas att under ett praktikår arbeta tillsammans med en kvinna, under hennes ledning för att få sin gymnasieexamen. Män kommer att ha många invändningar mot detta men det är män som behöver ändra sin inställning i fråga om respekt och bildning. 

Svårt att organisera? Kostsamt? Detta skulle vara en investering som skulle spara mycket plåga för kvinnor och därmed även vara lönsamt i pengar för alla. Lär att umgås med respekt och väx tillsammans!

Gästbloggare: Jan Karlsson

Gästbloggare Jan Karlsson

För tredje gången är Jan Karlsson gästbloggare, med sina betraktelser under dansresan genom Europa.


Vi firade de stora helgerna i södra Italien, vi hoppades på värme och sol, det blev några fina dagar men också riktigt oväder med snöstorm men vi fick umgås med en rad fina spännande människor. Vi måste samla ihop oss inför nästa dans som kommer i Dresden. På väg norrut längs Italiens östra kust möter vi mycket snö, bara några mil inåt landet har det fallit en meter snö eller mera, vi känner jordbävningen skaka bilen vid frukost. Vi köper snökedjor för att intala oss säkerhet inför Alperna. Vi fokuserar på den glädje vi skall möta på Balboa Dayz i Dresden men dåligt väder dag efter dag och väderlekstjänstens förutsägelser om riktig kyla i Tyskland gör oss lätt irriterade. Detta är de välbeställdas typ av problem – vi inser detta, många har det mycket värre. Vi har mat, vi har värme, vi har varandra, vi kan återvända hem.

Presidentinstallation

Den 20 januari lyssnar vi till Donald Trump´s tal vid presidentinstallationen, vilket förfärligt dystert budskap han sände till världen. Vi förvånas över hur han kunde bli vald, han som betraktades som ett skämt i början av nomineringstiden. Men samtidigt tänker jag på någon av våra oldtimers inom arbetarrörelsen som sade ”folket kan inte ha fel”; fattigt folk, undanskuffade människor gör sina val utifrån sin verklighet, när man tycker att de valda ledarna sviker så vänder man sig till den som säger ”rätt” saker.

Vad tänkte italienaren?

Vi kommer till Grado sent en kväll, på morgonen när jag lagar frukost vill Axel gå ut, det är klarblå himmel och jag har pyjamas bestående av ljusblå långkalsonger (bara vintertid) och Lenas pyjamasjacka – det har blivit vår det syns ju. En snabb koll genom fönstret – kusten verkar klar och vi går ut, då kommer en italienare i täckjacka, vintermössa m m vinterklädsel! För sent att vända, vi är redan ute.

Äntligen dans

Det är soliga dagar i Grado och nu skall vi ladda upp, bli på riktigt gott humör, vi har inte tränat på två månader. I norr ser vi snöklädda berg, det är sex mil dit. Vi trasslar oss upp igenom de Italienska bergen och övernattar i Oberdrauburg, vi anar att det är kallt på natten och vaknar upp med att vattenledningen har frusit – gott humör och framtidstro, ha ha. Ispluggen lossnar, vi tappar upp extra vatten, det fryser nästa natt också. Tjugo mil från Dresden bli det mindre kallt, då solen går ner är det två grader varmt, vi dansar socialt på fredagskvällen, många gamla vänner dyker upp. Dansen hålls i gamla industrilokaler från 30-talet som restaurerats till ett kulturpalats. Vi hittar en parkeringsplats som är inhägnad så att pojkarna kan springa lösa, Bruno blir så glad att han vet inte åt vilket håll han skall springa först.

Efter audition hamnar vi i den grupp vi anmält oss till, en skapligt avancerad nivå, ett franskt par inleder med hållning och kroppskontroll i 90 minuter, det passar utmärkt. Nästa par, Anne-Helene och Bernard går ut hårt med tempoväxlingar, då sätts kroppskontrollen på prov, efter en timma värker hela kroppen.

Det är knepigt att komma igen på den nivå man vill vara efter två månaders uppehåll och jag är inte nöjd med vad jag gör fast det går lättare och bättre undan för undan men bra blir det inte. Det är inte bara det att jag själv måste göra vad som krävs, jag förstör för mina partners också, gör inte jag rätt så kan inte de göra rätt. Söndagens övningar går bättre, balboavärldens klarast lysande stjärna Andreas Olsson med Olga från Rumänien gör ett bra jobb med tre olika rytmer, så är det plötsligt söndag kväll och vi åker mot München, vi måste nu hitta en bra bensinstation för vår övernattning. Det riktiga glädjefnattet vägrade att infinna sig, det är två veckor till nästa läger.

Jan Karlsson

Gästbloggare Jan Karlsson: Stolflickor

Gästbloggare Jan Karlsson

Dags för ett nytt inlägg av Jan Karlsson, som är på resande fot och reflekterar över det han ser och ger det ett politiskt perspektiv.


