Mormor drog sitt sista andetag i vitsippstid

När vitsippstiden tar fart som bäst drar hon sitt sista andetag, mormor. Vitsippor i grönska var det finaste hon visste tror jag, därför känns det så rätt att det är just nu hon ska lämna jordelivet.

Mormor

Om bara någon vecka skulle hon ha fyllt 97 år, både hon och hennes kropp var trötta och hon somnade fridfullt in hemma i sin egen säng helt utan smärta eller ångest. Jag känner en så stor tacksamhet för allt det, för det gör det så väldigt mycket lättare för oss som är kvar här. Vi vet att hon var trött, inte var så intresserad av att vara kvar längre, och att hon bara längtade efter att få sova. Hon var trygg, omgiven av fantastiska människor från både sjukvård och hemtjänst som gjorde hennes sista tid bra.

Mormor var mer än min mormor, hon var också en mammagestalt eftersom hon tillsammans med min fina morfar fostrade mig och det var hos dom jag växte upp. Dom har en stor del i att jag är den jag är. Att som 55-åring få ha kvar sin mormor i livet är fantastiskt och kanske inte helt vanligt. Jag känner stor tacksamhet att få ha haft mina morföräldrar så länge, jag har goda gener att brås på!

Mormor på mjölkpallen
Mormor var född 1920. Vad kan hon vara här, kanske 3-4 år? Uppflugen på en mjölkpall med en busig blick under stor kalufs.

 

Mormor bröllop
Mormor och morfar vid sitt bröllop under slutet av andra världskriget. Jag ser på mormors vackra och kanske en smula ängsliga ansikte, och kan inte låta bli att undra om livet blev som hon drömde om och trodde, den där dagen när hon stod brud. Se på hennes enkla men fina brudklänning…

 

Mormor brudklänning
… den finns kvar! Jag är lycklig nog att ha den i min ägo, den hänger under skyddande plast i min klädkammare. Jag fick den av henne för många år sedan.

 

Mormor midsommar
Hon var tuff och häftig, min mormor. Här från midsommarnatten 2009 (hon var då 89 år), då hon – tillsammans med mig – var sist uppe av alla. Bilden är tagen 02:30, då övriga i familjen – samtliga betydligt yngre – redan gått och lagt sig!

Pragmatisk

Mormor var en fasligt pragmatisk och praktiskt lagd människa, hon hade gärna logiska förklaringar till det mesta. Ett bra och riktigt kul exempel på det är det här: För ganska precis nio år sedan gick morfar bort. En kort tid efter hans bortgång, utspelade sig följande dialog via telefon mellan mormor och min mor Kerstin (återgivet i ungefärliga ordalag):

Mormor: ”Jag drömde så konstigt i natt” (till saken hör att mormor aldrig mindes sina drömmar). ”Jag drömde att pappa satt på kökssoffan och väntade på mig, och att jag stod och packade en ryggsäck.”
Mamma (som naturligtvis genast såg symboliken, och väntade sig en reaktion på just den): ”Oj då, ja det var ju lite märkligt”.
Mormor: ”Ja verkligen. Jag har väl aldrig haft någon ryggsäck”!

Tack mormor, för allt du har gjort för mig. Nu får du sova gott, tillsammans med morfar!


Märta Linnéa Hydling (född Jansson). Född 4 maj 1920, död 17 april 2017.

Veckan som försvann

Veckan som försvann

Oj oj, var tog den här veckan vägen? Det känns verkligen som veckan som försvann. Inte har jag varit särskilt mycket här i blogglandet, och inte tycker jag att jag har varit särskilt mycket någon annan stans heller… Men ett litet livstecken vill jag ge ifrån mig så här en solig aprilfredag. I eftermiddag får vi kääära gäster, som stannar hela helgen och lite till. Ska bli jättehärligt med en lång ledig helg, med teaterbesök, kanske en tur till landet (eller tuskulum, som vi kallar det), lite spel och dobbel och goda samtal.

Veckan som försvann…

…innehöll ändå några saker, när jag ser på bilder och tittar i kalendern.

Socialnämndens arbetsutskott
Vi har haft arbetsutskott i Socialnämnden.

