Foton som berättar släkthistoria

Mina släktforskningssysslor är så mycket mer än att leta i digitaliserade arkiv. I mitt fall handlar det också om att renskriva dagböcker som min morfar, morfars mor och morfars far skrivit under många år, samt skanna in gamla släktfoton. Det är värdefulla bitar till mina förfäders släktpussel. Ibland händer det att jag läser om något i gammelfarfars dagbok som jag har sett på ett fotografi eller hört talas om i tidigare berättelser. Han skriver också om händelser i Sverige och världen, och det gör historiepusslet ännu så mycket större. Släktforskning handlar om så mycket mer än antavlor och släktled!

En flyttkartong med skatter

Jag är begåvad med en hel flyttkartong med gamla fotoalbum, som jag fått ynnesten att ta hand om. Med andakt bläddrar jag bland de sköra sidorna och betraktar de allvarliga ansiktena. En del vet jag inte vilka det är, andra är gamla bekanta såväl genom att jag själv träffat dom som genom rika berättelser genom åren.

Hela kartongens innehålla ska gås igenom, många av fotona ska skannas in och förvaras för eftervärlden på så sätt också, vid sidan av de vackra gamla albumen.

Det är så himla kul, det här!

Ett gammalt fotoalbum klätt i tjockt, bleknat sammetstyg med ett vackert metallornament.

 

Ser vi närmare på ornamentet, står inristat ”LJ”. Det står för Linnea Johansson, min mormorsmor.

 

Vilka var dom? Vilka historier skulle de kunnat berätta? Vad tänkte de på? Hur levde de?

Våra drömmars stad – om Stockholm och människorna där

I helgen var vi på Stockholms Stadsteater och såg Våra drömmars stad.

Redan titeln på föreställningen avslöjar att Per Anders Fogelströms berättelse i den välkända ”stad-serien” presenteras i ny tappning, originaltiteln är ju Mina drömmars stad. Den som förväntar sig en traditionell pjäs med en kronologisk berättelse om Hennings och Lottens liv kommer att bli förvånad.

Henning och Lotten är förvisso bärande karaktärer, och navet kring vilken föreställningen snurrar är deras dotter Emelie. Berättelsen berättas med stor skicklighet genom skådespeleri, dans, musik och okonventionella scenografilösningar på en avskalad scen. Vi kastas mellan generationer, livshändelser och stadens utveckling, allt vävs ihop på ett listigt vis. Inte minst fascinerades jag av sättet de knöt ihop Stockholms utveckling med nutidens Stockholm och det som händer i staden idag, mer än 50 år efter att Fogelströms berättelse slutar. Det gav en häftig dimension.

Personligen hade jag ibland en smula svårt att hänga med i svängarna, vissa scener kändes för mig lösryckta ur sammanhanget. Det var länge sen jag läste böckerna, och jag hade haft bättre behållning av föreställningen om jag läst om dem innan för att lära känna karaktärerna på nytt. Det hade förenklat för mig att hänga med.

Ändå lyckades de fängsla mig, en stor del av den tre timmar långa föreställningen. Med sin yrkesskicklighet, inte minst. Med scenbilderna, koreografin och bra skådespeleri nästan rakt igenom.

Föreställningen hör inte till dem jag skulle vilja se om, men jag är glad att jag har fått uppleva den. Uppenbarligen lever den kvar i mig eftersom jag nu skriver om den flera dagar efter!

Present med posten

Härom dagen låg det ett tjockt, vadderat kuvert i postfacket. Till mig!

Jag väntade inget, hade inte beställt något. Så vad kunde det vara? En snabb blick på avsändaren och lite klämmande på kuvertet avslöjade svaret. Min sajberkompis Karin hade skickat en bok! En av sina egna böcker dessutom, och jag blev så jublande glad!

Jag älskar presenter och överraskningar, och att få saker som givaren har gjort själv är något alldeles extra. Den här gåvan kändes personlig och given med värme. Det är Karins debutroman, och den har nu fått knuffa ner övriga böcker som väntar på att få läsas. Nu ligger den överst i min läshög, att tas om hand direkt efter den jag nu läser.

Att få nya vänner i sajberspejs genom bloggandet är häftigt och kul. Karins och mina vägar har korsats genom våra bloggar, annars hade vi sannolikt aldrig stött på varann. Hon är, förutom författare till flera böcker, präst i svenska kyrkan och jobbar också med musik. Hon bor i Duved, och levererar ofta vackra bilder över Åreskutan med omgivningar på sin blogg varvat med vardagsbetraktelser.

Är du nyfiken på Karin Härjegårds blogg hittar du den här.