Detta är ingen rolig historia, men den är viktig för den handlar om viktiga människor. Människor som beslutsfattare verkar ha glömt. Fast män med makt har säkert inte glömt, de kanske rent av vill ha det på detta vis, hur kvinnor känner vet jag inte men jag skulle vilja ha det på ett annat vis. Politik? Ja i allra högsta grad.

Sedan jag skrev texten här nedan har vi kommit till södra Italien, vid en resa mellan Taranto och Lecce en sträcka på 10 -12 mil stod det säkert 15 tjejer alla mörka i hyn – från afrikanska länder? Det är för bedrövligt, man får lust att ta hand om någon eller några, vilket inte skulle hjälpa gruppen, ledig stol skulle snabbt fyllas av någon annan.

Att verkligen försöka att göra något åt detta har förmodligen samma sprängkraft som dynamit, några få av de starkaste och vackraste kan nog vara oberoende, men de flesta har säkert några ”hjälpande” män som ryggsäck att släpa på.

 

Stolflickor

Vi åker vägen från Aix en Provence mot Cannes, det är hyfsat varmt och soligt, det sitter många tjejer på sina stolar och väntar på kunder. När vi åker i södra Frankrike på Medelhavsvägen som sträcker sig längs Medelhavet ner genom Spanien så är det massor av tjejer där, här uppe har vi inte brukat se så många.

Frankrike har efter svensk modell stiftat en lag emot att köpa sexuella tjänster, det är däremot inte förbjudet att bjuda ut samma tjänst till försäljning. Bra eller mindre bra? Tjaa enligt mitt sätt att se så har lagstiftarna glömt bort det viktigaste, nämligen att bygga ett samhälle så att dessa kvinnor kan livnära sig på ett annat arbete. Att prostituera sig har säkert inte varit deras förstaval när de slutade skolan. Men de har hamnat i valet mellan att svälta eller att kunna köpa mat och betala hyran. De tjejerna visar mera kraft än vad gubbarna från samma länder gör när de bara anser sig som arbetslösa. Huruvida den svenska lagen har effekt så är det bara att ta en snabb titt på nätet så ser man att det förmodligen finns tusen flickor varje dag som erbjuder sina tjänster i Sverige.

Jag vet inte hur jag skall se på flickornas hantering men jag fördömer dem inte, det är en evig skam att den omhuldade kapitalismen inte kan erbjuda Europas viktigaste tillgång något bättre än att sälja sin ungdoms skönhet och innersta känslighet utmed vägarna. Jag menar inte att det skulle vara något hedrande arbete de har, men å andra sidan är det mera ohederligt av ländernas politiker att organisera samhället så att medborgare blir överflödiga. Massor med ohederliga människor sysslar med att berika sig på dessa kvinnor och oss andra utan att kapitalism eller regeringar gör något för att stoppa dem – så varför djävlas med Europas fattigaste kvinnor.

Lagen betyder förmodligen endast att kunderna prutar, så för att få in dagsförtjänsten måste man kanske ha dubbelt så många kunder nu som innan lagarnas tillblivelse. Jag menar inte att tjejerna bör straffas utan att de skall erbjudas utbildning och arbete.

Till sist kan man undra var gränsen mot prostitution skall dras. Speciellt i Italien har jag sett följande bild många gånger:  ur den vackra röda Ferraribilen kliver den eleganta 65-åriga mannen, ut genom den andra dörröppningen hoppar en mycket vacker 20/25-årig kvinna, av deras uppträdande att döma kan jag försäkra att det inte är barnbarnet han är ute och åker med. Han är rik, hon är vacker, hon sätter sprätt på hans pengar, han får hennes skönhet! Skall man kalla det prostitution? Skall moralens väktare ropa på förbud och lagstiftning?

Jan Karlsson

Gästbloggare: Annika Andersson!

Annika Andersson

Annika är själv bloggare på Annikas Ekologiska, så jag räknar henne som en av mina kollegor i den här branschen! Hennes anslag är främst ekologisk hudvård, men också hållbarhet i olika skepnader. Så här beskriver hon sig själv:

”Jag är en kvinna på 40+ med 3 barn som bor i ett gammalt 1800-tals hus i Vårgårda sedan ett par år tillbaka. Jag älskar secondhand och återvinning. Försöker leva miljövänligt och ekologiskt. Genom denna blogg vill jag uppmuntra andra att också leva mer hållbart och ekologiskt. Beteendevetare, Författare, Media Influencer”

Annika har valt ett av sina egna blogginlägg som gästtext här, där hon beskriver fenomenet HSP – högkänslig person. Gå gärna in på hennes blogg om du är nyfiken på vad hon skriver. Välkommen till min blogg, Annika!


Jag är en högkänslig person eller Highly Sensitive Person (HSP)

Vad menas med Highly Sensitive Person?

