Min vardag – för tillfället

Den här lite bleka, osminkade och rödnästa varelsen här ovan på bilden, det vill säga själva jag, går ju hemma och drar hela dagarna nu för tiden, min vardag ser inte ut som den har brukat göra. Har rensat kalendern, kanske inte på det sätt jag tänkt vilket var till hälften, utan helt och hållet. Jag har inga måsten just nu, inget arbete att gå till, inte många tider att passa. Jag styr mina dagar på det sätt jag själv vill, jag härskar över min egen tid.

Ärligt talat är jag inte världsbäst på det än, men det kommer så sakta.

Min vardag är inte vad den har varit

Om jag vore du, skulle jag verkligen undra vad jag gör hela dagarna. Ingenting, tycker jag själv. Lite för mycket, tycker min läkare. Faktum är att jag tycker dagarna går jättefort. Att det skulle bli långsamt som jag trodde, finns inte på kartan. Nu höll jag på att skriva ”jag tycker inte jag hinner nånting”, men hejdar mig. Inser att det är helt fel sak att skriva, för jag ska inte hinna något över huvud taget. Jag ska bara vara. Tycker jag grejar det hyggligt bra.

Så vad gör jag då, en vanlig dag?

Tja, jag tar det väldigt lugnt i starten av dagen. Här sitter/halvligger jag och sippar citronvatten och kaffe, läser tidningar och annat på paddan, kanske spelar lite Wordfeud och Quizkampen samt läser några sidor i boken. Jag unnar mig ett par timmar i sängen innan jag går upp. Lyx!!

Virkning, släktforskning och TV

Jag virkar en hel massa. Har just avslutat ännu en sjal som jag gjort åt en vän, och nu har jag kastat mig över ett garn som kom med posten härom dagen som jag tror ska bli en tröja.

Jag läser. Inga jättemängder, jag plöjer inte böcker. Men jag har återupptagit bokläsandet, även om det går långsamt. Lägger mig gärna en stund på soffan med boken på eftermiddagen, om tröttheten slår till.

Apropå soffan, så blir det ju en del TV. Netflix och HBO är mina bästa vänner just nu (jämte käre maken, Lotta och andra nära och kära förstås. Bäst att tillägga). Har precis avslutat säsong 2 av Outlander.

Och så släktforskningen, då. Det jag på riktigt älskar att göra, och som kan sluka upp hela min uppmärksamhet i timmar så jag glömmer att både äta, dricka och gå och lägga mig. Jag skulle kunna ägna mitt liv åt detta; att gräva, söka, hitta nya vägar, tyda omöjliga handstilar, leta i arkiv… Och lyckan när en hittar det en letar efter! Obeskrivligt.

 

Jodå – jag går utanför huset ibland också

Sen ibland går jag en promenad, om vädret tillåter och jag känner för det. Kanske fixar naglarna, eller får en massage. Åker och handlar. Men har i ärlighetens namn lite svårt med mycket folk och ljud vissa dagar.

Summa summarum: jag gör en del, men bara det jag vill. Dagarna går fort. Och jag övar på att ta hand om mig. Jag är förvånad  över hur fort jag kunnat släppa alla plikter jag haft, det som varit min livsstil. För bara en månad sen var jag hårt arbetande politiker och chef. Nu är jag endast – och det är inte så bara minsann – Maria. Märkligt.

Tystnad, film och läsning

Den här veckan är käre maken i Skottland och spelar golf, det är en väldigt ovan situation för mig att vara ensam hemma. Om vi är ifrån varandra brukar det vara jag som åker, och om jag ändå är den som är kvar hemma så brukar jag ju arbeta! Troligtvis mer än nånsin, såna tillfällen.

Men inte nu då, nej.

Nu lufsar jag omkring här hemma och förväntas göra det som faller mig in. Det är inte så mycket, uppriktigt sagt. Energin varierar, lusten likaså. Tänkte jag skulle sova mycket, men i morse vaknade jag 05:20… Och då drar mitt inre maskineri tydligen igång, för då är det jättesvårt att somna om. Boken är ett gott sällskap, lite poddar likaså. Läser fler bloggar än vanligt, och virkar en del. Till nyttoavdelningen kan väl kanske läggas att jag har börjat klura på packningen till vår Thailandsresa i december. Och gått ut med soporna. 

Jag hänger en del i soffan och betar av lite filmer och serier, får verkligen valuta för månadsavgiften till Netflix. Bilden här ovan är liksom min vardagsvy… Tar väldigt gärna emot tips på sevärt på Netflix och HBO!

Har ännu inte känt för släktforskningen, men jag vet att det kommer. Brukar ha en lång startsträcka in i dom perioderna. Jag övar mig just nu på acceptans och på att inte känna press på att få nånting gjort. Fasen, så svårt jag tycker det är. 

Även om någon fattas mig den här veckan och jag är lite vilsen i min situation; jag stortrivs i mitt eget sällskap och njuter av ensamheten och tystnaden.

Kom ihåg att ge mig film- och serietips! 

