I min famn är hon alltid välkommen

Fredagen den 31 maj 1985 var en solig dag. Men jag märkte inte så jättemycket av det, för jag låg på BB mest hela dagen och jobbade fram en ny liten människa till världen. 

Vi åkte in från Norrtälje på morgonen, och när vi närmade oss Danderyds sjukhus inträffade en sån där gravidhjärnegrej som en bara annars hör talas om; jag fick för mig att jag inte hade nån lust att föda barn. Nej, jag var inte redo alls faktiskt, så om käre maken ville vara så snäll att vända tillbaka hem. Jag hade ångrat mig.

Jag minns det så väl, den känslan! De flesta situationer går att krångla sig ur på ett eller annat sätt, men jag tror att eftersom just den här situationen är helt omöjlig att undvika så var det den tanken som kom. Här bestämde jag inte ett dyft själv längre!

Och så är det ju – efter en sån livshändelse bestämmer en inte själv över sitt liv på många år. Men det är det värt, att bli berikad med en sån liten människa, som väljer en till mamma.

Kl. 17:44 kom hon så, Sara Linnéa Bosdotter. Efter det blev mitt liv ett annat, jag hade fått en förlängning av mig själv. Sara har alltid varit – och kommer alltid att vara – en del av mig om än en helt egen person. Att uppleva saker tillsammans med henne gör det mer färgrikt och ger mer innehåll. Hon är på ett sätt ett mini-jag, och samtidigt en människa som lär mig så mycket bara genom sin blotta existens.

Det var länge sen hon var fysiskt beroende av mig, och jag kunde bära henne i mina armar. Men min famn är hon fortfarande alltid välkommen, när hon vill och behöver!

Min finaste titel är ”mamma”

mors dag

I dag är det mors dag, och många är de mödrar som ska hedras, äras, bli ihågkomna och känna sig uppmärksammade. Det är många år sedan min dotter fanns så nära att hon kunde förära mig med sin fysiska närvaro på mors dag, men jag blir alltid ihågkommen av henne. Av alla tituleringar jag haft genom åren är ”mamma” den jag är mest stolt och glad över!

Jag fick en mors dagspresent i dag, av käre maken. En solsäng, som jag önskat mig! Nu kan jag ligga där hela semestern och läsa och se på naturen. Precis så som jag vill ha det.

Och inte att förglömma min egen mor – ha en bra dag i dag, finaste Kerstin!

mors dag

Fotonostalgi – kusin och gammelfarfar

fotonostalgi Jonas och Kalle

Vill först be om ursäkt för dålig kvalitet på fotot i det här inlägget om fotonostalgi – det är taget för 43 år sedan med en Kodak Instamatic. Minns du den kameran? Med fyrkantiga blixtar en kunde köpa till? Jag fick en sådan i 10-årspresent, och var faktiskt en rätt intresserad fotograf. Men det kostade ju pengar att framkalla filmrullarna, så trots intresset så var jag nog rätt sparsam med vad jag fotade.

Filosofen i gungan

Men kusin Jonas var ju ett tacksamt objekt, och den här bilden tycker jag är så härlig. Året är 1974, Jonas var två år, och i bakgrunden ser vi gammelfarfar Kalle i sin gunga. Han skrev dagbok under många år, och jag är mitt uppe i arbetet att bloggsätta hans dagbok (den går att se här). Just nu är jag faktiskt på sommaren 1974, precis när det här fotot är taget. Han skriver ofta om att han tar igen sig i ”slänggungan”, och ett av mina starka barn- och ungdomsminnen är hur han kunde sitta i timmar där och filosofera. Han var på sitt 87:e år den här sommaren, men det hindrade inte att han spelade fotboll med Jonas eller lekte på andra sätt.

Vi är ett par generationer som haft lyckan att tillbringa våra barndoms somrar här ute i Lunda först tillsammans med gammelfarfar Kalle och gammelfarmor Elsa, och senare med min morfar och mormor, Seved och Märta.

Det är möjligt att det här fotot inte ger dig så mycket, du som inte tillhör familjen. Men ibland tar jag mig just den friheten, eftersom det är min alldeles egen blogg!

Du som var född då – har du några egna minnen från mitten av 1970-talet?

 

Sorg, samvaro och rensning

Vi har varit Norrtälje över helgen, av en sorglig och lite jobbig anledning. Det var dags för begravning av mormor, och sen påbörja tömning av hennes lägenhet.

Det blev en jättefin akt, alldeles lagom, med fin musik hon skulle ha gillat och en präst som var bra och hade fångat henne på ett bra sätt. 



Lördagen ägnades åt att påbörja rensning av mormors lägenhet. Vi var några som hjälptes åt, så även om det var mycket att greppa tag i, så gick det rätt geschwint.


Mormor var inbiten korsordslösare. Tycker nog den här bilden visar det rätt tydligt!


Hennes hem kryllar av saker som framkallar olika slags minnen. Här är min barndoms kaffepanna, lika fin genom alla år.


Märklig känsla med alla möbler, som hon alldeles nyligen satt i och använde, i en enda hög ute på gräsmattan.