Högkänslighet är en svensk benämning på det medfödda karaktärsdraget som kallas Highly Sensitive Persons. Man brukar tala om att ca 15-20% av världens befolkning har detta personlighetsdrag, jämnt fördelat på kvinnor och män. Man föds med ett nervsystem som är känsligare än genomsnittet vilket gör dessa människor extra mottagliga för sin emotionella och fysiska miljö. Forskaren Elaine Aron började på 1990-talet forska på högkänslighet hos människan. Genom åren har Elaine Aron skrivit flera böcker och en beaktansvärd mängd artiklar som har publicerats i kända internationella tidskrifter inom psykologi och samlevnadsvetenskap.

Vilka utmärkande drag fann jag hos mig själv?

När jag av en slump hamnade på internetsidor som handlade om högkänslighet var det som om jag äntligen hittat någon som förstod mig. Det var som om det fanns logiska förklaringar på det jag så länge grubblat över. Jag var inte konstig och inte heller ensam! Att leva som högkänslig gör att man ofta blir missförstådd och felbedömd.

Det som är utmärkande för högkänsliga är förmågan att bearbeta allt på en djupare nivå. Jag vill gärna tala om förmågorna detta innebär och inte om alla de hinder och besvär känsligheten får med sig. De allra flesta människor agerar först och tänker sedan, medan vi med högkänslighet utvärderar alla risker och handlar långsammare -det är vår strategi för överlevnad. Då vi uppmärksammar så många detaljer i allt har vi svårt att sortera allt inflöde som gör att vi blir överstimulerade.

När jag läste detta förstod jag varför jag lätt blir uppstressad och ofta får kortslutning i hjärnan. Det är för många intryck som skall sorteras och bearbetas och med höga stimulansnivåer blir vi allt annat än empatiska. Själv vill jag i dessa situationer helst av allt snabbt gå därifrån och låta min hjärna få chansen att lugna ned sig och börja bearbeta alla intryck.

Nu förstår jag varför jag ofta lider av migrän när jag har som mest att göra och måste använda min simultanförmåga till det yttersta för att klara av vardagen. För att hjälpa en person som är högkänslig behöver man skapa utrymme för återhämtning. En lugn plats där snabba beslut är bannlysta och där man tillåts sakta bearbeta och begrunda möjligheterna.

Vi upplevs ofta som blyga och tillbakadragna och alltför ofta som osociala och tråkiga. I själva verket hämtar vi in så mycket information och intryck från omgivningen att vi inte orkar både bearbeta och delta i alla konversationer på en gång. Tack vare vårt känsliga nervsystem är vi empatiska, medkännande, omtänksamma, intuitiva, kreativa, begåvade och djupsinniga med ett rikt inre liv. Många av oss blir betraktade som drömmare och andra som konstnärliga själar… vilket är sant alltihop!

En medfödd identitetsdel

Då högkänslighet är medfött är det en del av min identitet och mitt sätt att fungera, jag har ärvt det av någon i min släkt. Detta gör att min förmåga att ta bra beslut ofta grundar sig i välanalyserade tankebanor som ibland kan ta lång tid. Vi skyddar oftast ”flocken” vilket i praktiken visar sig då vi är uppmärksamma och påpassliga och gärna vill stanna hemma och ta hand om sjuka och svaga (vilket förklarar varför jag har fler vabbdagar än min man).

Vår egenart gör att vi har;

  • djup tankeverksamhet via syn, hörsel, lukt, smak och känsel
  • omåttlig stimulering som ger oss lägre stresströskel
  • emotionell mottaglighet som ger oss större empati och medkänsla
  • sensorisk känslighet där vi lägger märke till fler detaljer och nyanser

Hur kan vi underlätta för högkänsliga?

Dessa egenskaper leder ofta till att högkänsliga personer lätt blir överstimulerade och stressade vilket kan leda till utmattning. Då kan deras empati minska drastiskt och de vill helst bli lämnade ifred. Själv märker jag allt detta när jag ska planera kalas, julfirande eller tvingas ta många snabba beslut på kort tid. Jag känner själv hur uppstressad  hela min kropp blir och hur mycket sämre min koncentrationsförmåga visar sig ju mer jag har att planera. I stora folksamlingar behöver jag alltid leta upp en lugnare vrå där jag kan sitta ned med en kaffe och låta stressnivåerna få sjunka. Numera förstår jag varför jag alltid känner mig slutkörd efter ett kalas eller en större tillställning; jag har för många intryck att bearbeta på en och samma gång.

Nu förstår jag också varför jag alltid trivts så bra med att sitta vid stranden och lyssna på vågornas kluckande. Jag finner ro för min själ och hjärna där skvalpandet är det enda som pockar på uppmärksamhet.

