Garda skola har brunnit ner!

Jag tror jag vaknar till en vanlig söndag utan dramatik. Men hör på riksnyheterna att Garda skola har brunnit ner, och blir rätt alert. Garda ligger bara 6 km från vårt boställe, och genast känner jag mig inblandad.

Efter en löprunda (Stånga runt, halvdöd när jag kom hem!) och lite korsordslösande, bestämmer vi oss för att svänga bort och kolla läget. Jag blir lite fotosugen.

Det är skönt att veta att ingen har blivit skadad, men samtidigt blir jag förbannad när jag hör att branden troligen är anlagd. Det härjar rastlösa och vilsegångna ungdomar i våra trakter, som brukar roa sig med diverse ofog; slå sönder postlådor, busköra med moppar etc. Är det här ett utslag av deras frustration och förstörelselusta? I så fall, hade de tänkt sig att det skulle gå så här långt? Om det är dom, är de nog rätt skärrade nu.

Jag tog några bilder, vi strosade runt bland förödelsen och konstaterade att det är en stor tragedi på alla plan. Barn och vuxna har mist en arbetsplats, en bygd har mist sin fina, rätt nya, skola.

Resten av bilderna ligger i min logg på Facebook, för den som vill se.

Lördagsrapport…

”Så går en dag ifrån vår tid, och kommer aldrig mer…”

Våren bedövar och berusar, förundrar och helar. I dag har käre maken ägnat sig åt valupptakt, medan jag höll mig hemma. Jag städade, sällskapade med jycken, jobbade lite med foton, arbetade, tvättade – i en salig blandning. Skönt och avkopplande trots att det var lite måsten. Framåt eftermiddagen vågade jag mig ut på altanen, trots nordostliga kyliga vindar som snodde runt husknuten. Så länge solen höll sig framme var det skönt!

När Bosse kom hem tog vi var sin drink, och så småningom tände han grillen. Nu är jag mätt på marinerade lammspett och rött vin, och snart ska vi heja på Malena i Moskva.

Jag har sagt det förut, men det tål att påminnas om; jag har det förbaskat bra!

Fredag, sol och hårdrock

Sitter på jobbet och gör det sista för dagen. I högtalarna ljuder en cd-skiva med rockballader, brukar lägga i den när de flesta har gått hem och det är lugnt på expeditionen.

Det är fredag, solen skiner (om än lite kyligt i luften) och jag vet att Bosse har förberett en riktigt god grillmiddag till kvällen. I morse tog jag en löprunda som gick förhållandevis lätt. Framför mig har jag en helg som jag kan disponera lite som jag vill, det vill säga jag är hemma och styr över min egen tid även om jag har saker att göra.

Jag har det himla bra.

Hockeyfunderingar

Sitter och kollar kvartsfinalen i hockey-VM mellan Sverige och Tjeckien. Jag är mycket road av hockey-VM, det är fart och fläkt och tuffa grabbar.

En reflektion; varje år har kommentatorerna nya modeord. Nya benämningar på gamla företeelser, liksom. I fjol minns jag så tydligt att de alltid snackade om att spelarna ”drällde”. Det var när de tappade eller sjabblade med pucken.

I år heter det att man ”sitter en tvåa” när man blir utvisad. Eller att man spelar mot ”anfalls-blå” i stället för anfallslinjen. På samma sätt är ”egen blå” samma sak som egen linje.

Undrar varför?

Lägenhetslycka

I dag har Sara och Affe (dotter med fästman) förärat Gotland med ett besök som varade hela 2 timmar och 20 minuter. Orsaken var att de besökte banken för att kunna lägga handpenning på en lägenhet de har hittat…

Hurra!

Äntligen får Sara ett eget boende, och det är helt rätt i tiden att köpa. Hon – med kompisar tidigare och nu sedan något år med sin fästman – har bott i andra hand möblerat i flera år, och börjar allvarligt längta efter något eget att skapa. Fullt förståeligt. Är man 23 år trivs man inte bland virkade lampskärmar och porslinskatter.

Jag har tjatat lite på att de ska hitta sig något eget nu, för det är liksom köpläge om man säger så. De har träget traskat på visningar under helgerna, och hittade förra helgen den perfekta lägenheten. Innan dess hade de fått lånelöfte förstås, på Swedbank här i Visby. De deltog i budgivningen och på onsdagskvällen förra veckan stod det klart att alla motbjudare (så kan det väl ändå inte heta???) hade hoppat av. Lägenheten var deras!

