Lat lördag utan särskilt innehåll

I dag är det lördag, och dagen efter Det Stora Beskedet. Jag är lika glad i dag, men mer sansat glad. Stolt. Förvissad. Trygg. Glad. Säker.

Det är också en lördag med massor av sol och sommarluft, varför jag har bestämt mig för att inte göra någon som helst nytta på hela dan. Jag ska sitta på altanen i shorts (hade dom på mig redan när jag morgonpromenerade med jycken) och läsa och sola. Läsa ut min Elizabeth George, samt läsa ikapp lite tidskrifter och tidningar som ligger och väntar. Framåt seneftermiddagen – när solen har gömt sig bakom päronträdet – ska jag ta en långpromenad. Sen kommer vi hem ungefär samtidigt Bosse och jag, eftersom han ska spela golftävling på eftermiddagen. Då ska vi grilla!

Senare ska jag packa lite, eftersom vi (styrelse och personal i ABF Gotland) i morgon bitti tar båten till Nynäshamn för en tvådagarskonferens. Ska bli trevligt.

Men det rättfärdigar en dag i lättja för mig. Jag brukar ha svårt att koppla av i lättja, men har bestämt mig för att göra det just i dag.

Stolthet!

När jag var yngre var de flesta av mina vänner musikanter, även jag. Vi var ett gäng som spelade ihop i olika konstellationer, vi hade jättekul. Det var vårt liv, och när vi inte spelade så umgicks vi på andra sätt. Spelade kille (för den som inte vet; ett kortspel med särskild lek, och ordet uttalas ”tjille”) och festade. Levde ett gott liv tillsammans. Hade flick- och pojkvänner i gänget och kände stor trygghet.

 

Musiken var i centrum, och vi närde nog alla en hel- eller halvhjärtad dröm om att kunna fortsätta med den, jag hörde väl till dom som hade den halvhjärtade drömmen. Hade inte funderat särskilt mycket på hur det skulle gå till, flöt mest bara med.

 

Det var en kille i gänget som hade mycket höga ambitioner, och han kom sedermera in på Ackis (Musikaliska akademin). Såvitt jag vet livnär han sig fortfarande på musiken. Han är den enda jag känner som har gått på Ackis.

 

Men snart känner jag två.

 

Sara – vår älskade dotter – fick antagningsbesked till Ackis i dag!!!!

 

Alltså – jag är full av beundran, jag tycker hon är så bra. Hårt arbete ligger bakom, men också vid det här laget en hel del erfarenhet. Hon har utbildat sig under några roliga och tuffa år till musikalartist, och har naturligtvis en hel del med sig i bagaget vid det här laget. Nu får hon utbilda sig till musiklärare och därmed så småningom kombinera två egenskaper; den pedagogiska och den musikaliska. Det är inte omöjligt att få musiklärarjobb, och dessutom kommer hon att vara färdigutbildad lagom till krisen börjar vika.

 

Hurra, vi är så glada hennes far och jag!

Dottersamvaro

Påsken är över, och i går skjutsade Sara och jag Affe till båten för hemresa. Han måste jobba. Sara blir kvar ett par dagar till, det tycker jag är riktigt roligt!

I morse släpade jag iväg henne på mitt morgonyogapass, och hon tyckte det var jätteskönt. Hon är inte helt obekant med yoga, eftersom hon har dansat mycket så har hon också kommit i kontakt med både yoga och pilates. Men glädjande nog kände hon sig lite mör i benen efteråt, jag hade nog varit helt knäckt om hon inte märkt något alls! Visserligen 23 år yngre än jag, men ändå…

Just nu smygjobbar jag lite, eftersom hon tillbringar resten av dagen i stan med att träffa goda vänner över lunch och fika. Skönt att stöka undan lite, även om jag har föresatt mig att inte vara så sträng mot mig själv den här veckan. Har några saker som MÅSTE göras, men det är en oerhörd frihet att få göra det när man själv vill.

