Ännu en arbetsdag är över

En arbetsdag är över, och nu väntar ett yogapass innan jag far hem. Jag ska dessutom komma ihåg att hämta hunden på dagis (!) på väg hem, ovant och därför hög glömskerisk!

På den tiden då Sara var liten var den en annan sak, då var det dagis eller dagmamma varje dag. Men det var Bosse som för det mesta skötte hämtning, så en gång när jag skulle hämta glömde jag det faktiskt. Fast det lär inte vara unikt…

Snön har vräkt ner ymnigt i dag, och vi har värsta vinterlandskapet. Personligen tycker jag det räcker nu. Hemma på gårdsplanen får man pulsa ut till bilen (det är konstigt, ingen skottar snö hemma hos oss!) och slira i egenhändigt tillverkade hjulspår upp till stora vägen. Bonden plogar bara om vi ber snällt, han kör inte ens med traktorn förbi för att underlätta för oss utan att vi måste be om det. Men hittills har det gått, även om det slirar betänkligt ibland. Tänk så förargligt det vore att köra i diket på vår kviar* strax utanför tomten! Diket är rätt djupt.

I morgon är det guskelovdag och jag ska arbeta hemifrån för att hålla vovven sällskap. Det blir fridfullt och produktivt skulle jag tro, som alltid. Det blir säkert en rapport även efter den arbetsdagen!

*kviar = sidoväg, genväg, en väg som går tvärs över. I vårt fall en väg som går tvärs över åkern förbi vårt hus!

Teknikens under, eller…?

Jag har blivit med iPhone!!!

Är inte så mycket för prylar annars, men telefoner har jag en viss svaghet för. Och i synnerhet nya mobiltelefoner. När Apple släppte sin iPhone för något år sen sörjde jag att jag inte kunde köpa den, för den var operatörsbunden till Telia. Våra jobbabonnemang är Tele2. Synd och skam.

Men nu har de låst upp iPhonarna, så nu kan vem som helst som har råd köpa en. Gissa om jag gjorde det direkt!

Men tekniken som ska spara tid åt oss, har tagit väldigt mycket tid för mig att bemästra de senaste dagarna. Tror käre maken börjar ruttna på mitt stirrande på skärmen och mitt muttrande om att det inte funkar. Jag är alldeles uppfylld, och kan inte tänka på annat just nu.

Jag är SLAV!

Men det börjar ordna sig, har bara lite fix med mailen kvar. Annars börjar vi nog bli vänner, iPhone och jag.

Nu är det sängdags, i morgon ringer klockan tidigt för jag ska på yoga.

Melodifestival, centerpartiet och kräftor

I går kväll var det en av höjdpunkterna på året, enligt mitt förmenande. Jag älskar fenomenet Melodifestival, av olika skäl. Tänk bara så här:

Kul musik, mycket lever kvar senare. Trallvänlig, glad och skuttig. Glitter och glamour, lite av livets nödtorft för oss knegare. Jag får frossa i paljetter, glitter, snygga dansmoves och puls. Gillar det! Men när jag hade gått och lagt mig i går kväll kände jag mig lite snuvad på konfekten. Förstod inte omedelbart varför, men funderade mig fram till följande:

Mycket klent med artistintervjuer. Jag fick aldrig en uppfattning om vad dom själva tyckte om sitt framträdande och spektaklet i övrigt. Massor av telefonröstningar, vi hade svårt att hänga med käre maken och jag. Inte för att vi röstar – nej då – men ändå. Man vill ju ändå hänga med och förstå. Duell – jaha. Internationell jury – jaha. Jag har inga direkta synpunkter, men jag vill nog ändå försöka leva med så gott det går. Slutligen kan jag konstatera att låtarna var mediokra, generellt sett. Alltså – jag gillar Alcazar. Dom var bäst, men med en medioker låt. Övriga låtar minns jag inte alls, bortsett från af Ugglas.

När hon började, tittade käre maken och jag på varandra och började diskutera hur urvalet av låter egentligen går till. Men när vi lyssnat ett tag, tystnade vi. I takt med varandra insåg vi båda att här var en bra låt. En med budskap och smärta. Och tungt gung. Bra, Caroline af Ugglas, vi gillade dig! Det var den enda låt som satt lite grann kvar i huvudet morgonen efter.