Vila och återhämtning är viktiga för alla människor men kanske extra väsentligt för oss högkänsliga. Jag försöker numera ta en dag av återhämtning (ofta söndagar) där jag stannar hemma i huset; tänder en brasa i kaminen, dricker te och läser en bok. Av värde är också att ta en stund och skriva en Må bra lista där du kan vara ärlig med din längtan och dina behov!

För omgivningen finns det en del att vara uppmärksam på och ha i åtanke;

  • ge högkänsliga lite information i taget
  • ge dom mer tid att ta beslut än du själv anser är nödvändigt
  • skapa utrymmen för vila/återhämtning (fysiska rum, mer lufttid i schemat, mer egentid från familjen etc)
  • ha tålamod när humöret skiftar snabbt

Nu undrar du kanske om du också är högkänslig och därför har Elaine Aron skapat ett test där du själv kan kolla din egen känslighet; Högkänslighetstest

Var rädd om dig och lyssna på din fina högkänsliga egenskap!

Här kan du läsa mer (HSP-föreningen)

Annika Andersson

Jag vill ha fler gäster på min blogg!

Du som läser bloggen vet att jag under hösten en dag i veckan har släppt in andra att skriva. Det har rönt stort intresse och jag tycker det är roligt att kunna ge plats för fler att publicera sina tankar och göra sig hörda utan att ha en egen blogg.

Nu efterlyser jag fler som vill skriva och gästa mig! Du behöver inte skriva något aktuellt, det kan vara något du har skrivit tidigare. Det behöver inte handla om något särskilt. Du behöver inte låta dig hindras av att du tycker det är svårt med språket, jag korrekturläser och hjälper dig gärna med svenskan. Det gör heller ingenting om du varit gäst tidigare, om du har mer på hjärtat!

Det är min avsikt att fortsätta ha min dörr öppen för gäster en dag i veckan, så varmt välkommen med en text, en bild av dig själv och en kort presentation (om du inte gästbloggat tidigare förstås, då har jag det kvar)!

Gästbloggare: hunden Axel!

I förra veckans gästbloggsinlägg av den resande dansaren Jan Karlsson, hade en liten personlighet huvudrollen. Nu har den lilla gynnaren hört av sig för att få ett eget inlägg här på bloggen. Som den djurvän jag är, kan jag ju inte säga nej till dessa två fuktiga och bedjande ögon (även om hans självbild möjligen är lite skev) så därför: Axel – scenen är din!


Jag är en Chihuahuapojke på 6 år, fader till några vackra barn, globetrotter och gourmet. Jag har studerat dans i 5 år. Vid studierna så är jag i min väska väl skyddad utmed en vägg medan folk dansar framför mig. Intressant att träffa alla fina vänner fast en del är lite löjliga och försöker klappa mig på huvudet, då blir jag sur. På senare tid har jag fått en ”bror” (Bruno) honom gillar jag inte, han är en inträngling.

Jag gillar inte myror. På trottoaren och i kanten av parken där vi oftast ställer oss i München, där finns det små svarta myror. På morgonen då jag bara skall kissa så får jag oftast ordna det själv. Husse ser åt båda håll innan jag springer över trottoaren i ett par snabba steg. Plötsligt när jag en morgon var klar måste jag springa hem på tre ben, höger framben håller jag i luften framför mig, jag sträcker det mot husse på flera meters håll ”se husse, se jag vad jag har på mitt ben” ropar jag. Där, nederst på mitt ben kryper tre stora myror som ännu inte försökt att äta upp mig eller vad som kan vara deras avsikt med Axel Karlssons vackra framben. Husse tar bort dem och får en slick till tack. Den dagen och nästa vägrar jag att gå ut där, jag kräver att bli buren bort från de förfärliga grannarna. För säkerhets skull tar vi cykeln, där jag har fått en egen cykelkorg.

I korgen sitter jag och gruffar åt stora hundar som får transportera sig själva, husse förmanar mig – man skall inte vara kaxig, då kanske myrorna kommer. Då möts våra blickar i fullständig harmoni – jag, den store ledaren och husse min egen arbetare.

Jag har utvecklat en teknik för transport i korg, jag har framtassarna nästan ända upp på korgens kant. Husse menar att jag inte får stå ända uppe, (det är mycket tjat) om vi måste bromsa hårt får jag inte falla framåt ur korgen. Där står jag den vackre Axel,  öronen är i perfekt position, de vackra mörka ögonen har en lugn och säker blick. Mötande människor börjar peka mot mig på 50 meters håll, jag är mörkblond och lyser som en sol, en perfekt reklampelare för min släkt – och sedan ler de åt oss när vi möts, många vill träffa mig mer ingående och det går oftast bra men ibland blir det för nära, för mycket uppifrån, då hörs ett dovt muller från min kraftiga bröstkorg. Jag tar det alltså oftast med upphöjt lugn, världens bästa dansare ligger framför mina fötter och jag stäcker bara på mig – så är det att vara ledare och stjärna, man får stå ut.

