Jag gästbloggar

Idag den 5 december är jag en julkalenderlucka, minsann! Eller adventskalender, som jag fortfarande föredrar att kalla det. Det hette det när jag var barn, under årens lopp har det smugit sig på att bli julkalender i stället. Tror det var i och med julkalendern på TV, faktiskt. Jag kommer ihåg att jag tyckte de sa fel – det är ju i advent vi öppnar luckor, alltså är det en adventskalender! Det tycker jag fortfarande…

Nu struntar vi i det, och koncentrerar oss på dagens budskap i stället. Det är en bloggkollega – Orsakullan – som har en julkalender/adventskalender på sin blogg med en gästbloggare varje dag och där jag har fått möjligheten att vara med.

Jag berättar i dagens lucka lite om mitt släktforskningsintresse, så gå gärna in på bloggen och läs. Passa samtidigt på att kika lite på hennes egna inlägg, hon är en tjej med många strängar på sin lyra, som skriver om sin vardag. Bland annat är hon doula, vet du vad det är?

Mitt inlägg bakom lucka 5 kan du läsa här.

Fotonostalgi – mormor och hennes rutor

Den här fina bilden på min morfar och mormor sitter i ett av albumen jag har, och jag var bara tvungen att fota av det direkt. Det är risig kvalitet just för att jag bara har fotat av, inte skannat ännu. Det ligger lite framför mig i tiden, att skanna alla foton som är värda att bevara för eftervärlden. Annat får gå före.

Men just den här bilden gör mig så glad. De är så fina mina morföräldrar, och så unga. Bilden är sannolikt tagen något av de första åren under 1940-talet. De ser glada ut och är säkert väldigt kära. Det strålar om dom.

Vintrarna i början av 40-talet var stränga, det vet vi. Ändå står hon där mormor, i bara strumpbyxor och kjol. Är det till och med nylonstrumpor? Brrr. Och morfar är inte så varmt klädd han heller; skjorta och slips under en skinnjacka. Kanske är de uppklädda på väg att fira något? Kanske är det vårvinter. När jag tittade lite noggrannare, fick jag syn på att hon har vantar av virkade mormorsrutor. Så lustigt. Just nu ägnar jag TV-kvällarna åt att virka upp mina mängder av restgarner i just mormorsrutor. Inte helt klar över vad det kommer att bli, men många rutor blir det. Det är förförande enkelt och beroendeframkallande, att göra mormorsrutor.

Undrar vem som gjort hennes vantar? Tror kanske inte det var hon själv, hon var ingen virkare. Kanske hennes mamma Linnea, eller rent av hennes blivande svärmor Elsa? Elsa var min gammelfarmor, och den som lärde mig virka. Jag hoppas nog det var hon, det är en skön tanke att cirkeln sluts på det sättet.

Faster Tildas äventyr, del II

För någon månad sedan skrev jag om olika sätt att släktforska med anledning av att jag grävde lite i ”faster Tildas” liv. Det går att läsa här. Då hade jag kommit så långt att hon hamnat ända ”långt” borta i Södertälje. Jag fortsatte att följa henne, men faktum är att det blev rätt enkelt. Det hände inte så mycket mer i Tildas liv, hon flyttade inte på sig särskilt mycket.

Piga i Södertälje

Hon var alltså 27 år när hon kom till Södertälje som piga hos Fredrik August Björkman (ingen släkt till mig eller min man, är bäst att inflika här), och där stannade hon ett par år. Fredrik August var född i Roslags-Bro, så en gissning från min sida är att hos honom hamnade hon på rekommendation eller för att familjerna kände varandra sedan tidigare då de kom från samma trakt i Roslagen.

Efter ungefär två år, flyttade hon på sig till den familj där hon kom att stanna resten av sitt arbetsliv, nämligen hos grosshandlare Sven Adolf Palm och hans två vuxna döttrar på Oxbacken 15. Grosshandlare Palm drev firman ”Fröknarna Palm”, vilka så småningom också tog över efter fadern. Han dog 1911, och samtidigt går att läsa i församlingsboken att Tilda befordrats från piga till jungfru. Om det nu var en befordran, mer troligt är väl att hon utförde samma jobb men fick en annan titel. I senare böcker hade hon titlarna ”tjänarinna” och ”hembiträde”, och jag misstänker att allt var samma sak.