Mycket gick till återbruk, annat fick vi kasta bort. Återvinningsstationer är rätt fantastiska platser, tycker jag. Nästan så det var trevligt att vistas där.


Helgen gick i smörgåstårtans tecken. Det som blev över efter begravningen tog vi hem, så det blev även middag samma dag. Och det blev också lunch på lördagen. Inte så mycket kostcirkeltänk dessa dagar, precis. 

————-

Lägenheten är långt ifrån klar efter den här dagen men jag har gjort mitt, jag kommer inte att hinna komma tillbaka hit. Nu är det de andra som får avsluta den här gemensamma delen av våra liv. 

Även om anledningen till att vi sågs var jobbig, så har vi haft en skön samvaro. Jag har väldigt mycket att vara tacksam för.

Linnea

I dag har Linnea namnsdag. 

Linnéa är ett släktnamn i vår släkt, där fem kvinnor i rakt nedstigande led fått namnet. Det började med min mormors mor, Anna Linnea, som hade tilltalsnamnet Linnea. Hennes förstfödda fick namnet Märta Linnéa, och hon gav sin förstfödda namnet Kerstin Linnéa. Kerstin gav sin förstfödda – dvs jag! – namnet Maria Linnéa och jag i min tur gav min enfödda namnet Sara Linnéa. 

Nu är vi tre kvar av fem, och idag firar vi vår dag!

Fotonostalgi – våra hundar

hundar

Vi har haft hundar i vårt liv

Under några år på 00-talet hade vi två hundar; Molly och Shiva, mor och dotter. Vi har så goda och glada minnen av dessa två pälsbollar, med var sin väldigt stark karaktär.

Molly var en riktig A-tik, som ansåg att hon stod högst i rang i familjen om en inte var väldigt bestämd med motsatsen. Då gav hon sig. Hon hade också ett mycket värdigt beteende. Shiva var ungefär raka motsatsen, hon stod lägst i rang och var oerhört undergiven men alltid go´ och glad. Hon utgick liksom från att om något gick på tok, så var hon orsaken. Det räckte att en sa med anklagande ton ”Vad har du gjort?”, så la hon sig platt och tog på sig skulden oavsett vad det handlade om.

Båda två var riktiga knähundar och älskade att gosa. De älskade också att äta, exakt vad som helst. Helst också hela tiden. Nackdelen var att deras pälsar krävde mycket vård, det blev lätt tovor annars.

Saknar våra flickor

Vi saknar våra två flickor ibland, och vi tänker ofta på dom. Nu springer dom båda på en äng någon annanstans, där det är obegränsat med godsaker att äta och människor att sitta i knä på och pussa!

Molly och matte
Molly släppte ibland på sin värdighet, bara hon fick sitta i knä. Gärna LIGGA i knä!

 

Shiva och matte
Shiva var också en riktig gosehund.

 

Molly
Det här är min absoluta favoritbild på Molly. Blicken!

 

Shiva

 

Molly och matte

 

Shiva

 

Molly, Shiva och matte

Mormor drog sitt sista andetag i vitsippstid

När vitsippstiden tar fart som bäst drar hon sitt sista andetag, mormor. Vitsippor i grönska var det finaste hon visste tror jag, därför känns det så rätt att det är just nu hon ska lämna jordelivet.

Mormor

Om bara någon vecka skulle hon ha fyllt 97 år, både hon och hennes kropp var trötta och hon somnade fridfullt in hemma i sin egen säng helt utan smärta eller ångest. Jag känner en så stor tacksamhet för allt det, för det gör det så väldigt mycket lättare för oss som är kvar här. Vi vet att hon var trött, inte var så intresserad av att vara kvar längre, och att hon bara längtade efter att få sova. Hon var trygg, omgiven av fantastiska människor från både sjukvård och hemtjänst som gjorde hennes sista tid bra.

Mormor var mer än min mormor, hon var också en mammagestalt eftersom hon tillsammans med min fina morfar fostrade mig och det var hos dom jag växte upp. Dom har en stor del i att jag är den jag är. Att som 55-åring få ha kvar sin mormor i livet är fantastiskt och kanske inte helt vanligt. Jag känner stor tacksamhet att få ha haft mina morföräldrar så länge, jag har goda gener att brås på!

Mormor på mjölkpallen
Mormor var född 1920. Vad kan hon vara här, kanske 3-4 år? Uppflugen på en mjölkpall med en busig blick under stor kalufs.

 

Mormor bröllop
Mormor och morfar vid sitt bröllop under slutet av andra världskriget. Jag ser på mormors vackra och kanske en smula ängsliga ansikte, och kan inte låta bli att undra om livet blev som hon drömde om och trodde, den där dagen när hon stod brud. Se på hennes enkla men fina brudklänning…

 

Mormor brudklänning
… den finns kvar! Jag är lycklig nog att ha den i min ägo, den hänger under skyddande plast i min klädkammare. Jag fick den av henne för många år sedan.

 

Mormor midsommar
Hon var tuff och häftig, min mormor. Här från midsommarnatten 2009 (hon var då 89 år), då hon – tillsammans med mig – var sist uppe av alla. Bilden är tagen 02:30, då övriga i familjen – samtliga betydligt yngre – redan gått och lagt sig!