Axel Karlsson

Gästbloggare: Jan Karlsson!

Gästbloggare Jan Karlsson

Jan skickade en text till mig och undrade om jag tyckte den platsar på min blogg. Svaret är att alla texter platsar på min blogg, så länge de inte är kränkande eller uttrycker åsikter som går stick i stäv med min syn på mänskligheten och min värdegrund (och här handlar det inte så mycket om mänsklighet, utan snarare hundlighet…). Hur som helst blev jag glad över att bli kontaktad och att få hans text. Så här presenterar sig Jan:

Metallarbetare i Olofström och Socialdemokratisk ombudsman på Gotland, detta tog nästan 40 fina år av mitt liv. Sedan 20 år är min främsta hobby att dansa swing. Lena och jag dansar på dansläger över hela Europa. Tidvis har Lena tagit tjänstledigt från arbetet så att vi inte behövt åka hem mellan evenemangen. Som pensionärer fortsätter vi samma resande.

”Lena” som omnämns ovan, har redan gästbloggat här hos mig, hennes inlägg kan du läsa här. Känn dig välkommen till min blogg, Jan!


”Vår käre ledare”, så brukade kommunistländerna benämna sina presidenter.

Vår ledare heter Axel, han är både ansvarstagande, kärleksfull och krävande – en god ledare helt enkelt. När vi reser med husbilen vill Axel – kräver är mera riktigt – att sitta i passagerarstolen fram. Han vill ha stolen själv men Lena kan få tillstånd att sitta där om hon håller sin högerarm så att han får stöd och kan se ut då han så behöver, halvliggande på armstödet

Vi är på väg upp till Grossglockner, när vi kommer över tvåtusen meters höjd är det dåligt med syre i luften, fel temperatur, fel lufttryck och fel luftfuktighet, motorn tappar kraft och det är svårt att hålla varvet uppe på turbon. Jag suckar och jobbar med växellådan – Axel ser förebrående på mig. Men så kommer vi då i alla fall ända upp på nästan 3000 meters höjd. När vi stannar under längre resor så är rutinen sådan att Axel kommer till förarplatsen, vi skall stiga ur bilen där och han skall kontrollera platsen. För undvikande av skada så ber jag honom vänta tills jag har hunnit ut, inget farligt i sikte så kommer han och inspekterar, så gör vi även här uppe på berget.

Vi har en spiraltrappa upp till en  platå för utsikt, vi skall upp där alla tre, det är inte mycket folk och Axel går därför lös, han tar täten. När Axel springer i trappor så travar han, en fot, ett trappsteg, en underbar teknik han rinner snabbt uppför såväl som nerför. Halvvägs upp säger Lena ”det är för kallt, jag går tillbaka” tio sekunder senare ser Axel sig tillbaka, han stelnar till ”helvete det saknas en”. Han ser på mig, han vänder sig uppåt och neråt igen men Lena är borta.

Nu fattar han ett blixtsnabbt beslut och vänder. Han formligen rusar nerför.  Samma snabba och eleganta stil på nervägen och nu fortare än någonsin, Lena har precis hunnit in i bilen när Axel tar sista trappsteget och kan se sig omkring. Nu har han bekymmer, blåsten gör att han inte kan spåra henne. Han rusar ut på parkeringsplatsen, snurrar runt, kollar, ser henne inte. Han svär igen, jo jag ser alldeles tydligt hur kraftuttrycken forsar fram i hans hjärna, han är irriterad på gränsen till förtvivlad, flocken har inte begripit att man sluter upp bakom sin ledare och nu har en försvunnit! Han tvekar lite men fortsätter mot infarten till parkeringen. Kommer han utanför parkeringsplatsen så kan det bli farligt, vägen är mycket brant och ”diket” minst 50 meter djupt, jag har naturligtvis ropat på honom men det gäller att hitta den bortkomna Lena. Det kommer bilar, folk försöker att fånga honom vilket är lönlöst. Vid mitt andra rop ”Axel” ser han mig och vänder ”vi går hem” ropar jag och han springer snabbt mot förardörren. Jag öppnar och där är Lena. Han har samlat sin grupp igen.

Idag behövs den gode ledaren mer än någonsin i politiken. Den goda politiska ledaren förmår att lyssna till bekymrade människors åsikter, väva samman oro och idéer och lägga förslag som både de där nere (i Hoola Bandoolas ”Keops Pyramid”) och de där uppe kan arbeta för.

Jan


Vill du veta mer om flockledaren Axel? Jag kan avslöja att han så småningom kommer med sitt eget inlägga här på bloggen!

Gästbloggare: Helli Björklund!