Men i övrigt? Mediokert. Trist. Långsamt. Fattigt.

Nåja, det kommer fler lördagskvällar och delfinaler. Det jag måste prisa ändå i sammanhanget är faktiskt Petra Mede. Inte för hennes insats i sig, jag har egentligen ingen uppfattning om den. Utan det jag har synpunkter på är hennes tonläge.

Till skillnad från de flesta av hennes kvinnliga kollegor, hade hon en behaglig nivå på sin röst. Hon skrek inte, hon ylade inte, och den frekvens där hon befann sig stämde väl överens med mina öron. Vi är inte bortskämda med sånt i dag, det vimlar av – i rädsla att inte märkas – hojtande och skrikande kvinnliga programledare. Tack, Petra Mede!

Igår blev käre maken ordentligt orolig. Flygen från Gotland var inställda på grund av dimma. Ett rätt ovanligt fenomen, flygen går nästan alltid. Orsaken till oron: inte att han själv skulle ut och flyga. Nej, han var orolig att centerpartiets ledning inte skulle komma från ön utan bli kvar här. Centerpartiet hade sina kommundagar här över helgen…

Jag tror de har kommit hem nu. Guskelov.

Söndag den 8 februari. Inget särskilt att fira. Ingen dag i almanackan, inget solstånd, ingen högtid. Jag har en mycket god gammal vän var äldsta son fyller år i dag, men det är nog det högsta som jag vet.

Men min man, han vet att fira. Han har ätit ett kilo erkenkräftor i kväll. Inte för något särskilt alls. Bara för att det är söndag. Februari. Nära våren. Och för att kräftorna fanns i frysen.

En morkulla mindre i Stånga

Födelsedag!

Uppvaktning på sängen av kärleksfull make och yster hund. I övrigt en lugn göra-vad-jag-vill-dag, med många grattis-sms och telefonsamtal. Såna här dagar märks det att man ingår i ett sammanhang, om inte annars. Jag är tacksam för det. Det är grått och dimmigt utanför fönstret, riktig allhelgonastämning. Så vad passar bättre än att kura inomhus med DVD, korsord och lite Dooleys i glaset?

Jag måste verkligen börja promenera mycket mer. Åtminstone i förhållande till hur mycket jag kör bil. I morse när jag var ute med hunden i dimman, så blev jag varse att den mesta tiden jag rör mig framåt, sker i bilen. Det MÅSTE vara så, eftersom jag fick en snabb tanke i huvudet när jag gick där och stirrade in i det vitvåta framför mig. Jag tänkte nämligen: ”det är nog bäst att jag slår på dimljusen, för om jag får möte här så ser ingen mig…”.

Inga diagnoser, tack!

Apropå hundpromenader så gjorde Shiva ett fynd härom dagen. Ett krossat fågelägg, som jag efter att ha konsulterat en fågelbok identifierade som ett morkulleägg. Någon större fågel eller annat djur hade antagligen haft kalasfrukost. En morkulla mindre i Stånga i vår, med andra ord. Men samtidigt en påminnelse om livskraft, för äggen är alltså redan lagda och ruvas på för fullt. Förtröstansfullt!

Så här ser en morkulla ut:

Eller så här…:

Regelbrott och telefonbestyr

Bloggen är ung men redan bryter jag mot två regler.

För det första skrev jag inget i går, min regel är nog att försöka skriva någon rad varje dag. Fast jag inser det svåra i det, i går kväll var jag hemma sent eftersom jag hade möte med ABFs (=min arbetsgivare) styrelse. Då måste man ju ägna den korta stund som återstår innan man måste gå och lägga sig åt familjen, i det här fallet förkyld make och lycklig hund.

För det andra bloggar jag nu på ARBETSTID! Jag kan försvara det, inga problem. Jag arbetar nämligen precis jämt, så jag har arbetstid nästan all min vakna tid. Men i normalfallet tror jag man kan kalla det arbetstid extra mycket när klockan är eftermiddag, det är vardag och man sitter på kontoret. Eller vad tror ni?

