Nynäshamn nästa, och modersstolthet

I morgon bitti bär det av med morgonbåten till Nynäs och goda, goda vänners lag. Måste ju se till så käre maken och Roffe kommer iväg ordentligt på sin golfresa till Portugal på lördag.

Vi två tjejer som måste fortsätta tampas med snöslasket ska gå på yogakurs, promenera, prata, äta och dricka. Samt – inte att förglömma – se på melodifestivalfinal på lördag kväll!

Är så stolt över vår tuffa dotter, som i dag och i morgon – samt någon dag nästa vecka – söker in på Musikhögskolan. Hon är så modig tycker jag, så vinsten är redan vunnen genom att hon gör det. Kommer hon sen vidare är det bara bonus, men det viktiga är att hon gör.

Heja Sara, du är bara BÄST!!

Vårtecken och canasta

Varje morgon jag går med hunden nu, så lyssnar jag efter lärkan. Den har brukat dyka upp redan i februari ett par år i rad, men jag har faktiskt ännu inte hört den. I går morse däremot, stävade fyra strävsamma gäss kvackande över oss. Och Bosse visade mig några försiktiga snödroppar som trotsat sig upp ur den iskalla och is- och snötäckta gräsmattan. Så – visst finns det hopp! Det väntar en härlig tid – varenda dag kan man upptäcka nya tecken om man är observant. Och man vet vad man har framför sig; en lång härlig vår, och en lång härlig sommar!

Det stundar snart en helg igen, och den här gången blir det ingen latmanshelg minsann. Våra goda vänner Leif och Elisabet kommer och vi ska göra av med massor av pengar. Vi spelar Canasta, och har stora insatser och mycket i potten. Vi älskar att förlora, för då går pengarna till resan vi har beställt – Malaysia i januari 2010!

Vårt canastaspel är mycket mer än kortspel, det är en konstart. Vi började lite försiktigt 1998, och har sedan utvecklat spelet och umgänget maximalt. Vi träffas hos varandra eller på annan ort några gånger om året; äter jättegott, dricker ännu godare, dukar upp med äkta spelbord och tre kortlekar. Häller upp, och ger. Sen kör vi, till båten eller flyget går hem, ofta 3-4 dagar senare.

Men det går till välgörande ändamål (jodå!)!

Så något bloggande lär det inte bli förrän framåt tisdag, för spelet kommer att pågå ända till måndag eftermiddag. Hårda bud!

Ännu en arbetsdag är över

En arbetsdag är över, och nu väntar ett yogapass innan jag far hem. Jag ska dessutom komma ihåg att hämta hunden på dagis (!) på väg hem, ovant och därför hög glömskerisk!

På den tiden då Sara var liten var den en annan sak, då var det dagis eller dagmamma varje dag. Men det var Bosse som för det mesta skötte hämtning, så en gång när jag skulle hämta glömde jag det faktiskt. Fast det lär inte vara unikt…

Snön har vräkt ner ymnigt i dag, och vi har värsta vinterlandskapet. Personligen tycker jag det räcker nu. Hemma på gårdsplanen får man pulsa ut till bilen (det är konstigt, ingen skottar snö hemma hos oss!) och slira i egenhändigt tillverkade hjulspår upp till stora vägen. Bonden plogar bara om vi ber snällt, han kör inte ens med traktorn förbi för att underlätta för oss utan att vi måste be om det. Men hittills har det gått, även om det slirar betänkligt ibland. Tänk så förargligt det vore att köra i diket på vår kviar* strax utanför tomten! Diket är rätt djupt.

I morgon är det guskelovdag och jag ska arbeta hemifrån för att hålla vovven sällskap. Det blir fridfullt och produktivt skulle jag tro, som alltid. Det blir säkert en rapport även efter den arbetsdagen!

*kviar = sidoväg, genväg, en väg som går tvärs över. I vårt fall en väg som går tvärs över åkern förbi vårt hus!

Melodifestival, centerpartiet och kräftor

I går kväll var det en av höjdpunkterna på året, enligt mitt förmenande. Jag älskar fenomenet Melodifestival, av olika skäl. Tänk bara så här:

Kul musik, mycket lever kvar senare. Trallvänlig, glad och skuttig. Glitter och glamour, lite av livets nödtorft för oss knegare. Jag får frossa i paljetter, glitter, snygga dansmoves och puls. Gillar det! Men när jag hade gått och lagt mig i går kväll kände jag mig lite snuvad på konfekten. Förstod inte omedelbart varför, men funderade mig fram till följande:

Mycket klent med artistintervjuer. Jag fick aldrig en uppfattning om vad dom själva tyckte om sitt framträdande och spektaklet i övrigt. Massor av telefonröstningar, vi hade svårt att hänga med käre maken och jag. Inte för att vi röstar – nej då – men ändå. Man vill ju ändå hänga med och förstå. Duell – jaha. Internationell jury – jaha. Jag har inga direkta synpunkter, men jag vill nog ändå försöka leva med så gott det går. Slutligen kan jag konstatera att låtarna var mediokra, generellt sett. Alltså – jag gillar Alcazar. Dom var bäst, men med en medioker låt. Övriga låtar minns jag inte alls, bortsett från af Ugglas.