Dessutom är arbetsmoralen rätt låg just nu eftersom jag har påbörjat Elizabeth Georges senaste bok. Härligt tjock, 700 sidor. Mums!

Datorglest…

Nu är det påsk, och i dag självaste påskafton. Jag har TVINGAT på datorn, dels för att mata in de steg jag har gått de senaste dagarna, dels för att överföra lite pengar till Kerstin för garn hon har köpt åt mig och dels för att ändå ge livstecken i från mig här! Men det är motvilligt. Solen flödar och det är alldeles fantastiskt utomhus. Vad gör jag vid köksbordet med datorn??

Sara och Affe gästar oss över påsken, och det är jättemysigt att ha dom hemma. I går var vi på en kort bilutflykt och spanade in lite grejor, och Sara fick samtidigt köra lite bil. Bor man i Stockholm blir det inte så mycket av den varan. I dag ska de göra stan, strosa i Visby och göra ett besök på bl.a. Glassmagasinet. Men deras viktigaste ärende i stan är nog att köpa en ny stegräknare åt mig, jag tappade min i går! Nu får jag chansa på ungefär hur mycket jag gick i går och i dag, men jag hart lärt mig ungefär efter den här tiden vad som går åt.

I dag är det godisfrossa, påskäggen är utdelade. Mums. En långpromenad med make och hund väntar, sen blir det några lata timmar i solen på altanen. Dubbelmums!

Jag märks här igen efter påsk, förvänta er inget innan dess!

Varma glada påskhälsningar!!

Jag yogar på riktigt igen!

Hurra, min yogalärare är tillbaka på ön! Ordningen återställd, så även min arma kropp. Visserligen har jag varit DUKTIG de här tre veckorna och faktiskt kämpat på själv två gånger i veckan, men det är som sagt inte riktigt samma sak.

Morgonens pass (vi börjar klockan 07:00 på tisdagar, jag åker 06:10 hemifrån) var härligt tufft. Jag blev riktigt svettig, vilket inte är så vanligt! Varm, men sällan svettig. Nu vet jag inte om det beror på att det verkligen var extra fysiskt ansträngande eller om det berodde på mina numera rätt vanliga vallningar… Fast jag tror faktiskt på det första. Jag tog i så väldans, i glädje över att vara på banan igen.

Nästa gång är på torsdag, men då prioriterar jag annat. Då ska vi hämta Sara och Affe vid flyget, de ska tillbringa påskhelgen hos oss. Vilken lycka! Så – det blir ett yogapass hemma på kammaren på torsdag morgon i stället.

I morgon bitti ska Bosse och jag upp i spåret och lufsa lite. Jo, vi har börjat med det så smått. Jag vet inte vem som stöttar vem egentligen – jag inbillar mig att jag är ett moraliskt stöd för Bosse som säger sig vill börja, men möjligen är jag grundlurad. Det kanske är så att han låtsas vilja börja för att stötta mig att komma igång på riktigt igen. Egentligen spelar det ingen roll, bara vi GÖR. Vi har bara varit ute en gång, men vi ska försöka två gånger i veckan framöver.

Mina mål i år är att genomföra Vårruset och Tjejmilen. Dessförinnan ska jag gå Let´s walk med Kerstin och Sara, ska bli kul.

– – –

Jag är med på Facebook, för det ska man vara. Finns man inte på Facebook så finns man inte, som någon ur den yngre generationen informerade mig om. Där skaffar man sig vänner av olika slag, gamla och nya, nära och fjärran. Men det är rätt trevlig att räkna in alla vänner, jag hade ingen aning om att jag hade så många!

En av de saker som jag gillar med Facebook är att det är rätt opretentiöst, du kan lägga in små kommentarer då och då och ibland får du reaktioner från dina vänner. Man får en lätt inblick i vad ens vänner pysslar med om dagarna. Småtrevligt, tycker jag.