 

Kontorsassistent
Jag har haft hjälp på kontoret.

 

Hockeyfredag
Och i fredags var vi i ishallen för att se Visby Roma slå Troja Ljungby. Tyvärr blev vi besvikna på resultatet, även om det var en tät match. De är så jäkla bra killarna, men det räcker inte riktigt till.

Canasta

canasta

I skrivande stund har vi nyss vinkat av våra gäster L och E, som varit här över helgen och spelat canasta. En trevlig vana som snart har 20 år på nacken.

Canasta en del av livet i snart 20 år

1998 spelade vi vårt första parti canasta, och sen har det bara fortsatt. Vi kan helt enkelt inte sluta. Ett par, tre gånger per år ses vi hos varandra – eller på något annat ställe – och spelar. Vi avsätter ett par dagar, och fokuserar på spelet. Vi bryter av endast för att laga och äta mat, samt kanske gå ut en sväng om det är fint väder. Det har hänt – såsom den här helgen – att vi också haft något annat tema eller ärende samtidigt som vi ses, men oftast är det bara spel som gäller.

Vi har en spelpott där vi lägger pengar när vi förlorar. Till det kontot sparar vi också regelbundet, för vi brukar resa för våra förlustpengar. Under årens lopp har vi hunnit med Prag, Budapest, Cornwall, Malaysia… kanske något mer som jag har glömt just för tillfället. Det är ett jätteroligt sätt att spara på, och också att resa på.

Jerry Williams

Det vi slog ihop spelet med den här gången, var en konsert med Jerry Williams på Wisby Strand i fredags kväll. Han är kanske inte den artist jag har lyssnat på genom åren, men jag måste buga mig i respekt – om två veckor fyller han 75 bast, och det var rock´n roll och ös från början till slut. Och jäkligt skickliga musiker hade han med sig också, en blåssektion som inte gick av för hackor. Så jag är glad att jag var där!

Före konserten åt vi på en av våra favoritkrogar – Pinchos.

Se ett par minuter från Jerkas show här:

 

Fotonostalgi: min första danspartner?

Maria 7 år "dansar" med morfar

Dags för lite fotonostalgi igen. Den här bilden är rätt dålig ur alla synvinklar, men jag valde den ändå för den säger så mycket.

Året är 1969, och tillfället är min morfars 50-årsfest. En typisk vuxenfest med middag vid långbord och efterföljande dans. Jag kanske inte var det enda barnet, men inte långt därifrån. Troligen tyckte jag inte det var speciellt roligt, men jag noterar så här i efterhand att de vuxna ändå valde att låta mig vara med i stället för att skaffa barnvakt. Fint.

När bilden togs, hade morfar bjudit upp mig, den 7-åriga Maria, till dans. Han tyckte nog jag skulle få delta lite också, han var så snäll. Jag står på hans fötter när han dansar slowfox-steg enligt alla konstens regler. Jag minns det här! Det kändes stort att få vara med på de vuxnas dansgolv. Och se så glädjen lyser i morfars ansikte! Själv verkar jag mest intresserad av hur fötterna rör sig…

Utflykt med Norrtälje Revygäng – fotonostalgi

Norrtälje Revygäng 1991

En skulle nästan tro att jag lever i det förflutna. I går ett långt blogginlägg om min släktforskning med tillhörande gamla foton, och i dag en inlägg i min stående serie ”fotonostalgi”. Endast en slump, inget annat!

Idag en bild som får mig att dra på smilbanden lite extra. Familjen Björkman i värsta campingutstyrseln! Vi är på utflykt, var minns jag inte, tillsammans med resten av Norrtälje Revygäng. Därav likadana kepsar, antagligen var de utdelade särskilt för det här tillfället. Jag noterar att vi dricker vin, öl och coca-cola, samt att jag förmodligen är lotteriansvarig. Rätt talande.

Det var genom revygänget vi träffades en gång, käre maken och jag. Jag flöjtade, han regisserade. Under många år var vi engagerade i revygänget på olika sätt, och Bosse var dessutom ordförande under en period i den nationella organisationen LIS – Lokalrevyer i Samverkan. Även efter att Sara gjort entré i vårt liv fortsatte vi revyandet, när hon var liten var hon med på repetitionskvällar och låg och sov mellan bänkraderna i aulan där vi repade. Jag tror att hon fortfarande kan alla texter och låtar utantill från revyerna i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet!