Faster Tildas äventyr, del I – olika sätt att släktforska

släktforska

När jag var ny på det här med att släktforska på Internet, gick jag i samma fälla som jag tror väldigt många gör. Jag anslöt mig till ett av de forum som finns, la upp mitt släktträd så långt jag då kommit och därmed gjorde jag alla mina förfäder tillgängliga för andra där ute, som fanns i samma nätverk/forum. Det funkar så att programmet känner av tänkbara matchningar ur andra släktträd, så jag överöstes med sådana.

Släktforska på olika vis

Med liv och lust gick jag in i alla tips, kollade mer eller mindre noggrant på trovärdigheten, och la till tänkbara nya släktingar och grenar. Till slut grenade min släkt ut sig så till den milda grad att det inte längre gick att ha överblicken. Jättekul att spåra långt bakåt i tiden på ett så enkelt sätt och slippa göra jobbet själv, men det är inte pålitlig forskning.

Jag har slutat att anamma det mesta som kommer i min väg, utan att granska det noga först. Ångrar att jag rusade iväg så där i början, men kan ändå inte ta bort dessa personer ur trädet förrän jag har kollat upp dom ordentligt. Vissa grenar har jag kontrollerat riktigheten i och är säker på, andra svävar i ovisshetens universum.

Det finns många släktforskare som räknar kvantiteten som framgång, ju fler personer jag lyckas få in i mitt träd desto mer framgångsrik släktforskare är jag. Sen finns det andra som i stället forskar på djupet, och försöker följa en persons livsöde genom kyrkoarkiven och andra arkiv. Jag måste säga att båda sätten är spännande och utvecklande, men det senare sättet att släktforska ger väldigt mycket mer.

Djupdykning

Just nu till exempel, så försöker jag kartlägga ”faster Tildas” liv efter bästa förmåga. Faster Tilda hette Lovisa Mathilda Hydling, och var faster till min gammelfarfar Kalle. Jag minns som barn att han berättade om ”faster Tilda från Södertälje” lite då och då, att det var en barsk madam. Det var alltså så som han mindes henne, kanske från barndomen.

Faster Tilda föddes 1858 i Estuna socken i Roslagen. Nästan alla mina anfäder är ur-rospiggar, för övrigt! Tilda hade tre bröder; Janne, Carl August och Axel. Som 19-åring flyttade hon hemifrån, till Vittsjö kronosäteri för att ”tjäna piga” som det hette. Där stannade hon i tre år, för att sedan flytta till Frötuna socken där hon fick tjänst som piga hos possessionaten Ernst Gustaf Bagge, på Simpbyle ägor. En possessionat var en godsägare, även kallad patron i vissa sammanhang.

Två år senare flyttade hon till staden, Norrtälje. Där arbetade hon hos Telegrafkommissarie Gustaf Jakobsson, även här som piga. (Som kuriosa för mig, upptäckte jag en av hennes arbetskamrater bland pigorna kom dit från Visby, Anna Wilhelmina Ekström). Hon blev inte mer än två år här heller, sen flyttade hon hem ett år till sin mor i Vittsjö igen, modern hade blivit änka. Efter det året hemma hos mor, flyttade hon så plötsligt till Södertälje 1885, 27 år gammal.

Längre än så här har jag inte kommit, nu vill jag försöka ta reda på vad som förde henne ända till Södertälje. Det var långt på den tiden, och särskilt i min släkt har jag förstått, som nästan alla var oerhört stationära och trogna sin bygd. Hon var nog lite äventyrlig, Tilda. Och att döma av bilden ovan, hade hon det bra i Södertälje. Slutade hon arbeta som piga? Mötte hon någon man? Jag vet att hon dog ogift, men det säger ju egentligen inte så mycket… Jag letar vidare, fortsättning följer!


Om du är intresserad av dina anor men inte har egna möjligheter att forska, ta en titt under ”Din släktforskare”. Jag kan hjälpa dig, om jag får göra det i egen takt och det inte är bråttom!

Min nya favoritplats

Jag ha alltid gillat kyrkogårdar. Friden där, och den vackra miljön. Har alltid gillat att strosa bland gravstenarna, läsa på de gamla och mossbelupna, och funderat över vilka de var när de vandrade här på jorden. De där, som nu bara är svårlästa namn på en sten.

Min nya favoritplats är Norra kyrkogården här i Visby. Den ligger på ett lagom avstånd hemifrån, att ta en rask promenad dit tar bara en kvart. Sen strosar jag där, på de slingrande gångarna och njuter av miljön. Det är en vacker och välskött kyrkogård, med havsutsikt, porlande bäckar och kuperad terräng. Kanske slår jag mig ner på en bänk om vädret tillåter, och bara är.

Emiliasjalen klar!

Emiliasjalen

Med stor entusiasm kastade jag mig över det ljuvliga garnnystanet för att skapa Emiliasjalen som jag hittat på bloggen FingersCroched. Efter att ha virkat gardin med halvfint vitt garn i evigheters evighet amen, så var det otroligt kul att ta mig an ett grövre och färgglatt garn.