Pragmatisk

Mormor var en fasligt pragmatisk och praktiskt lagd människa, hon hade gärna logiska förklaringar till det mesta. Ett bra och riktigt kul exempel på det är det här: För ganska precis nio år sedan gick morfar bort. En kort tid efter hans bortgång, utspelade sig följande dialog via telefon mellan mormor och min mor Kerstin (återgivet i ungefärliga ordalag):

Mormor: ”Jag drömde så konstigt i natt” (till saken hör att mormor aldrig mindes sina drömmar). ”Jag drömde att pappa satt på kökssoffan och väntade på mig, och att jag stod och packade en ryggsäck.”
Mamma (som naturligtvis genast såg symboliken, och väntade sig en reaktion på just den): ”Oj då, ja det var ju lite märkligt”.
Mormor: ”Ja verkligen. Jag har väl aldrig haft någon ryggsäck”!

Tack mormor, för allt du har gjort för mig. Nu får du sova gott, tillsammans med morfar!


Märta Linnéa Hydling (född Jansson). Född 4 maj 1920, död 17 april 2017.

Veckan som försvann

Veckan som försvann

Oj oj, var tog den här veckan vägen? Det känns verkligen som veckan som försvann. Inte har jag varit särskilt mycket här i blogglandet, och inte tycker jag att jag har varit särskilt mycket någon annan stans heller… Men ett litet livstecken vill jag ge ifrån mig så här en solig aprilfredag. I eftermiddag får vi kääära gäster, som stannar hela helgen och lite till. Ska bli jättehärligt med en lång ledig helg, med teaterbesök, kanske en tur till landet (eller tuskulum, som vi kallar det), lite spel och dobbel och goda samtal.

Veckan som försvann…

…innehöll ändå några saker, när jag ser på bilder och tittar i kalendern.

Socialnämndens arbetsutskott
Vi har haft arbetsutskott i Socialnämnden.

 

Kontorsassistent
Jag har haft hjälp på kontoret.

 

Hockeyfredag
Och i fredags var vi i ishallen för att se Visby Roma slå Troja Ljungby. Tyvärr blev vi besvikna på resultatet, även om det var en tät match. De är så jäkla bra killarna, men det räcker inte riktigt till.

Canasta

canasta

I skrivande stund har vi nyss vinkat av våra gäster L och E, som varit här över helgen och spelat canasta. En trevlig vana som snart har 20 år på nacken.

Canasta en del av livet i snart 20 år

1998 spelade vi vårt första parti canasta, och sen har det bara fortsatt. Vi kan helt enkelt inte sluta. Ett par, tre gånger per år ses vi hos varandra – eller på något annat ställe – och spelar. Vi avsätter ett par dagar, och fokuserar på spelet. Vi bryter av endast för att laga och äta mat, samt kanske gå ut en sväng om det är fint väder. Det har hänt – såsom den här helgen – att vi också haft något annat tema eller ärende samtidigt som vi ses, men oftast är det bara spel som gäller.

Vi har en spelpott där vi lägger pengar när vi förlorar. Till det kontot sparar vi också regelbundet, för vi brukar resa för våra förlustpengar. Under årens lopp har vi hunnit med Prag, Budapest, Cornwall, Malaysia… kanske något mer som jag har glömt just för tillfället. Det är ett jätteroligt sätt att spara på, och också att resa på.

Jerry Williams

Det vi slog ihop spelet med den här gången, var en konsert med Jerry Williams på Wisby Strand i fredags kväll. Han är kanske inte den artist jag har lyssnat på genom åren, men jag måste buga mig i respekt – om två veckor fyller han 75 bast, och det var rock´n roll och ös från början till slut. Och jäkligt skickliga musiker hade han med sig också, en blåssektion som inte gick av för hackor. Så jag är glad att jag var där!

Före konserten åt vi på en av våra favoritkrogar – Pinchos.

Se ett par minuter från Jerkas show här:

 

Fotonostalgi: min första danspartner?

Maria 7 år "dansar" med morfar

Dags för lite fotonostalgi igen. Den här bilden är rätt dålig ur alla synvinklar, men jag valde den ändå för den säger så mycket.

Året är 1969, och tillfället är min morfars 50-årsfest. En typisk vuxenfest med middag vid långbord och efterföljande dans. Jag kanske inte var det enda barnet, men inte långt därifrån. Troligen tyckte jag inte det var speciellt roligt, men jag noterar så här i efterhand att de vuxna ändå valde att låta mig vara med i stället för att skaffa barnvakt. Fint.

När bilden togs, hade morfar bjudit upp mig, den 7-åriga Maria, till dans. Han tyckte nog jag skulle få delta lite också, han var så snäll. Jag står på hans fötter när han dansar slowfox-steg enligt alla konstens regler. Jag minns det här! Det kändes stort att få vara med på de vuxnas dansgolv. Och se så glädjen lyser i morfars ansikte! Själv verkar jag mest intresserad av hur fötterna rör sig…