Mäklaren var het på gröten, stängde budgivningen och kallade till möte på valborgsmässoafton för att skriva kontrakt.

1,5 timme innan utsatt tid på valborgsmässoafton, ringde mäklaren upp och meddelade att budgivningen att öppnats igen och att ett nytt bud var lagt. Sara blev trött, ledsen och förkrossad. Så klart! Ingen hade upplyst om att man kan göra så!

Bosse och jag blev skogstokiga, ifrågasatte det etiska i hanteringen och ringde upp mäklaren. Bosse var inte nådig i samtalet, och gjorde klart för henne att hanteringen av oacceptabel. Han meddelade också att Sara och Affe kommer att bjuda över.

Vi övertygade ungdomarna om att göra det, lovade att det skulle ordna sig om de fick lägenheten. Mäklaren valde att stänga budgivningen efter deras bud, och ge lägenheten till dom. Hon påstod i alla fall att hon gjorde det, för att vi hade varit så upprörda.

Vi har pratat med flera som har vittnat om att man som mäklare får göra så här, att det är säljaren som bestämmer. Det må så vara. Men här på Gotland tror jag aldrig det skulle hända, för här är man mån om sitt goda rykte. Annars har man gjort sitt sista mäklarjobb! De mäklare jag haft kontakt med här har varit korrekta, etiska och mycket mån om att både köpare och säljare ska känna sig bekväma och veta vad som gäller. Den här typen av beteende känns helt främmande, kallt och cyniskt.

Det som retar oss en smula är att vi hjälpte till att höja hennes provision. Men glädjen över att Sara och Affe nu får en egen lägenhet i sommar är mycket mycket större.

Grattis, mina älsklingar!!

Min nya kärlek taltrasten

I helgen var jag och käre maken som sagt hos goda vänner i sörmlandsskogen. Där fick jag uppleva något nytt, fantastiskt.

De bor som i en glänta i skogen, med några hundra meter ner till sjön. I fågelsången uppstod en fantastisk akustik, som om man befann sig i en stor sal. Kanske bidrog också att löven inte var helt utslagna, jag vet inte.

I denna fantastiska sal fanns en kung, som kvittrade, tjittrade, knorrade, ringde, klickade, sjöng, knarrade. Han började vid fyratiden på morgonen då gryningen kom, och höll på nästan oavbrutet till solen gick ner. Hans sång var kolossal, jag kunde inte sluta lyssna. Alla fraser han hittade på upprepade han ett par, tre gånger.

Jag läste på. Lärde mig att det är hannen som sjunger, och som har flera hundra läten i sin repertoar. Dessa har han lärt sig av sina föräldrar samt grannfåglarna. Han kan också lära sig ”människoljud”, såsom telefonsignaler t.ex.

Den här killen jag lyssnade på hade lärt sig massor. Jag tror inte jag hörde en enda fras mer än en gång (å andra sidan satt jag inte stand-by). Jag blev hänförd, betagen. Hade kunnat sitta där än, och bara njuta.

Vilken kille!

Lyssna till min nya kompis här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Turdus_philomelos_816.ogg

Canastahelgen är över!

Så är vi hemma igen efter en fantastiskt härlig helg på många sätt. Vi har varit hos våra goda vänner på landet mellan Norrköping och Katrineholm, och där har vi gjort det vi alltid gör när vi fyra ses – spelat canasta, ätit och druckit gott.

Den här gången har det varit extra svårt att sitta inomhus för att spela kort, men vi har verkligen varvat det med att lata oss i solen med en drink och god bok, samt promenader. Inte minst på Första maj i Norrköping blev det promenad, sol och frisk luft (Tomas Östros var för övrigt alldeles lysande).

I gengäld lyckades vi förlora extra mycket, så pengamässigt blev det en minst lika bra helg som om regnet skulle ha vräkt ner. Som omväxling var jag inte sämst. Av oss fyra är Elisabet den som har mest tur i kort och kanske (men bara kanske!) också är lite skarpare än oss andra på att spela. Jag är nästan alltid jumbo, men jag är så van vid det att jag är liksom glad ändå. Elisabet däremot har svårt att ta minsta motstånd, får hon inte dom kort hon har ”beställt” blir hon lite kinkig. Tur som en tok, både i kärlek och spel!