Nu är den klar, Emiliasjalen

Härom dagen blev den klar, och jag är sååå nöjd. En helt perfekt sjal i både storlek och värme. Om jag hade haft användning för fler skulle jag beställt mer garn och fortsatt, den var rolig och avkopplande att virka, perfekt framför TVn. Dessutom finns det här garnet i massor av färgställningar, så det skulle gå att göra många varianter. Garnet är beskaffat så att det skiftar färg ”av sig själv”, så en behöver aldrig byta garn. Näst intill omärkligt smyger den ena färgen över till den andra, superläckert.

Kommer att passa bra under Gotland Pride! Tack Erika på FingersCroched för det fina mönstret!

#JagÄrInoS

#JagÄrInoS

Det var nog i januari 2009 som jag fick för mig att börja blogga. Det var egentligen bara en förlängning av mitt dagboksskrivande, att ta det till en ny nivå. Internet och sociala medier som fenomen har så länge det funnit intresserat mig, och jag ser det som en del av världen och mitt liv i stället för en enskild företeelse vid sidan av.

#JagÄrInoS

Genom åren har jag själv följt olika bloggar, och därmed också ”lärt känna” många i bloggosfären. Så småningom har det växt fram nätverk, i takt med att bloggandet också i allt större utsträckning blivit en egen bransch. Det som har hänt är att många – företrädesvis unga – bloggare börjat kunna tjäna pengar och till och med försörja sig på sin blogg, och jag vet att många undrar hur sjutton det kan gå till. Hur kan ”bloggare” vara ett yrke? Vad är det som de tjänar pengar på?

Som bloggare bygger jag upp en trogen läsarskara. Jag skapar ett sorts förtroende; för mig och för mitt innehåll. Ju mer personlig jag är, desto större förtroende kanske du som läsare får för mig. Om jag skriver om något jag gillar, kanske du själv skulle vilja pröva samma sak. Och vips har jag påverkat dig till att göra något eller kanske köpa något. Detta fenomen har utvecklats med stormhastighet, och många företag har insett vilket värde det ligger i många bloggares stora läsarskaror. Dessa bloggare och profiler i andra sociala medier har fått en egen etikett, de har blivit influencers. Det har därmed utvecklats en samarbetsform mellan influencers och varumärken som vill sälja, och på helt andra sätt än bara vanlig annonsering. I takt med det har det också utvecklats regelverk för hur detta ska gå till, det är till exempel oerhört viktigt att ett inlägg tydligt visar att det är ett reklamsamarbete.

Jag gick med i nätverket Better Bloggers för ett par år sedan, detta utvecklades senare – i takt med att influencerbegreppet blev allt större – till att bli en branschorganisation med namnet Influencers of Sweden (InoS).

Själv är jag inte mycket till influencer

Själv kanske jag är en influencer, möjligtvis påverkar jag i någon mening, men jag tjänar inga pengar på det. Jag är alldeles för liten i branschen för att någon skulle vilja satsa marknadsföringspengar på mig, och det gör mig ingenting alls. Det är inte därför jag bloggar, för mig är det en visserligen väldigt viktig men ändå bara en liten del av min värld. Jag gör det av lust, jag finner stort nöje i att skriva och formulera mig, dela med mig av bilder och av delar ur mitt liv. Just nu fungerar bloggen också som en katalysator för mig medan jag jobbar på att resa mig upp ur utmattningsträsket. Jag har också förstått att min blogg betyder mycket för många som själva är i samma träsk, på väg att trilla i eller kanske har kommit en bit på väg upp ur det. Bara tanken på det sporrar mig mycket att fortsätta.

Somliga tycker jag är alltför utlämnande, alltför personlig. Jag vet det. Någon enstaka har antytt det direkt till mig, men oftare har jag fått höra det i andra hand. Men för mig är det viktigt, och själva grejen. Jag delar dock med mig bara av det jag själv vill, jag är väldigt personlig, men sparar mycket privat som du aldrig får veta.

Det som också skiljer mig från de flesta andra bloggare i allmänhet och influencers i synnerhet, är min ålder. Jag vågar påstå att de flesta influencers är unga, i sammanhanget är det nästan tantvarning på mig. Å andra sidan har jag en annan läsarskara än de som är väsentligt yngre, vilket i sig kan vara intressant. Även om min läsarskara är förhållandevis liten jämfört med många andra, så vågar jag nog påstå att den utgör en mer köpstark och kanske också trogen grupp

Att ha sajberkollegor

Det här är lite av mina egna tankar kring mitt bloggande i skenet av influencerfenomenet. Jag kommer aldrig att bli – och har heller ingen strävan – att bli en stor influencer. Men jag är ändå en medlem av Influencers of Sweden, av så enkla skäl som att det är ett sjyst nätverk för sjysta villkor, det är en grupp kollegor i sajberspejs för mig som bloggare där jag kan diskutera och få svar på frågor, det är också en sorts kompiskrets. Jag har lärt mig massor i InoS, och jag hoppas att även jag bidrar med något. Sist men inte minst står Influencers of Sweden för att allt ska gå rätt till i blogg- och influencerbranschen, att ingen ska utnyttjas och att alla – såväl influencers som marknadsförare – ska följa gällande lagar och regler. För att enkelt förklara InoS funktion, kan vi kalla den för alla bloggares och influencers fackförening.