Flera av mina cybervänner är från arbetarrörelsen, såna som jag känner sen min mer aktiva tid i centrala sammanhang. Och hos dessa vänner ser jag ett mönster, tydligt och också lite skrämmande. Medan jag och andra kan vara extatiska över att ha hört koltrasten eller att solen skiner, så kan en arbetarrörelsecybervän till mig vara lika lycklig över att bevista en partikongress årets första soliga helg. Eller uttrycker jubel över en ledarartikel eller kanske ett rådslagsmaterial man just ska kasta sig över.

Jag fördömer inte, absolut inte. Jag har nog varit precis likadan själv. Men i skenet av andra reflektioner från andra vänner, ter det här sig lite… inskränkt? Trångt? Tråkigt…? Ja, tråkigt! Jag är så glad att jag har kravlat mig ur det träsket, faktiskt. Jag tillhör fortfarande arbetarrörelsen, jag tror på alla människors lika och unika värde och framför allt på människors inneboende kraft. Rättvisa är ett vackert och nödvändigt begrepp.

Trots det blir jag mer lycklig över att se småfåglarna bygga bo i våra holkar, över att skåda en knallblå scillamatta i vårt gräs, eller att känna den ljumma vinden på bara ben den första varma vårlördagen. Jag blir mer lycklig av såna saker än att fundera över hur vi ska vända opinionssiffrorna.

Visst är det tur att det finns alla sorter av människor!!

Kort njutrapport

Man tror knappt det är sant. För bara en dryg vecka sedan körde jag fast med bilen i meterhöga drivor, i dag, har jag suttit i linne och svettats på altanen. Ljumma vindar har smekt mina bara ben och solen har stått som ”spön i backen”. Tur man är flexibel!

Har hängt tvätten ute för första gången i år, ljuvligt. Men tvättlinan fick nog, den brast. Har gått en långpromenad, klippt hunden och suttit ute och stekt mig i solen. Druckit goda drinkar som Bosse bjöd på när han kom hem från golfbanan. Har helt enkelt – njutit!

Jag har förstått att de flesta har sånt här väder i dag, och alla är lika lyriska. Inläggen på Facebook är mer eller mindre poetiska, tänk vad vi är väderberoende!

Nej, att sitta här framför datorn känns helt fel, även om jag har krupit in för dagen. Ljuset lockar mig, jag tror jag tar ett korsord och sätter mig på glasverandan.

Återkommer hit när konkurrensen inte är lika hård!

Bläckun har kommit till Stånga!

I morse både hörde och såg Bosse bläckun, eller tofsvipan som den heter på svenska. Den brukar hålla till på våra åkrar, och är mycket karaktäristisk och vårrelaterad. Jag blev glad, men såg själv inte till den tio minuter senare när jag var ute med jycken. Fast det räcker att han har sett den, då vet jag att den har kommit. I dag har det dessutom doftat vår i luften, något som Sara också vittnade om från Bagarmossen per telefon.

Det är en stor dag på fler sätt; vi har betalat in anmälningsavgiften till vår malaysiaresa som äger rum i januari. Nu närmar det sig; målet för våra gigantiska canastainsatser de senaste två åren eller vad det kan handla om. Vi har varit lusfattiga efter spelen de senaste gångerna, men jädrar vad kontot har växt! Och om vår gode vän Leifs prognoser håller och vi fortsätter i den här takten så räcker pengarna gott och väl när det blir dags. Kanske blir det några ringgit över att betala någon drink för vid poolen eller havet också.

Jag riktigt hör palmrasslet och vågbruset. Aaaahhh!!

Och i morse gjorde jag yoga, precis som jag lovade mig själv. Undrar om jag inte tog i lite mer än vanligt trots allt…

En härlig söndag!

Har haft en härlig söndag. Det härligaste av allt var att jag fick med Bosse ut på en långpromenad, och nästan helt frivilligt. Med tanke på att han verkligen inte gillar att promenera var det en gåva att vårda ömt – visa entusiasm men lagom mycket. Inte skrämma bort, liksom. Jag tyckte det var så mysigt, det är så trist att promenera ensam jämt! Vi gick längre än vi hade tänkt, för vi trasslade oss upp på gamla banvallen i Stånga på väg hem, blev en liten trevlig omväg. Fick ihop 13.000 steg på den promenaden, tackar tackar!