Bosse höll i engagemanget längre än jag, antagligen avslutade jag det i samband med att jag började jobba i Stockholm och därmed började pendla. I så fall var det i ungefär samma veva som det här kortet togs.

Bilden är från 1991.

Fotonostalgi: vår solstråle!

Fotonostalgi: vår solstråle!

Året är 1989, och vår dotter Sara är fyra år. Nästan alltid glad, med glimten i ögonvrån. Det är ingen efterkonstruktion, vi pratade då ofta om att hon var ”ett lätt barn” (väldigt egendomligt uttryck) för hon gnällde nästan aldrig utan var glad och nyfiken på det mesta som kom i hennes väg. Förnöjsam, är ett ord som kommer för mig när jag tänker på henne som liten.

Här sitter hon på sängen i sitt rum med ett av sina gosedjur i famnen och jag är fotografen. Jag kan konstatera att 80-talsfrillan inte har det stuk som jag säkert ville, det finns andra foton där det spretar lite mer moderiktigt mitt uppe på huvudet. Förmodligen struntade hon själv högaktningsfullt i den saken.

Vi har många härliga bilder på vårt pyre, den här är en av dom som gör mig extra glad.

I vår fyller pyret 32 år. Jeeez.

Fantomen på Operan och annat skoj

Fantomen på Operan

Vilken härlig helg jag har haft! Välfylld av blandade saker – samvaro, kultur, skratt, god mat – men ändå inte så intensiv att den kändes jobbig. Det som skulle bli ett besök på Fantomen på Operan blev så himla mycket mer. När jag satt på färjan hem i söndags kväll kände jag mig bara alldeles sunt påfylld, nytankad!

Kasper fyller ett!

Vi började med att hälsa på en ettåring, bonusbarnbarnet Kasper fyller ett nu i veckan. Han och hans föräldrar bor i Norrtälje, så det är alltför sällan vi ses. Men när vi nu skulle upp till Stockholm kändes det helt givet att åtminstone titta in på en kopp kaffe och gosa lite.

Kasper och Sara
Sara och Kasper i intensivt samspråk

Efter det åkte vi tillbaka söderut och inkvarterade oss i Bagis, där Sara och Alfred (dotter och svärson) bor. Praktiskt nog har deras bostadsrättsförening en liten lägenhet/rum en kan hyra billigt vid besök, det är alldeles nödvändigt i vårt fall eftersom det är alldeles för mycket med fyra vuxna och en katt i deras visserligen rymliga men ändå enrummare… Det är en jättetrevlig liten lägenhet där jag också bodde några nätter när jag volontärarbetade på Eurovision Song Contest i våras.

Lördagkväll på Mormors Kök

Mormors Kök
Mysig miljö och god mat. Och sen med ett sånt här sällskap kan det inte bli annat än succé!

På lördagkvällen åkte vi alla fyra in till stan och besökte den polska restaurangen Mormors kök på Sibyllegatan. Supergod och vällagad mat och jättetrevlig miljö. Möjligen hade vi önskat lite mer uppmärksamhet från servisen, men vi kunde leva med det eftersom det övriga uppvägde den lilla bristen. En jättetrevlig kväll med goda samtal om högt och lågt, tårfyllda skratt och närhet. Att gömma i mitt hjärta.

Tutankhamun

Utställning Tutankhamun
Magasin 9 – en stor utställningshall längst ut i Frihamnen – hyser Tutankhamun och hans skatter!

Söndagens stora begivenhet – och anledning till att vi över huvud taget åkte över till Sverige den här helgen – var eftermiddagsföreställningen av Fantomen på Operan på Cirkus. Men vi fick också ett hugskott, att ägna förmiddagen åt Tutankhamun – det pågår en utställning i Frihamnen just nu. Sagt och gjort – vi åkte dit tillsammans med Sara och upplevde utställningen. Så fascinerande! Jag har alltid fängslats av Egyptens historia och gamla kultur, men att vara så här nära att en kunde TA på sarkofagerna och skatterna… En väl berättad historia om hur Tutankhamuns grav hittades på 1920-talet av två britter (varav den ena var lord och bodde i det slott där Downton Abbey spelades in för övrigt – lite bonusfakta där!) och en alldeles lagom stor utställning.