Helli Björklund

Det är jätteroligt att lämna lite plats åt Helli denna lördag! Helli och jag träffades när vi båda var nya som ombudsmän för ABF i olika avdelningar, det borde ha varit år 2001. Vi var inte så många kvinnor på den posten då, vi var en del av början på ett generationsskifte i kåren. Därför tydde vi oss till varandra, sökte stöd hos varandra och hjälpte varandra vidare i olika frågor. Inte bara för att vi var i minoritet som kvinnor, utan kanske främst för att vi tyckte om varandra och trivdes väldigt bra tillsammans. Helli är en person med egenskaper jag uppskattar mycket. Vi har garvat lite ihop, hon och jag. Därför blev jag glad när hon vill skriva ner lite egna tankar och gästa mig här på bloggen. Så här beskriver hon sig själv:

”Helli Björklund, 60-årig finskfödd gruvarbetarunge från ett brukssamhälle i Skinnskattebergs kommun i norra Västmanland. Efter många år inom Posten hamnade jag inom folkbildningsvärlden som styrelseledamot och senare anställd på ABF där jag trivts och utvecklats i många år. Men en omorganisation kom i vägen och gjorde att jag bytte karriär till Fotterapeut och förutom det är jag också Fru, Farmor och Fritidspolitiker!”

Jag hälsar Helli med sina Fyra F välkommen till min blogg!


Tänk vad ett ord kan betyda för en människa

Det finns ord och det finns ord. Ord som kan betyda så olika för olika personer,

Ordet ÖVER är ett svårt, hårt och jobbigt ord många gånger. Jag funderar ofta vilken betydelse det kan ha haft för mig och på vilka sätt.

Jag minns så väl alla de gånger som man blev över när man gick i skolan. Varenda gång som det skulle väljas lag i gymnastiken så blev man över,  i alla fall den som sist blev vald. Ett öde som jag delade med en annan tjej, Sonja. Vi två blev alltid de sista valda. Idag kan jag väl förstå det eftersom att vi inte var bra i sport, men varför lät aldrig läraren mig och Sonja välja lag. (Hoppas att dagens lärare tänker annorlunda). Det kändes hårt att veta att man inte var en del utan fick hänga med på nåder i slutet. Men ofta slog jag det ifrån mig och tänkte att ”Ja ja, en dag så…..”

Den känslan kan också kännas hårt i vuxen ålder. Man planerar något trevligt tillsammans med vänner, men ”tyvärr” får de förhinder för att något annat mer spännande kommer emellan. Då kommer den där känslan att vara över som ett slag i magen och besvikelsen tär  i kroppen. Man väljs i sista hand ännu en gång… Men jag försöker slå ifrån mig och tänker att ”Ja ja, det kommer nya dagar så…..”

Hårdast tog nog ordet ÖVER eller snarare övertalig när chefen gav beskedet att jag inte behövdes mer på det jobb jag älskat och trivts med i många år. Även om känslan funnits att det är jag som får lämna så blev det ändå lite av en chock när det beskedet kom. Mitt arbete behövdes inte när det fanns yngre krafter som kunde ta över. Den gången kändes ordet över hårdare än någonsin tidigare. Över och förbrukad som 57-åring. Jag funderade på framtiden och visste att jag skulle vara över på arbetsmarknaden. Skulle jag börja stämpla, gå på otaliga sökajobbkurser, sitta på parkbänken och mata duvor med Överblivet bröd?

Men jag slog ifrån mig och tänkte över det ”Ja ja.. kan inte jag själv ta över mitt liv så vem ska annars göra det…”

Överraskade mig själv och min omgivning med att ta ett nytt framtidsbeslut. Packade in mannen och mig i bilen, flyttade till Malmö ett halvår och utbildade mig till fotterapeut. Jag tog över mitt eget liv där och då. Nu styr jag över mitt företag som är på uppåtgående och är faktiskt riktigt glad över vad som hände. Var egentligen ganska trött på att aldrig få gehör för tankar och idéer på jobbet.

Men visst finns där en tagg som skaver i hjärtat och magen om att jag inte var behövd längre. Klumpen i magen känns extra mycket när  man hör om alla som blir övertaliga när företag flyttas och läggs ner. Känner igen känslan hos dom som blir över.

Fast nu känner jag mest:  ”Ja ja, det kom nya dagar. Jag fixar det själv! Nu ska ingen stå över mig.”

Mitt liv är bra och jag är glad över det liv jag levt och lever. Jag är också glad över alla de erfarenheter livet har gett och alla de människor som jag mött. Jag har kommit över det!

Helli Björklund

 

 

Gästbloggare: Pia Hofström!

Pia Hofström

Nu är det dags för Pia Hofström att äntra tröskeln till mitt gästrum här på bloggen! Pia är en av mina äldsta vänner, numera mest på avstånd som det så lätt blir, men ändå nära via sociala medier. Pia är själv bloggare, en mycket skicklig fotograf samt kreatör på alla möjliga vis. Det fanns en tid då vi umgicks, under tonåren och då våra barn var små. Nu umgås vi bara i tanken och via sajberspejs, och det är inte illa det! Så här beskriver Pia sig själv:

”Halvknasig, sprallig, kreativ tänkare med ett varmt hjärta och rötter djupt i den finska myllan. Känner mig ibland som en ketchupflaska, först händer inget, sen händer inget, men när det händer, händer allt! Låter hjärtat styra, så ibland går det lite fort i svängarna.”