Kritik från andra delar av branschen

Det finns något som kallas talangnätverk och som är ”mäklare” mellan influencers och företag. Flera sådana har i dagarna gått samman och starkt kritiserat Influencers of Sweden, genom att hävda att InoS är en egen liten ”klubb” som bara för sin egen talan och jobbar för egen vinning. En obegriplig kritik, som vittnar om antingen okunnighet eller kanske rent av avundsjuka. Under hashtaggen #JagÄrInoS vill jag och många andra med mig påtala att kritiken är felaktig och bygger på missförstånd.

Jag må vara en mycket liten, men jag är ändå en influencer. Genom att jag finns här och i sociala medier och genom att du följer mig. Såväl små som stora influencers utgör tillsammans organisationen Influencers of Sweden, och tillsammans ser vi till att det är ordning och reda i branschen. Jag är stolt medlem!

#JagÄrInoS

Här kan du läsa andra inlägg på temat, från influencers oändligt större än vad jag är:

Mer av det jag tycker är roligt i livet

En del i mitt långsiktiga tillfrisknande och mitt nya sätt att agera, handlar om att göra mer av det jag tycker är roligt.

Det jag tycker är roligt

Jag minns så väl för flera år sedan, kanske ett tiotal eller mer, när jag var hos en samtalsterapeut några gånger under en period. Då fick jag frågan vad jag tyckte var roligt att göra. Den gången hade jag oerhört svårt att svara, jag kom verkligen inte på någonting. På riktigt! Så här i efterhand kan jag se hur sjukt det är, att inte komma på vad en blir glad av. Samtidigt kan jag relatera till det fortfarande, jag kommer ihåg hur jag tänkte då och hur jag var. Jag hade tryckt undan mina lustfyllda områden och mina glädjor så länge, att jag inte längre kunde identifiera dom. Det var bara arbete, arbete och arbete som dominerade mitt sinne. Arma mig!

Sedan dess har det ju kommit fram igen, det där jag gillar. Jag har ju några saker som jag gärna gör när jag har en stund över; virkar, läser (böcker, bloggar, tidningar), kollar TV-serier, löser korsord, sysslar med mina gamla släktingars dagböcker och – inte minst – släktforskar!

Släktforskning

Släktforskningen är en syssla jag inte kan ta när jag har en stund över, den slukar upp mig fullständigt så jag glömmer att både äta och gå och lägga mig. ”Bara lite till”, är det genomgående temat. Det finns faktiskt ingenting annat som engagerar mig så och som jag kan känna sådant flyt och sån glädje över medan jag håller på. Därför avsätter jag tidssjok för det, en hel kväll eller ännu hellre en hel dag eller två.

Över huvud taget strävar jag efter större tidssjok i motsats till att stjäla till mig stunder, vet att det är bra för mig. Tror att det är bra för alla.

Församlingsbok, där vi kan läsa om de som bodde i Björklund, Upplunda; 3 generationer med min morfar som minsting. Något som ändå ligger relativt nära i tid, i förhållande till mycket annat som går att få fram.

Så har tanken fötts att jag kan ge mig själv möjligheten att göra mer av det här, genom att erbjuda mig att släktforska åt andra. Strålande idé, eller hur! Mer av det som är roligt, och helt på mina egna villkor. Kan knappast bli bättre.

Idén har legat och värkt fram länge, och jag har nu fixat till en ny hemsida där jag erbjuder mina tjänster. Har även länkat den på en egen flik här på bloggen.

Här kommer du till Din släktforskare!

Tipsa gärna om hemsidan till nån som du vet är nyfiken på sina anor. Kanske är det rent av du själv? Facebooksida och Instagramkonto är nybakade, så vill du gå in och gilla och följa dom blir jag naturligtvis extra glad!


Bilden högst upp föreställer Karolina och Johan, min mormors mormor och morfar. De levde 1859-1933 respektive 1856-1935, två av de personer jag har lärt känna på min släktforskningsresa. Det är verkligen en ynnest att ha ”närheten” till gamla släktingar, även om de varit borta länge.

Bokskörden från Crimetime Gotland 2017

Bokskörd från Crimetime Gotland 2017

Det blev som sagt en hel del bokinköp på Crimetime Gotland (skrev lite om det härom dagen), och bokskörden ligger där nu och väntar på mig. Härligt! Tänkte radda upp dom här, så kanske jag inspirerar någon annan tänker jag! Baksidestexten i kursiv stil, och så mina egna eventuella reflektioner efter det.