40 år i samma familj

Hon blev kvar hos de ogifta och åldrade fröknarna Palm ända till 1928, då hon fyllt 70 år. Då hade hon tjänat samma familj i 40 år! I församlingsboken går att se att hon efterträddes av en 33 år yngre kvinna, och troligen slutade hon sitt arbete i kraft av sin ålder. Hon hann flytta ännu en gång ett år senare, till något som hette Kometen 6 i Södertälje, och där blev hon kvar till sin död den 4 mars 1935.

Hon rörde inte på sig mycket när hon väl kom till Södertälje, faster Tilda. Ända fascinerar hennes liv mig – tänk att ha tjänat en och samma familj så länge! Jag tror jag gillar faster Tilda. Hade varit häftigt att få träffa henne.

Foton som berättar släkthistoria

Mina släktforskningssysslor är så mycket mer än att leta i digitaliserade arkiv. I mitt fall handlar det också om att renskriva dagböcker som min morfar, morfars mor och morfars far skrivit under många år, samt skanna in gamla släktfoton. Det är värdefulla bitar till mina förfäders släktpussel. Ibland händer det att jag läser om något i gammelfarfars dagbok som jag har sett på ett fotografi eller hört talas om i tidigare berättelser. Han skriver också om händelser i Sverige och världen, och det gör historiepusslet ännu så mycket större. Släktforskning handlar om så mycket mer än antavlor och släktled!

En flyttkartong med skatter

Jag är begåvad med en hel flyttkartong med gamla fotoalbum, som jag fått ynnesten att ta hand om. Med andakt bläddrar jag bland de sköra sidorna och betraktar de allvarliga ansiktena. En del vet jag inte vilka det är, andra är gamla bekanta såväl genom att jag själv träffat dom som genom rika berättelser genom åren.

Hela kartongens innehålla ska gås igenom, många av fotona ska skannas in och förvaras för eftervärlden på så sätt också, vid sidan av de vackra gamla albumen.

Det är så himla kul, det här!

Ett gammalt fotoalbum klätt i tjockt, bleknat sammetstyg med ett vackert metallornament.

 

Ser vi närmare på ornamentet, står inristat ”LJ”. Det står för Linnea Johansson, min mormorsmor.

 

Vilka var dom? Vilka historier skulle de kunnat berätta? Vad tänkte de på? Hur levde de?

Våra drömmars stad – om Stockholm och människorna där

I helgen var vi på Stockholms Stadsteater och såg Våra drömmars stad.

Redan titeln på föreställningen avslöjar att Per Anders Fogelströms berättelse i den välkända ”stad-serien” presenteras i ny tappning, originaltiteln är ju Mina drömmars stad. Den som förväntar sig en traditionell pjäs med en kronologisk berättelse om Hennings och Lottens liv kommer att bli förvånad.

Henning och Lotten är förvisso bärande karaktärer, och navet kring vilken föreställningen snurrar är deras dotter Emelie. Berättelsen berättas med stor skicklighet genom skådespeleri, dans, musik och okonventionella scenografilösningar på en avskalad scen. Vi kastas mellan generationer, livshändelser och stadens utveckling, allt vävs ihop på ett listigt vis. Inte minst fascinerades jag av sättet de knöt ihop Stockholms utveckling med nutidens Stockholm och det som händer i staden idag, mer än 50 år efter att Fogelströms berättelse slutar. Det gav en häftig dimension.

Personligen hade jag ibland en smula svårt att hänga med i svängarna, vissa scener kändes för mig lösryckta ur sammanhanget. Det var länge sen jag läste böckerna, och jag hade haft bättre behållning av föreställningen om jag läst om dem innan för att lära känna karaktärerna på nytt. Det hade förenklat för mig att hänga med.

Ändå lyckades de fängsla mig, en stor del av den tre timmar långa föreställningen. Med sin yrkesskicklighet, inte minst. Med scenbilderna, koreografin och bra skådespeleri nästan rakt igenom.

Föreställningen hör inte till dem jag skulle vilja se om, men jag är glad att jag har fått uppleva den. Uppenbarligen lever den kvar i mig eftersom jag nu skriver om den flera dagar efter!