Väl hemma laddade vi DVD-spelaren med en Irene Huss, och tog oss ett välförtjänst glas portvin.

Sara håller på och letar lägenhet i södra Stockholm, det var jag som drog igång det i går. Tycker att de måste passa på och köpa nu, innan konjunkturen vänder. Det är som man säger läge nu. Kruxet är att bara Affe har fast anställning, och inte Sara. Inte världslätt att få lån således, men samtidigt inte omöjligt. I dag har de varit på visning på en, och i morgon ska hon ta kontakt med banken för att försöka få ett lånelöfte.

I dag bor de jättebra, hyr i andra hand i Bagarmossen. Trivs i dom krokarna och vill helst inte flytta alltför långt bort. Men de måste få något eget nu som de kan fylla med sina egna prylar, nu bor de möblerat med prydnassaker och allt. Inte helt kul alla gånger, kan jag tro.

Nu håller jag alla tummar jag kan hitta för att banken ska vara välvillig, och för att de under våren hittar något som kan bli deras eget!

Det stökas hemtrevligt nere i köket, det är Bosse som lagar mat åt mig. Som alltid!

Vintern kom tillbaka

I går – tisdag – överfölls vi handlöst av en aggressiv och hetsig vinter här på Gotland. Det var inte måttligt, jag snackar alltså naturkatastrof nästan. Force majeur. På bara någon timme rådde full snöstorm, och jag överdriver inte. Dörrar smällde upp, snön drev igen, bilar for av vägen, sikten var NOLL. Samtidigt åskade det i Hemse. ÅSKADE! Jag brukar skämta om åska och drivis, men det var verkligen så här i går. Helt sanslöst.

Ett par av mina möten blev inställda, för ingen ville ge sig ut i onödan. Räddningstjänsten uppmanade faktiskt att stanna inomhus. Det innebar att jag fick några extra timmar på kontoret jag inte hade räknat med, och det var riktigt välbehövligt.

När det var dags att åka hem, visade vägarna sig vara glashala. Det gick mycket sakta hem, bilar låg i diket längs vägen. Det gick bra, även om det var riktigt okul. Som sagt – det gick bra ända till jag hade 150 m kvar hem. Så fort jag svängt ner på vår lilla åkerkviar (bondens väg tvärs över åkern där vi bor) så körde jag fast. Rejält. Det gick alltså inte att se hur mycket snö det var, jag trodde det var någon decimeter och att jag kunde köra fram till lagårdsväggen och parkera där till morgonen därpå. Så brukar vi göra när vägen är igenkorkad, för att vara säkra på att komma ut dagen efter.

Jag tog sats för kung och fosterland – vilket gjorde att jag inte bara körde fast utan bilen liksom kanade upp ovanpå den packade snön så hjulen mer eller mindre stod i luften! Hur smart får man vara…

Bosse kom med skyffel och god vilja. Men ju mer snö han skottade undan, desto tydligare stod det klart att bilen stod som på en piedestal.

Fanns bara ett alternativ kvar, och det var att be bonden Lagerkvist snällt om hjälp. Han kom med traktor och kedja, och drog upp mig på rätt köl igen. En timme tog äventyret.

I morse kunde vi inte använda Bosses bil hemifrån, eftersom vår kviar var helt igendriven. Alltså travade vi i delvis lårdjup snö upp till lagårn och min bil med packning för en hel dag; datorväska, träningsväska samt hund. Den senare försvann i drivorna, men tyckte det var jättekul.

Det ska bli synnerligen intressant att se om Lagerkvist har plogat vår väg i dag, eller om vi får fortsätta trava ett par dagar till, tills snön smälter…

Härligt med vår.

Nu är det dags att skicka in månadens korsordstidning igen, nästan allt är löst. Lika tillfredsställande varje gång, men nu dröjer det väl fem-sex år till innan vi vinner!