Varning för ett långt inlägg – men du som är bok- och deckarintresserad kanske finner något för dig här!

Bokskörden

Se mig, Medusa – Torkil Damhaug

Axel Glenne, sonen till en norsk krigshjälte, driver en lukrativ läkarmottagning och lever ett till synes harmoniskt familjeliv. Morgonen efter en tung jour händer det som kommer förändra hans tillvaro helt: En kvinna hittas död i Nordmarka, med skador som ser ut att komma från en björn. Kort därefter hittas ännu en kvinna riven och dödad. Förutom de brutala skadorna verkar kvinnorna inte ha någonting gemensamt … utom Axel Glenne.

Det här är en helt ny bekantskap för mig, och han var trevlig att lyssna till vid ett samtal under Crimetime. Han har jämförts med både Lars Kepler och John Ajvide Lindqvist, vilket ju gör boken omöjlig att INTE köpa!


Bakom din rygg – Sofie Sarenbrant

Allt förändras när Angelina börjar jobba på Salong De Luca, Östermalms hetaste frisörsalong. Ägaren Stefano har bara ögon för henne och ser inte längre åt sin kollega Jenny. Driven av svartsjuka bestämmer sig Jenny för att ta reda på vem som döljer sig bakom Angelinas perfekta fasad. Samtidigt hittas en av salongen kunder mördad, och det dröjer inte länge förrän ytterligare ett dödsfall sker. Under den välpolerade ytan utvecklas ett farligt psykologiskt spel som hotar att ödelägga liv. Misstankarna växer sig allt starkare, men sanningen avslöjas inte förrän det är alldeles för sent.

Sofie Sarenbrant har jag läst några böcker av, och jag tycker mycket om hennes sätt att skriva. Det här är den första delen i en trilogi, och jag har hört mycket gott om den.


Den sista föreställningen – Dennis Magnusson

På ett hospis i Stockholm vakar Jenny över sin make Ingvar. Hon är dramaturg vid stadens stora teater, där han är chef och firad regissör. Nu har han bara veckor kvar att leva. Så möter Jenny Mikael, också han en vakande, och de två finner tröst hos varandra Men snart står det klart att Mikael kommer från en helt annan värld – en värld av organiserad brottslighet och blodiga uppgörelser. Samtidigt pågår ett maktspel i teaterhuset. Den nya chefen verkar göra allt för att få bort Jenny nu när Ingvar inte längre är kvar. När Jenny och Mikael beslutar sig för att hjälpa varandra kan ingen av dem anan vilka krafter som satts i rullning  – eller den oväntade utgången.

Dennis Magnusson skrev manus till TV-serien ”Jordskott” som var en ruggig och skum historia. Det är det ena skälet till att jag vill läsa den här, det andra är att teatermiljön kittlar.


Hemmet – Mats Strandberg

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan. På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked. Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott blir alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne. Nu förs Joel och Nina samman för att rädda Monika – och sig själva.

Alltså – har en läst Mats Strandbergs förra bok ”Färjan”, bara MÅSTE en läsa den här. Enligt utsago är den minst lika bra och ruggig, och det vill inte säga lite. Den här ser jag fram emot att läsa!


I maktens öga – Per Schlingmann

Det är början av juli och den svenska makteliten befinner sig på politikerveckan i Almedalen. Gotland sjuder av rykten och alla bevakar varandra. Alla vill vara först med att antingen plantera eller avslöja en nyhet. Ryktet går att statsministern väntas avgå. Vem som blir hennes efterträdare står mellan politikens guldgosse, näringsminister David Ehrling, och den mer erfarna miljöministern Ann-Louise Hegel. Näringsministern och hans skickliga spinndoktor drabbas under de glödheta dagarna av mediernas hårdhänta bevakning. Statsministern och hennes närmaste stab håller tills vidare händelseförloppet i ett järngrepp. Och överallt närvarande är den trettio personer starka truppen från Kvällspressen, redo att förmedla varje rörelse, varje ord, varje blick. Tills en kväll då verkligheten drabbar dem själva med full kraft.

Per Schlingmann var inte en av författarna på Crimetime Gotland, men den här boken fanns att köpa och jag har ändå tänkt skaffa den. Bara för miljöerna och temat, som jag tycker är intressant.


Helikopterrånet – Jonas Bonnier

Tidigt på morgonen den 23 september 2009 går larmet – en värdedepå i Västberga rånas. Det är upptakten till ett av de mest spektakulära brotten någonsin i Sverige. Rånarna anländer via helikopter och polisen kan bara se på när de försvinner med närapå 40 miljoner kronor. Inte ett enda skott avlossas. Jonas Bonnier har skrivit en roman med högt tempo baserad på de verkliga rånarnas unika berättelser, en thriller full av överraskande detaljer från ett brott som slog världen med häpnad.