När hon började, tittade käre maken och jag på varandra och började diskutera hur urvalet av låter egentligen går till. Men när vi lyssnat ett tag, tystnade vi. I takt med varandra insåg vi båda att här var en bra låt. En med budskap och smärta. Och tungt gung. Bra, Caroline af Ugglas, vi gillade dig! Det var den enda låt som satt lite grann kvar i huvudet morgonen efter.

Men i övrigt? Mediokert. Trist. Långsamt. Fattigt.

Nåja, det kommer fler lördagskvällar och delfinaler. Det jag måste prisa ändå i sammanhanget är faktiskt Petra Mede. Inte för hennes insats i sig, jag har egentligen ingen uppfattning om den. Utan det jag har synpunkter på är hennes tonläge.

Till skillnad från de flesta av hennes kvinnliga kollegor, hade hon en behaglig nivå på sin röst. Hon skrek inte, hon ylade inte, och den frekvens där hon befann sig stämde väl överens med mina öron. Vi är inte bortskämda med sånt i dag, det vimlar av – i rädsla att inte märkas – hojtande och skrikande kvinnliga programledare. Tack, Petra Mede!

Igår blev käre maken ordentligt orolig. Flygen från Gotland var inställda på grund av dimma. Ett rätt ovanligt fenomen, flygen går nästan alltid. Orsaken till oron: inte att han själv skulle ut och flyga. Nej, han var orolig att centerpartiets ledning inte skulle komma från ön utan bli kvar här. Centerpartiet hade sina kommundagar här över helgen…

Jag tror de har kommit hem nu. Guskelov.

Söndag den 8 februari. Inget särskilt att fira. Ingen dag i almanackan, inget solstånd, ingen högtid. Jag har en mycket god gammal vän var äldsta son fyller år i dag, men det är nog det högsta som jag vet.

Men min man, han vet att fira. Han har ätit ett kilo erkenkräftor i kväll. Inte för något särskilt alls. Bara för att det är söndag. Februari. Nära våren. Och för att kräftorna fanns i frysen.

Regelbrott och telefonbestyr

Bloggen är ung men redan bryter jag mot två regler.

För det första skrev jag inget i går, min regel är nog att försöka skriva någon rad varje dag. Fast jag inser det svåra i det, i går kväll var jag hemma sent eftersom jag hade möte med ABFs (=min arbetsgivare) styrelse. Då måste man ju ägna den korta stund som återstår innan man måste gå och lägga sig åt familjen, i det här fallet förkyld make och lycklig hund.

För det andra bloggar jag nu på ARBETSTID! Jag kan försvara det, inga problem. Jag arbetar nämligen precis jämt, så jag har arbetstid nästan all min vakna tid. Men i normalfallet tror jag man kan kalla det arbetstid extra mycket när klockan är eftermiddag, det är vardag och man sitter på kontoret. Eller vad tror ni?

Skälet är jätteenkelt. Det är fredageftermiddag, och hemma väntar en visserligen förkyld men välkomnande make med nystädat hus och lagad mat. Ingen kan väl då inbilla sig att det jag tänker ägna kvällen åt är datorn. Nix. Därför sitter jag nu här, med relativt städat skrivbord, nöjt sinne och helgstämning.

I dag har en av ledarsidorna i Gotlands Tidningar tagit in mitt blogginlägg om kärnkraften som artikel. Kul tycker jag, även om den inte är så skarp utan mer av krönikakaraktär. Men OK, har den läsvärde så bjuder jag mer än gärna på det.

Käre maken fick en telefon i gåva av sin mobiloperatör, som tack för att han förlängde sitt abonnemang. I vår oändliga välvilja tänkte vi att den kunde dottern få, som just nu dras med en gammal ”häck” som knappt går att använda som telefon längre. Som många andra unga människor har hon inget fast abonnemang, varför mobilen blir ännu viktigare. Vi meddelade henne den glada nyheten, kostade på 48 kronor i porto och skickade iväg den. Hon meddelade glädjestrålande att hon fått hem den. Men sen gick det inte längre. Hon hade fel operatör, telefonen var programmerad för makens operatör förstås. Det fattade inte vi, men hon hade misstänkt det hela tiden.

Ack, flyktiga glädje!

Det slutade med att vi tyckte så synd om henne att vi förde över pengar till hennes konto för att köpa en egen sprillans ny i stället.

Så blev det med den gåvan från teleoperatören, den blev dyr för oss fårskallar!