Mumie Tutankhamun

Fantomen på Operan

Efter lunchintag, styrde vi så kosan mot Djurgården och Cirkus, för föreställningen av Fantomen på Operan. Vi hade gott om tid och tur som tokiga och fick parkeringsplats precis utanför dörren, sånt händer knappt. Landade på plats i lugn och ro, och hann ta ett glas bubbel i väntan på föreställningen (ja, inte chauffören då, men Sara och jag!).

Vi såg den svenska uppsättningen tre gånger i början av 1990-talet, med Mikael Samuelsson i huvudrollen. Vi såg den även i London 2003, men var inte så imponerade då faktiskt. Den svenska uppsättningen gjorde oss bortskämda med Samuelssons röst som något alldeles extra. Dynamisk, levande och dramatisk. Långt ifrån operapompös, om du förstår vad jag menar.

Fantomen på Operan
Förväntan inför föreställningen

Under den här föreställningen spelades huvudrollen av John Martin Bengtsson, som stand-in för Peter Jöback. Även om den senare väl antagligen är ett stort dragplåster till den här uppsättningen, måste jag säga att jag är väldigt tacksam att jag fick uppleva Bengtsson i rollen i söndags. Han gjorde det alldeles fantastiskt bra, lika bra som Samuelsson för 25 år sen! Kraftfullt och känsligt, precis som rollen bör spelas. Även övriga ensemble höll hög kvalitet på sången, vi var jätteimponerade och alldeles uppfyllda när vi åkte därifrån. Och vi är rätt kräsna, alla tre!

Så fatta nu då, att jag tar mig an veckan alldeles påfylld av helgens alla upplevelser och samvaro med nära och kära. Here we go!

Överraskningsfest

Den här helgen har jag delvis tillbringat i Södertälje, där vi – släkt och vänner – överraskade lillebror Caj som fyllde jämnt härom dagen. Han hade ingen aning, och därmed blev det ju extra lyckat. Alltid kul att kunna överraska med helt oväntade grejor!

Det började med att vi var ett par stycken som överraskade honom genom att ansluta på den hockeymatch han bevistade i Scaniarinken. Därifrån fick han och vi skjuts med LimoGotland till hotellet där de flesta av festdeltagarna bodde, och där väntade resten av gänget. Gemensam middag på grekisk restaurang och sedan en nattfösare i hotellbaren innan vi skildes åt. En helkväll fylld av överraskningar, och jag hoppas och tror att det blev en upplevelse att minnas för honom.

Maria Björkman
Den här ligan – med undertecknad, Kerstin och Teodora dök oväntat upp på Scaniarinken där födelsedagsbarnet intet ont anande kollade en match. Vi bara skickade den här bilden på oss tre på plats utan kommentarer, i en av pauserna.

 

Maria Björkman
Samtidigt – i en annan del av Södertälje – lades den sista handen vid förberedelserna i lönndom. Här (min syster) Tua och Joakim som både stod för planeringen av allt och som också driver företaget LimoGotland.

 

 

Maria Björkman
Efter matchen väntade limousinen med röd matta och marschaller, samt självklart ståndsmässigt bubbel. Flott (och väldigt oväntat för festföremålet)!

 

 

Maria Björkman
Under färden serverades inte bara bubbel utan också ett bildspel och videohälsningar från nära och kära som inte kunde vara med den här kvällen.

 

Maria Björkman
Välutrustat fordon!

 

Maria Björkman
Det var fler än jag som tyckte det var kul att åka limousin!

 

Festföremålet själv, med Kerstin. Han ser rätt nöjd ut, eller hur? Tror han fick en lyckad kväll.

 

Fotonostalgi: jag och en hampaplanta

Det är alltid roligt att titta igenom gamla foton, en del är märkligare än andra. Det här är ett sånt foto, där jag poserar bredvid en – hampaplanta! Visserligen står den i ett frodigt hallonland med en blomsterrabatt framför, men ändå.