Den här boken hade jag inte tänkt köpa, men efter att ha hört samtalet med Jonas Bonnier gick det inte att låta bli. Han humoristiska presentation av sin berättelse ger en extra dimension, och eftersom det är en sann berättelse kittlar det lite extra. Det är faktiskt en helt galen historia!


VIP-rummet – Jens Lapidus

Möt Teddy och Emelie, ett omaka radarpar med kass personkemi. Teddy har bestämt sig: han är färdig med brott efter åtta år på anstalt. Men han har inte en krona på fickan, Arbetsförmedlingen är ett skämt och han sover på sin syrras soffa. Läget blir akut när en indrivare hör av sig och kräver pengar. Emelie är påläggskalv på advokatfirman Leijon, en boutiquebyrå i Londonklass där en framgångsrik karriär är extremt svåruppnåelig. En av byråns delägare ger henne ett oväntat uppdrag, som hon varken kan eller får tacka nej till. Tillsammans med Teddy ska hon ta reda på vad som har hänt den försvunne Philip Schale: investerare och jättestekare vars familj är livrädd för att blanda in polisen. Emelie vill upp och Teddy vill bli av med sina skulder. Hon har valts för att hon är kompetent och plikttrogen, han har valts för att … ja, varför? Delägaren vet något om Teddy som ingen annan känner till. Och kidnapparnas tålamod rinner undan som sand i ett timglas.

Sthlm delete – Jens Lapidus

Larmet går och en väktare kalla still ett avsides beläget hus ute på Värmdö. Men det som väntar honom är inget inbrott utan en mordplats, där offret är så svårt sargat att det inte går att identifiera. En ung man hittas svårt skadad i närheten av brottsplatsen. Han häktas som skäligen misstänkt för mordet och begär Emelie Jansson som sin försvarare. Vem är den döde på Värmdö? Och varför leder så många spår till Mats Emanuelsson, mannen som Teddy en gång kidnappade? Medan Emelie börjar nysta i fallet tvingas Teddy konfrontera sitt förflutna, samtidigt som hans systerson Nikola är på väg att göra om alla hans misstag. 

Dessa båda är del 1 och 2 i Jens Lapidus senaste trilogi. Han har nyligen kommit ut med del tre ”Top dogg”, men eftersom dessa två fanns i pocket så köpte jag dom först. Jag har tidigare bara läst ”Snabba cash” av Lapidus och den gillade jag, inte minst tempot och miljö- och personskildringarna.


Lotus blues – Kristina Ohlsson

Dagen då allt går åt helvete regnar det. En desperat man kommer till advokat Martin Benners kontor och berättar att hans syster behöver hjälp. Det är bara det att systern är död. Innan hon tog sitt liv erkände hon fem mord I tidningarna kallades hon seriemördare och gavs namnet Sara Texas. Nu vill brodern ge henne upprättelse – och samtidigt hitta hennes försvunne son Mio. Martin Benner har det mesta. Karriär, kvinnor, ett litet barn. Men han har också svagheter. Framför allt är han svag för utmaningar. Och han gör en fasansfull felbedömning i jakten på sanningen. Snabbt förvandlas han från advokat till bricka i ett spel med så höga insatser att han till sist står inför den mest mardrömslika av situationer. 

Mios blues – Kristina Ohlsson

Vad hände egentligen på Mios dagis den där sista dagen? Mot sin vilja har Martin Benner dragits in i jakten på den försvunne fyraåringen. Så länge barnet är borta, kommer inte den hänsynslösa maffiaorganisationen att lämna honom i fred. Desperat följer Martin upp de få spår som finns. Men Mios försvinnande är inte Martins enda problem. Han måste också bringa klarhet i vem som försöker sätta dit honom för mord som han inte begått. Han blir allt mer paranoid för var dag som går. Vem kan följa honom så nära utan att själv bli synlig? Jakten på sanningen ställer honom inför ett ohyggligt dilemma: Kan han rädda både Mio och sig själv? Eller krävs ytterligare offer för att Martin Benner ska få ro?

Dessa två hör i hop, och jag har länge sneglat på dom. Kristina Ohlsson är en av mina favoriter inom deckargenren, och när de nu erbjöds lättillgängigt i pocketform, blev de givetvis mina!