Här hittar du Pias blogg, om du vill läsa mer av henne.­­­­­­­­­­­­­­­­


Tankar ur hjärtat, här och nu

När min kära vän Maria, som jag förresten känt sedan barnsben, skrev att hon önskade gästbloggare på sin blogg, var det solklart att jag skulle nappa på det.

Jag som älskar att skriva, fundera och formulera mig.

Men så helt plötsligt drabbas jag av den där ovälkomna känslan av att nu måste jag prestera, skriva något intressant som människor som inte läser min egen blogg och som inte har den att relatera till vill läsa.

Nej, vet någon vad, då blev jag den där Pia som jag inte tycker om. Hon som gör saker som hon tror att andra förväntar sig, inte från sitt eget hjärta! Det som jag för länge sedan beslutat mig för att sluta göra.

Därför är det Du nu läser helt enkelt mina tankar här och nu, varken mer eller mindre.

Tror annars att många kan känna igen sig i den känslan. Vi vill så gärna bli omtyckta och bekräftade att vi gör saker som vi tror att andra vill ha och förväntar sig av oss, men sannerligen är det faktiskt inte så livet fungerar. Det är när vi gör saker för vår egen och andras skull utan några som helst förväntningar tillbaka som allting blir genuint, äkta och framkallar lyckokänslor. Inte alltid det lättaste, men har man kommit så långt i sin egen utveckling om så bara stundvis så har man kommit ganska långt. Vem har sagt att vägen ska vara spikrak?!

Läser ofta om hur många människor springer runt i ett ekorrhjul halva livet utan att ens reflektera över vad de gör. Livet är ingen rosenträdgård och vardagslivets pussel är verkligen  en konst att lägga när man är mitt uppe i det.

Vi är många prestationsprinsessor, och prinsar med för den delen, som aldrig är nöjda hur mycket vi än presterar eller gör förrän vi utmattade säckar ihop och undrar vad det egentligen var som hände.

Jag har själv varit i den situationen två gånger, av olika anledningar som jag inte tänker gå in på i detta blogginlägg för då skulle det bli ett extremt långt sådant.

Första gången förstod jag verkligen ingenting när livsgnistan och kämpaglöden helt plötsligt slocknade, när livet var ett stort jaha. Hur kunde jag, en glad optimist med positiv livssyn ens hamna där?! Det tog ett tag att förstå de krav jag alltid satt på mig själv (duktig storasyster/dotter, intelligent och driftig medarbetare, perfekt hustru/älskarinna och givetvis en supermorsa!!) men med hjälp av en fantastiskt personalassistent på mitt dåvarande jobb som förstod vart det brakade och såg till att jag fick den hjälp jag behövde via personalhälsovården med  KBT och en fantastisk beteendevetare, landade jag så småningom och fick tillbaka den där gnistan som jag någonstans mitt i livets villervalla som ensamstående mamma och superkvinna tappat.

Trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle hamna där igen, och dessutom rätt rejält den sista gången, men där var jag igen, gråtande och utan minsta självaktning. Återhämtningen gick lite fortare den gången och faktiskt utan professionell hjälp mer än några månaders sjukskrivning,  helt klart tack vare de verktyg jag fått tidigare av min tidigare fantastiska vägledare och mentor.

Självklart är jag fortfarande en superkvinna, men med naggade vingar och en otrolig ödmjukhet. Min styrka har blivit kärleken till livet och mina fantastiska barn och barnbarn. De gör mig hel och jag lyssnar mera på magkänslan idag än stoltheten. Här och nu är bra! Yoga och meditation är bra! Målning och handarbete är bra! Böcker är bra, om man har koncentration att läsa, annars är det bara att lägga bort dem så att det inte blir ett irritationsmoment! Musik och stillhet är en lisa för själen, liksom givetvis havet och Guds vackra natur!

Min harmoni är hösten och min kreativitet. Då älskar jag livet mer än någonsin och är helt och hållet mig själv. Det är oerhört skönt att känna den känslan. Att inte vara på jakt efter någonting utan stanna här och nu. Vara lyhörd och njuta av stunden helt enkelt. Jag är en rastlös själ så det krävs mycket övning för att inte krypa ur skinnet ibland, men det funkar med ihärdighet. Önskar att jag var lika ihärdig när det gäller den fysiska biten, men det är en annan historia.

Konsensus av detta blogginlägg blir min uppmuntran till att alltid lyssna inåt och försöka att inte bry sig så mycket om vad andra tycker och tänker. Inte så lätt, men ett litet försök är bättre än inget och nästa gång kommer man längre.