Så kom den då, min thaikudde

När vi köpte vår sommarstuga hösten 2015 såg jag framför mig alla härliga ställen det skulle gå att fixa för avkoppling på olika sätt – en stor generös altan och en skogsbacke med plats för såväl sittplatser, filtar på marken och hängmatta mellan tallstammarna.

När förra sommaren kom och vi tillbringade flera sommarveckor där, hängde vi upp den där hängmattan och satte ut möbler på såväl backen som altanen. Jag som är väldigt markbunden – älskar att sitta på golvet och marken! – jobbade också på att hitta myrfria ställen för att bre ut min filt. Då föddes tanken på att jag på altanen också vill ha en thaikudde! Jag vet ärligt talat inte om det heter så, men i min värld får det göra det.

I våras beställde jag en, till sommaren. Av en massa olika transportskäl, så kom den inte till mig förrän härom veckan, när vi mer eller mindre slutat tillbringa tid på landet för säsongen. Men vad gör det, jag har den på balkongen i stället! Nu har jag lagt mig en stund på den när jag kommit hem på kvällen, för det har också varit rätt sköna kvällar. Ska bli gott att installera den i tallskogen nästa sommar!

Skogen – den omfamnar mig

Tog en skogspromenad med lånehunden igår, och insåg hur länge sen det var jag gick här. Vi är så lyckligt lottade att vi har skogen alldeles inpå knuten även där vi bor i stan, men det var länge sen jag var i den, åt det här hållet.

Och så här års – det doftar! Färgerna förändras och fukten mättar naturen. Kombon av skog och hav – det är verkligen en ynnest att få båda världar. Den här skogen är vänlig och välkomnande, och jag kunde nästan höra hur den pratade med mig. Måste tillbaka idag!

Oplanerad bloggpaus – long time no see!

Long time no see

Det var alldeles VÄLDIGT längesen jag var här märker jag, long time no see brukar en ju säga när det var länge sen vi sågs! Livet har varit på något sätt alldeles fullt, och bloggen har fallit undan i nästan två veckor. Jag minns inte när det senast var så långt mellan mina skrivarstunder, faktiskt!

Trots att jag inte åstadkommit någon ny text på länge märker jag att jag har läsare inne på bloggen varje dag, det gör mig verkligen glad. Jag har min trogna läsarskara, det är som en vänkrets och det känns tryggt och skönt att veta. Är så glad att du läser, ska du veta!

Long time no see

Vad har livet då bestått av under den här tiden? Ditt och datt. Arbete och politik. Egenvård, som jag försöker ge mer tid än förr. Samvaro med släkt och vänner. Tänkte bjuda på några bilder i det här inlägget, i all enkelhet. Det är lätt att berätta med bilder!

luktärter
Vi tog med en liten del av landet hem till stan, förra helgen. Luktärter doftar verkligen helt ljuvligt!

 

strandpromenaden hälsans stig

S:t Göran
Hälsans stig här i Visby är något utöver det vanliga. Jag har turen att bo alldeles i anslutning till den, och promenerar den gärna i alla årstider. S:t Görans kyrkoruin och strandpromenaden är två delar av den.

 

Jag har också varit till min sköna gröna frisör, och bättrat på färgen en smula!

 

Vi hade goda vänner tillika släktingar på besök, och fick några sköna kvällar på balkongen.

 

Vi gjorde utflykter, och hälsade bland annat på alpackorna på Själagott i Fardhem. Det här är Jonathan (tror jag).

 

En annan utflykt gick norrut, till Fårö. En mulen, men varm och skön dag.

 

Min sköna stad, en kväll i sena augusti. Vilken fantastisk ö jag bor på!

Saintpaulia – en liten bit av mormor

Det här är inte en bladparad vilken som helst. Det är fem sticklingar från krukväxter som stod hemma hos min mormor, som jag nöp när vi tömde lägenheten i maj. 

Mormor älskade saintpaulior, och hade såna på fönsterbrädorna så långt tillbaka jag kan minnas. Egentligen var det morfar som hade gröna fingrar i familjen, men saintpauliorna var mormors egna skötebarn.

Jag hade själv välmående saintpaulior för många år sen, men med tiden och flertalet flyttar så blev de allt färre för att till slut försvinna helt. Men nu är det dags igen, hoppas jag. Kanske vill de här sticklingarna från mormors paulior ta sig och bo hemma hos mig, jag hoppas det. Samtidigt blir det som om en liten del av mormor lever kvar!

Saintpaulia
Saintpaula. Bild: Shutterstock

Mjukstart på semestern

Ett par dagar in på semestern, kan jag konstatera att den är välbehövlig. Inte för att det kom som någon överraskning, däremot kanske min reaktion på ledigheten blev lite överrumplande. Hela måndagen försvann som i ett töcken, jag var så trött att jag liksom aldrig vaknade. Orkade knappt hålla mig upprätt, låg mest – i hängmattan, i en stol, på soffan – och slumrade och sov. Dag två blev något bättre, med en smula högre energinivå. Men mycket vila ändå, det jag orkar göra är läsa, spela larviga spel på mobil och padda (har jag väl ALDRIG sysslat med!), virka och slumra. Och vad jag drömmer på nätterna! Mycket att bearbeta, uppenbarligen.