Vem är Evan Smoak? – Gregg Hurwitz

Evan Smoak lever under falsk identitet. Hans penthousevåning är ett ointagligt, högteknologiskt fort. Han har lägenheter, bilar och vapengömmor strategiskt utplacerade över hela Los Angeles. Men Smoak är inte en paranoid galning. Detta är hans vardag. Vid tolv års ålder valdes Smoak ut av en topphemlig organisation inom det amerikanska försvarsdepartementet och tillbringade resten av sin uppväxt med hårdträning i organisationens regi. Målet var att skapa extremt kompetenta operatörer som kunde agera helt självständigt utan något stöd från statens sida. När Evan väljer att bryta med organisationen använder han alla sina färdigheter för att till synes försvinna spårlöst, och i hemlighet utvecklar han ett personligt projekt: att hjälpa de allra mest desperata. Men nu är någon honom på spåren. Någon som känner till organisationen, och som ser Evan som en riskfaktor. Någon som vet att han en gång var känd enbart under kodnamnet Orphan X.

Gregg Hurwitz är en ny bekantskap, och jag fascinerades av hans uppenbarelse och resonemang. Han är bland annat Shakespeareexpert! Ska bli spännande att läsa den här, som känns lite annorlunda mot andra thrillers jag brukar läsa.


Sekten på Dimön – Mariette Lindstein

På en dimmig och vindpinad ö utanför Bohusläns kust har en New Age-rörelse slagit sig ner Den karismatiske ledaren Franz Oswald har utvecklat en lära, ViaTerra, som sägs återställa själslig frid och kroppens naturliga balans. Rörelsen har en magnetisk dragningskraft på kändisar och makthavare. Sofia Bauman har precis avslutat sina universitetsstudier och bir fascinerad av Oswalds lära. Osäker på vad hon vill göra med sitt liv antar hon hans jobberbjudande och anländer till Dimön och ViaTerras jättelika gods. Men snart blir hon varse vilka enorma uppoffringar som engagemanget kräver. När sommaren ger vika och höstdimman driver in för att sluka ön börjar Sofia undra om hon blivit indragen i en sekt. Hon anar att det finns en skillnad mellan rörelsens ansikte utåt och Oswalds avsikter. Ju fler stenar hon vänder på, desto mer ångrar hon sitt beslut. Plötsligt har et taggtrådsstängsel rests runt sektens ägor, och vägen tillbaka till ett normalt liv förvandlas till en mardröm. För ingen har någonsin lämnat ViaTerra.

Sekten som återuppstod – Mariette Lindstein

Sofia Bauman försöker skapa sig ett nytt liv efter två år i sekten ViaTerras våld. Vägen tillbaka blir svårare än hon trott. Hon möts av fördomar och misstänksamhet och plågas v mardrömmar. Inom henne växer ett begär efter vedergällning. Franz Oswald, sektens ledare, sitter i häktet i väntan på rättegång. Ändå är han varken orolig eller ångerfull. Med hjälp av sin advokat börjar han väva ett nät som sträcker sig långt utanför fängelsets grå väggar och vars enda syfte är att hämnas på Sofia. När Sofia bestämmer sig för att tala ut om sekten förvandlas hennes liv långsamt till en mardröm. Enda utvägen är att än en gång lämna allt och starta ett nytt liv någon helt annanstans. Men Franz Oswald skyr inga medel. Hans nätverk tycks innefatta allt och alla i Sofias omgivning – det sträcker sig mellan städer, oceaner och kontinenter I kölvattnet av hans slutliga hämd återstår den avgörande frågan: Kan man någonsin bli helt fri från en sekt?

Jag hade helt ärligt aldrig hört talas om dessa böcker, som är del 1 och 2 i en trilogi. Mariett Lindstein bygger berättelsen på egna upplevelser – hon satt själv fast i scientologirörelsen från vilken hon flydde. Det är alltså ingen dokumentär, utan en dramatiserad berättelse baserad på hennes eget liv. Oemotståndligt!


Revolvermannen – Stephen King (del 1 i serien Det mörka tornet)

I en främmande värld med genklanger från vår egen möter vi för första gången Roland av Gilead, den siste revolvermannen, en ensam hämnare ständigt på väg genom ödelagda landskap på jakt efter den undflyende mannen i svart. I Revolvermannen lägger Stephen King grunden till Rolands värld och det som blir jakten på Det mörka tornet. Roland träffar Jake, pojken från New York som blir hans vän och som ställer honom inför hans livs svåraste val. Ännu är Det mörka tornet avlägset, men det ekar som en storm i fjärran.

Detta är del 1 i det som kallas Stephen Kings livsverk. Det finns åtta böcker, sju stycken som är numrerade och en onumrerad som sägs ska ligga mellan del fyra och fem (del 4,5 alltså…). Böckerna fanns som storpocket med jätteläckra omslag, och jag tänkte att ändå testa del 1. Kanske vill jag fortsätta!

Bokskörden Crimetime Gotland
Hela serien i ”Det mörka tornet” av Stephen King

Crimetime Gotland – bok- och krimfest i min stad

Här har varit dåligt med uppdateringar i veckan, men jag skyller delvis på Crimetime Gotland faktiskt.