Kärleksfullast,

Pia

 

 

Gästbloggare: Annika Estassy!

Annika Estassy

Det finns människor som – när de korsar ens väg – hakar i delar av ens eget liv på så många områden att det är rent egendomligt. Annika är en sån person, vi har en hel drös beröringspunkter fast vi aldrig har träffats i den fysiska delen av livet. Vi fick kontakt via våra respektive bloggar, jag började blogga 2009 och hon var en tidig läsare och följare liksom jag började följa henne. 

Det visade sig att vi är lika gamla, med några månaders mellanrum. Vi är båda chefer på ett studieförbund, hon på Studieförbundet Vuxenskolan i Stockholm, jag på ABF på Gotland. Hon har sitt sommarställe på Vätö utanför Norrtälje, och åker förbi vårt släktlantställe när hon ska dit. Visade sig att hon visste exakt vilket torp jag menade när jag beskrev det. Som om inte det vore nog har hon nu flyttat till min gamla hemstad Norrtälje! Det känns som om vi är både systrar, arbetskamrater och grannar på något märkligt sätt. På distans, då.

Annikas blogg är en av de jag hänger kvar på sen gammalt, och knappast lär överge. Då när vi ”träffades” – 2009 – bloggade Annika mycket om sin skrivlust. I dag är hon en framgångsrik författare med feel good som bästa specialitet! Det känns jätteroligt att ge plats åt Annika här, vill ni läsa mer av henne hittar ni henne här.

Välkommen hit, Annika!


En dag sa det bara klick

Många, många drömmer om att bli författare. Närde jag samma dröm?

Att svara nej på den frågan provocerar, har jag upptäckt. Det upplevs som orättvist att få något man inte längtat tillräckligt mycket efter som om livets dramatiska kurva kräver kamp innan belöningen kommer.

Men att svara ja vore att tulla på sanningen. För även om jag alltsedan jag knäckte läskoden sex år gammal alltid läst och skrivit mycket, drömde jag alltså aldrig om att en dag skriva en egen roman. Ändå är det precis vad jag gjorde. Tre stycken, till och med. Märkligt … Vad hände?

Jag vet inte säkert.

En dag sa det bara klick.

Som en förälskelse.

Hur förklarar man en förälskelse?

Förmodligen (jag har verkligen letat i minnesbanken) föddes tanken på att bli författare under bokmässan 2010. Det var min första bokmässa någonsin och jag förtrollades av dessa tusentals kvadratmetrar fyllda med böcker och författare. Så mycket av allting, så överväldigande. Jag gapade och svalde. Ungefär som när Obelix som barn föll ner i grytan med trolldryck och blev stark för livet. Med den skillnad att jag var nästan femtio när det hände mig.

Okej, liknelsen haltar något men jag hoppas att ni förstår vad jag menar.

Bokmässan och skrivarkurser – där har ni nog de skyldiga till mitt beroende. För beroende är precis vad jag blev, fick skrivabstinens om jag höll mig borta från mitt manus för länge.

Jag skrev som en besatt så fort jag fick en stund över. Helger och kvällar, ibland tidiga morgnar också. Barnen hade flyttat hemifrån och mådde bra, maken stöttade mig till hundra procent och tog hand om matlagning och disk. Jag slutade titta på teve. På jobbet var det mycket att göra, det är det alltid, men skrivandet blev – och är – mitt sätt att både slappna av och ladda batterierna. Att lämna vardagen och försvinna in i en fiktiv värld som jag skapat själv och umgås med karaktärer som jag fantiserat fram, ger energi. Att leka med språket likaså … För jag älskar inte bara att berätta, jag älskar också att formulera mig.

Nästan femtio år gammal upptäckte jag alltså hur fantastiskt roligt det är att skriva skönlitteratur. Fem år senare är jag lika förälskad. Visst, jag får ont i kroppen av att tillbringa så mycket tid vid datorn, först på dagarna och sedan på fritiden. Ögonen svider, axlar och nacke tar stryk, jag rör mig för lite, träffar våra vänner för sällan och min kiropraktor för ofta. Badrumsskåpet är fullt av smärtdämpande och inflammationshämmande preparat, just nu skriver jag med en ispåse inkilad under kragen.

Men vet ni vad?

Det är värt det.

Det är så himla värt det!

För varje gång mina läsare kontaktar mig för att berätta hur bra mina böcker får dem att må och hur mycket de längtar efter nästa, blir jag alldeles varm inombords. Jag älskar verkligen författaryrket, det är berikande och ett bra sätt att bearbeta känslor och händelser. Men det som gör mig genuint lycklig är just att göra läsarna glada. Att ge. Det slår det mesta faktiskt.

Så nej, jag drömde inte om att bli författare, inte medvetet i alla fall, men jag kan idag inte tänka mig ett liv där jag inte längre är det.

Oktober 2016
Annika Estassy