Nåväl. Käre maken och jag är några tusenlappar fattigare, och lite närmare Malaysia 2010!

Canastadags igen

I dag har det varit komplett sommarvärme på Gotland. Folk har gått i shorts och linne, och själv kände jag mig missklädsamt vinterklunsig i min skinnjacka. Underbart!

Haft lite arbetssamt och turbulent de senaste dagarna, så nu ser jag sannerligen fram emot valborgsmässohelgen. Vi ska till våra goda vänner i Sörmland och spela canasta igen; det betyder alltså att förlora en herrans massa pengar så att reskassan till Malaysia byggs på. Meningsfull sysselsättning, och ett kul sätt att förlora pengar.

Vädret ska bli vackert hotar dom med, och det gläder mig för allas skull som tänker vara ute. Vi ”måste” ju vara inne massor. Huvaligen. Fast på Första maj ska vi ändå fira i ett demonstrationståg, och det blir i Norrköping. Käre maken är lycklig, för det är barndomsmarker för honom.

Allt det här innebär att jag inte kommer tillbaka hit förrän i början på nästa vecka. Möjligen blir det en kort rapport på söndag kväll förstås. Vi får se!

Jag önskar mina läsare en riktigt skön vårhelg, njut för allt ni är värda!

Lat lördag utan särskilt innehåll

I dag är det lördag, och dagen efter Det Stora Beskedet. Jag är lika glad i dag, men mer sansat glad. Stolt. Förvissad. Trygg. Glad. Säker.

Det är också en lördag med massor av sol och sommarluft, varför jag har bestämt mig för att inte göra någon som helst nytta på hela dan. Jag ska sitta på altanen i shorts (hade dom på mig redan när jag morgonpromenerade med jycken) och läsa och sola. Läsa ut min Elizabeth George, samt läsa ikapp lite tidskrifter och tidningar som ligger och väntar. Framåt seneftermiddagen – när solen har gömt sig bakom päronträdet – ska jag ta en långpromenad. Sen kommer vi hem ungefär samtidigt Bosse och jag, eftersom han ska spela golftävling på eftermiddagen. Då ska vi grilla!

Senare ska jag packa lite, eftersom vi (styrelse och personal i ABF Gotland) i morgon bitti tar båten till Nynäshamn för en tvådagarskonferens. Ska bli trevligt.

Men det rättfärdigar en dag i lättja för mig. Jag brukar ha svårt att koppla av i lättja, men har bestämt mig för att göra det just i dag.

Stolthet!

När jag var yngre var de flesta av mina vänner musikanter, även jag. Vi var ett gäng som spelade ihop i olika konstellationer, vi hade jättekul. Det var vårt liv, och när vi inte spelade så umgicks vi på andra sätt. Spelade kille (för den som inte vet; ett kortspel med särskild lek, och ordet uttalas ”tjille”) och festade. Levde ett gott liv tillsammans. Hade flick- och pojkvänner i gänget och kände stor trygghet.

 

Musiken var i centrum, och vi närde nog alla en hel- eller halvhjärtad dröm om att kunna fortsätta med den, jag hörde väl till dom som hade den halvhjärtade drömmen. Hade inte funderat särskilt mycket på hur det skulle gå till, flöt mest bara med.

 

Det var en kille i gänget som hade mycket höga ambitioner, och han kom sedermera in på Ackis (Musikaliska akademin). Såvitt jag vet livnär han sig fortfarande på musiken. Han är den enda jag känner som har gått på Ackis.

 

Men snart känner jag två.

 

Sara – vår älskade dotter – fick antagningsbesked till Ackis i dag!!!!

 

Alltså – jag är full av beundran, jag tycker hon är så bra. Hårt arbete ligger bakom, men också vid det här laget en hel del erfarenhet. Hon har utbildat sig under några roliga och tuffa år till musikalartist, och har naturligtvis en hel del med sig i bagaget vid det här laget. Nu får hon utbilda sig till musiklärare och därmed så småningom kombinera två egenskaper; den pedagogiska och den musikaliska. Det är inte omöjligt att få musiklärarjobb, och dessutom kommer hon att vara färdigutbildad lagom till krisen börjar vika.

 

Hurra, vi är så glada hennes far och jag!