Crimetime Gotland

Inte för att det är hela orsaken, första delen av veckan orkade jag nog helt enkelt inte skriva. Det är ju så med skrivlust – den kommer och går. Och eftersom jag lustbloggar, så tvingar jag mig aldrig att skriva utan jag väntar in lusten och flödet.

Andra halvan av veckan har helt dominerats av årets krimfest – Crimetime Gotland! För tredje året anordnas den, och för tredje året deltar jag och Lotta med hjärtans lust, från början till (nästan) slut.

Visby fylls av krimförfattare och seminarierna duggar tätt. I år har 50 författare deltagit, och programmet har omfattat 125 seminarier! Under tre dagar!! Festivalen fungerar inte bara som underhållning för en läsintresserad publik, det blir samtidigt ett flera dagar långt kollegiemöte mellan författarna. Jag kan verkligen förstå värdet av det, författaryrket är mestadels väldigt ensamt. Det måste vara oerhört värdefullt att få umgås med kollegor, att utbyta erfarenheter och ha roligt tillsammans.

Crimetime Gotland
Guldarmbandet som släppte in oss överallt i tre dagar. Det går även att lösa enstaka dagbiljetter.
(Jag vill be om ursäkt att några av bilderna inte håller särskilt hög kvalitet. Det beror på att de är tagna på långt avstånd och motiven är inzoomade. Trots att min Iphone 7 Plus kamera håller mycket god kvalitet, har den sina begränsningar…)

Lyxtillvaro

Dessa dagar är rena lyxtillvaron. Lotta och jag dräller runt på stan mellan de olika seminarierna och samtalen, har i förväg prickat in vilka vi vill gå på, och lägger in lämpliga pauser för lunch och kanske något glas vin. Vi är hyggligt överens om vilka författare vi vill lyssna till, även om vi ibland har lite olika ingångar. Men vi enas alltid. Det ger mycket mer att uppleva ett seminarium med någon annan, att sen kunna dela upplevelsen efteråt.

Vi drar som sagt från författarsamtal till författarsamtal, och dessemellan blir det förutom mat och dryck också en del bokköp. Jag som ständigt beklagar mig över att jag inte ger mig så mycket tid att läsa nu för tiden och dessutom gör mig av med böcker på löpande band, fyller denna vecka på förrådet ordentligt. Men det är helt omöjligt att låta bli! När du lyssnar till författarna och hör deras berättelser hur boken kommit till eller vad som ligger till grund för den och hur hen har tänkt, är jag helt enkelt tvungen att läsa den. Att få boken signerad är inte alls lika viktigt, eftersom jag ger bort nästan alla böcker när jag har läst dom nu för tiden. Lotta och jag gör dessutom så att vi inte köper samma böcker, utan delar på gracerna och ger boken vidare till varandra efter att den är läst.

Crimetime Gotland
En del av mina inköp i år. Totalt blev det 14 böcker…

Gamla och nya bekantskaper

En bra sak med att möta och lyssna till författarna är att upptäcka debutanter, tycker jag. Lina Bengtsdotter är en sån, som dessutom vann en utmärkelse vid finalen av Crimetime Gotland på lördagen, som årets deckardebutant.

Crimetime Gotland
En riktig nestor i branschen – Jan Mårtenson, med 68 böcker i bagaget varav 45 st deckare! Här intervjuad av Denise Rudberg.
Crimetime Gotland
Kristina Ohlsson, en av mina favoriter, i boksamtal med Kerstin Wixe.
Crimetime Gotland
Lina Bengtsdotter – debutant och pristagare – pratar författarskap med Christoffer Carlsson.
Crimetime Gotland
Christoffer Carlsson hade många roller under dessa dagar, förutom moderator deltog han som författare OCH föreläsande kriminolog. Hans föreläsning var en av höjdpunkterna!
Crime Time Gotland
Jens Lapidus, aktuell med boken ”Top dogg” i samtal med Markus Larsson.
Crimetime Gotland
En svensk och en norsk deckarstjärna möts – Camilla Läckberg och Unni Lindell. Härliga kvinnor. Estrid Bengtsdotter modererade samtalet.
Crimetime Gotland
Skräckmästarna Mats Strandberg, Emma Donoghue och John Ajvide Lindqvist i samtal under ledning av Gunnar Rehlin.

Crimetime Gotland
Som sagt – Lotta och jag stack emellan med lite mat och dryck ibland också, även det guldstunder då vi fick chans att reflektera över vad vi sett och hört, jämföra böcker, prata annat och tramsa lite!
Lyxigast av allt, och det som slog mig med full kraft när jag i våras och somras såg marknadsföringen för Crimetime Gotland – den handlar om att en ska åka till Gotland och Visby för att vara med. Men inte jag! Crimetime kommer till mig, och jag behöver bara kliva utanför dörren för att vara mitt i det!