Skälet är jätteenkelt. Det är fredageftermiddag, och hemma väntar en visserligen förkyld men välkomnande make med nystädat hus och lagad mat. Ingen kan väl då inbilla sig att det jag tänker ägna kvällen åt är datorn. Nix. Därför sitter jag nu här, med relativt städat skrivbord, nöjt sinne och helgstämning.

I dag har en av ledarsidorna i Gotlands Tidningar tagit in mitt blogginlägg om kärnkraften som artikel. Kul tycker jag, även om den inte är så skarp utan mer av krönikakaraktär. Men OK, har den läsvärde så bjuder jag mer än gärna på det.

Käre maken fick en telefon i gåva av sin mobiloperatör, som tack för att han förlängde sitt abonnemang. I vår oändliga välvilja tänkte vi att den kunde dottern få, som just nu dras med en gammal ”häck” som knappt går att använda som telefon längre. Som många andra unga människor har hon inget fast abonnemang, varför mobilen blir ännu viktigare. Vi meddelade henne den glada nyheten, kostade på 48 kronor i porto och skickade iväg den. Hon meddelade glädjestrålande att hon fått hem den. Men sen gick det inte längre. Hon hade fel operatör, telefonen var programmerad för makens operatör förstås. Det fattade inte vi, men hon hade misstänkt det hela tiden.

Ack, flyktiga glädje!

Det slutade med att vi tyckte så synd om henne att vi förde över pengar till hennes konto för att köpa en egen sprillans ny i stället.

Så blev det med den gåvan från teleoperatören, den blev dyr för oss fårskallar!

Snart är det melodifestivalfest!

Alltså – klockan på den här bloggsidan går fel!!! Det ser ut som om jag gör varenda inlägg på förmiddagarna, vilket kan få folk och fä att tro att jag inte har något att göra på jobbet utan bara sitter och roar mig. När jag i själva verket sitter här varje kväll efter väl förättat värv… Klockan går alltså ungefär 9 timmar efter, och det är retsamt.

Men det är oviktigt. Viktigt är däremot att på lördag – som dessutom är min födelsedag – sätter årets stora TV-fest i gång. Jag är SÅLD på Melodifestivalen! Sedan de gjorde om den med deltävlingar och andra chansen och grejor så tycker jag det är så KUL! Högsta lycka är att krypa upp i soffan med något gott att mumsa på, käre maken vid sidan och gärna ett glas av något slag. Och sen förfasa sig, njuta, tralla och svära åt resultatet. Dessutom är ni många därute som måste erkänna att det är glad musik! Jo, det ÄR det. Mycket är skräp, men mycket är bra också. Jympamusik!

Jag ser fram emot lördagen, då sitter jag där med förväntansfullt tindrande ögon!

Så var jag här!

Tänka sig. Att blogga. Har i hemlighet drömt om det en tid – varit avundsjuk och inom mig tittat snett på alla dom som ”haft tid” att hänga framför datorn och skrivit mer eller mindre meningsfulla inlägg för en cybervärld där man inte vet om man över huvud taget blir läst. Men ändå.

Man får skriva.

Jag vet inte om jag har tid, å andra sidan skriver jag dagbok varje dag. Har så gjort i hela mitt liv tror jag, och det tar inte många minuter. Dessutom är platsen framför datorn en av mina arbetsplatser. So – why not try?

Så det här är mitt debutinlägg. Tam-ta-ta-ta!!! Egendomligt stilla för att vara en debut.

Den andra halvan av mig – käre maken – befinner sig på annan ort. Närmare bestämt Västerås, där sossarna (mitt parti) har några såna där kommundagar. Man springer runt på seminarier, peppar varandra och laddar inför EU-valet i juni. Viktigt, viktigt. Men det är tomt när han är där och jag är här. Han är valledare, och måste givetvis uppdatera sig. Resten av familjen är vår cocker Shiva, som snarkar högljutt nere i hallen. Henne har jag heller ingen glädje av i denna magiska och banbrytande stund. Suck.

Nåväl. Jag känner mig nöjd med att ha startat, och tänker nu försöka vårda min blogg. Hoppas någon -någongång – finner ett nöje i att läsa den. Men om inte – det gör inget! Jag finner ett jättenöje i att få SKRIVA den. Och en närmast pervers njutning i att veta att den ligger där ute i rymden för allmän beskådan!