Jag låter det vara så, och det gör även min älskade, tålmodige make som accepterar och servar. Tur att han inte har skyhöga förväntningar på vår gemensamma ledighet, utan låter mig läka och hela i min egen takt. Så tacksam för det, och för den han är. 

Min tacksamhet omfattar också att ha vår stuga i skogen att bo i så här års. En nåd att stilla bedja om, platsen erbjuder precis den frid jag behöver. Skogen med sina djur, ljud och dofter omfamnar mig och låter mig vila. Den är helt kravlös.

De krav jag brukar ställa på mig själv finns inte heller. Jag orkar helt enkelt inte. Hjärnan klarar inte av särskilt mycket, jag tycks ha släppt allt. Hittar inte ens tillbaka till bilen på parkeringen efter att ha handlat (eller hittar inte ens rätt parkering, är den verkliga beskrivningen. Lyckades irra bort mig i Hemse härom dagen, liksom). Därför tar jag nu dagarna som de kommer, och är så väldigt tacksam att jag får göra det. 

Förhoppningsvis och troligen kommer också dagar av annan karaktär under semestern, det är jag rätt övertygad om. Har en del roligt att se fram emot dessutom!

Min morgonkaffeutsikt.

Den femte och sista gardinen till stugan, i vardande.

Vilodag

Almedalsveckan är slut, och jag med den. Tror det är sista gången som jag kör in i semestern i 180 knyck, faktiskt. Nästa år ska jag försöka komma ihåg att jag ska arbeta på kontoret några dagar efter Almedalsveckan, för att hinna göra undan det där som kommit in under veckan, hinna andas och hinna njuta av den stundande semestern. Så får det bli!

Det är förstås också kombon med att jag är sliten redan på förhand, och att jag också är trött i efterdyningarna av mitt beslut härförleden (som du kan läsa om här, om du missat det) som gör att det blir extra påtagligt. 

Helt otroligt så många reaktioner jag fått på mitt beslut under den här veckan! Mer och mindre bekanta människor från alla håll och kanter har klivit fram till mig och gratulerat till ett bra beslut. Jag är överväldigad, och väldigt tacksam. Alla ni som gjort det stärker mig i mitt beslut och i min övertygelse att jag gör rätt som tänker på mig själv och mitt liv i det här läget.


Nu checkar jag ut från plikter, måsten och borden för några veckor. Nu stundar tid för vila, bokläsning, hemsidespyssel, virkning, korsordslösning, samtal med käre maken, ett och annat glas vin, grillning… Jag ska försöka ta dagarna som de kommer och leva långsamt. Göra en sak i taget, ligga i hängmattan eller på solsängen och glo rätt upp i himlen. Jag har mycket kul på agendan också; kära besök, konsert, sommarträff, saftlandsresa… och kanske ett och annat som jag inte vet om än. 

Här kommer jag i alla händelser att hänga, bloggen och dig som läsare vill jag inte lämna även om det är viloperiod i övrigt. Bloggen och du är som haml trogna vänner som jag behöver och vill vårda. Så vi hörs!

Hur ser din sommar ut?

Helgvila pågår

helgvila

Den här helgen är vi på landet, på vårt tuskulum, för återhämtning och helgvila. Jag behöver mycket av den varan, mer än jag tror märker jag. Livet består alltid av ups and downs, men mina dagsformer svänger ohyggligt mycket. Jag har dagar när jag knappt orkar med mig själv, och andra dagar som är nästan ”normala”. Vad nu det är.

Helgvila på riktigt

Skönt med en hel helg utan måsten och borden, inte ens tvättstugan behöver vi tänka på. Här ute släpper jag faktiskt det mesta, och klarar (nästan) av att bara vara. Läsa bok, t.ex. Bosse satte upp hängmattan åt mig i går, så där blev det en stund.

Måste också berätta om de magiska mornarna. Att gå ut och sätta sig med morgonkoppen kaffe på tomten är som att sätta sig mitt i skogen. Vi bor ju mitt i skogen, men det är liksom som att hälsa på hos alla djuren som bor här och bodde här långt före oss. Vi är bara gäster i deras hem, men det känns som om vi är välkomna. Det är så magiskt stilla, och vi är omgivna av skogens alla fåglar; domherre, gök, bofink, koltrast, spillkråka, halsbandsflugsnappare, talgoxe, nötväcka… Alla visar de sig för oss, och det känns som en stor ynnest. Stillheten är ibland så stor att vi hör löven raspa mot varandra i ett vinddrag. Fåglalåten ekar mellan stammarna, och vi är väldigt små i Moder Jords famn. Lyckoläge!

helgvila
Magiska mornar. Det är svårt att beskriva den stillhet vi upplever tidigt på morgonen genom att vara mitt i skogen!

 

helgvila

 

helgvila
Ett glas kallt bubbel är njutning för mig. Lägg till stillheten, ron, solvärmen och fågelsången. Gott för en lite trött själ!

 

helgvila
Vi struntar i att slå gräset än på ett tag. Det erbjuder sån vacker blomsterprakt!