Som sagt, vissa saker är konstigare än andra.

Jag minns att det fanns en fascination över att den hade växt förbi mig, och antagligen var det just det som skulle förevigas på det här sättet. Året är 1972, och jag är 10 år.

Ja jösses.

Maja-Stina Persdotter på Singö – ett kvinnoöde för 135 år sen

Maja-Stina Persdotter

Maja-Stina Persdotter var min morfars mormorsmor, hon hette egentligen Maria Kristina och föddes den 11 december 1840 på Singö i Roslagen som dotter till båtsman Petter Grundberg och Cajsa Jansdotter. Som fyraåring miste Maja-Stina sin far, och strax innan hon skulle fylla åtta år blev hon helt föräldralös då hennes mamma dog i lungsot. Hon flyttade då till sin moster Majagreta där hon växte upp. Jag har ännu inte tagit reda på om hon hade några syskon och vad som i så fall blev av dessa.

Nyss fyllda 21 år gifte hon sig på nyårsafton 1861 med elva år äldre bonden Matts Westerlund. Maja-Stina och Matts fick fyra barn, varav tre överlevde; Brita-Kari, Gustaf och Anna. Sommaren 1880 avled Matts endast 51 år gammal och lämnade Maja-Stina ensam med de tre barnen som då var 16, nio och fem år. Det vi kan gissa är att Brita-Kari som var äldst, kanske inte bodde hemma längre utan ”tjänade piga” vilket var vanligt på den tiden.

Året efter att Maja-Stina blev änka, finns en anteckning att hon dömdes till nio månaders straffarbete för ”fosters läggande å lönn”, vilket kort och gott betyder barnamord. Det var det vanligaste brottet bland kvinnor på den här tiden; de som blev gravida utanför äktenskapet försökte antingen abortera fostret på egen hand eller födde barnet i lönndom för att sedan ta livet av det eller bara lägga ut det att dö. Skammen var alltför stor att bära, att föda ett oäkta barn. Detta finns mycket att läsa om, till exempel här på Släktforskarbloggen.

1882 hände det tragiska – Maja-Stina blev gravid igen, troligtvis med gårdens dräng Jan Ersson, och på sommaren försökte hon göra abort på egen hand. Abortförsöket misslyckades, och Maja-Stina blev sjuk och avled i sviterna den 30 juli av ”brand i underlifvet”.

Eftersom Maja-Stina åsamkat sin egen död fick hon inte ligga i vigd jord, utan begravdes utanför kyrkogårdsmuren i Östhammar. Närvarande vid begravningen var endast prästen, klockaren och äldsta dottern Brita-Kari, då nyss fyllda 18 år.

Vi kan bara spekulera; kanske var det Jan Ersson som var fadern även året innan, kanske gjorde hon försök även då att bli av med fostret, misslyckades och födde i hemlighet. Hur det än var med den saken, är det en sorglig historia. Vem som efter Maja-Stinas död tog hand om barnen Gustaf och Anna, elva respektive sju år, vet jag inte. Men Anna träffade så småningom Manne (Emanuel) och gifte sig 1896, 21 år gammal. Anna och Manne fick sex barn, varav äldsta dottern Elsa blev min morfars mor och den jag kallade ”farmor” under min uppväxt.

Anna och Manne
Anna gifter sig med Manne 1896, 14 år efter hennes mammas tragiska bortgång.

Med största sannolikhet finns inga foton på Maja-Stina. Hon var av alltför enkelt folk för alltför länge sen för att ha kommit i närheten av en fotograf, skulle jag tro. Men så roligt det vore att få se hur hon såg ut, denna kvinna med ett så sorgligt livsöde! Även om vi har långt kvar till jämställdhet mellan kvinnor och män, ger det här en extra dimension och manar till eftertanke kring vilka villkor kvinnor levde under för inte alltför länge sedan.

Jag kommer på mig själv med att önska och hoppas att Maja-Stina också fick uppleva lycka, mitt emellan föräldralöshet och det tragiska slutet. Att hon älskade sin Matts.