Present med posten

Härom dagen låg det ett tjockt, vadderat kuvert i postfacket. Till mig!

Jag väntade inget, hade inte beställt något. Så vad kunde det vara? En snabb blick på avsändaren och lite klämmande på kuvertet avslöjade svaret. Min sajberkompis Karin hade skickat en bok! En av sina egna böcker dessutom, och jag blev så jublande glad!

Jag älskar presenter och överraskningar, och att få saker som givaren har gjort själv är något alldeles extra. Den här gåvan kändes personlig och given med värme. Det är Karins debutroman, och den har nu fått knuffa ner övriga böcker som väntar på att få läsas. Nu ligger den överst i min läshög, att tas om hand direkt efter den jag nu läser.

Att få nya vänner i sajberspejs genom bloggandet är häftigt och kul. Karins och mina vägar har korsats genom våra bloggar, annars hade vi sannolikt aldrig stött på varann. Hon är, förutom författare till flera böcker, präst i svenska kyrkan och jobbar också med musik. Hon bor i Duved, och levererar ofta vackra bilder över Åreskutan med omgivningar på sin blogg varvat med vardagsbetraktelser.

Är du nyfiken på Karin Härjegårds blogg hittar du den här.

Min vardag – för tillfället

Den här lite bleka, osminkade och rödnästa varelsen här ovan på bilden, det vill säga själva jag, går ju hemma och drar hela dagarna nu för tiden, min vardag ser inte ut som den har brukat göra. Har rensat kalendern, kanske inte på det sätt jag tänkt vilket var till hälften, utan helt och hållet. Jag har inga måsten just nu, inget arbete att gå till, inte många tider att passa. Jag styr mina dagar på det sätt jag själv vill, jag härskar över min egen tid.

Ärligt talat är jag inte världsbäst på det än, men det kommer så sakta.

Min vardag är inte vad den har varit

Om jag vore du, skulle jag verkligen undra vad jag gör hela dagarna. Ingenting, tycker jag själv. Lite för mycket, tycker min läkare. Faktum är att jag tycker dagarna går jättefort. Att det skulle bli långsamt som jag trodde, finns inte på kartan. Nu höll jag på att skriva ”jag tycker inte jag hinner nånting”, men hejdar mig. Inser att det är helt fel sak att skriva, för jag ska inte hinna något över huvud taget. Jag ska bara vara. Tycker jag grejar det hyggligt bra.

Så vad gör jag då, en vanlig dag?

Tja, jag tar det väldigt lugnt i starten av dagen. Här sitter/halvligger jag och sippar citronvatten och kaffe, läser tidningar och annat på paddan, kanske spelar lite Wordfeud och Quizkampen samt läser några sidor i boken. Jag unnar mig ett par timmar i sängen innan jag går upp. Lyx!!

Virkning, släktforskning och TV

Jag virkar en hel massa. Har just avslutat ännu en sjal som jag gjort åt en vän, och nu har jag kastat mig över ett garn som kom med posten härom dagen som jag tror ska bli en tröja.

Jag läser. Inga jättemängder, jag plöjer inte böcker. Men jag har återupptagit bokläsandet, även om det går långsamt. Lägger mig gärna en stund på soffan med boken på eftermiddagen, om tröttheten slår till.

Apropå soffan, så blir det ju en del TV. Netflix och HBO är mina bästa vänner just nu (jämte käre maken, Lotta och andra nära och kära förstås. Bäst att tillägga). Har precis avslutat säsong 2 av Outlander.

Och så släktforskningen, då. Det jag på riktigt älskar att göra, och som kan sluka upp hela min uppmärksamhet i timmar så jag glömmer att både äta, dricka och gå och lägga mig. Jag skulle kunna ägna mitt liv åt detta; att gräva, söka, hitta nya vägar, tyda omöjliga handstilar, leta i arkiv… Och lyckan när en hittar det en letar efter! Obeskrivligt.

 

Jodå – jag går utanför huset ibland också

Sen ibland går jag en promenad, om vädret tillåter och jag känner för det. Kanske fixar naglarna, eller får en massage. Åker och handlar. Men har i ärlighetens namn lite svårt med mycket folk och ljud vissa dagar.

Summa summarum: jag gör en del, men bara det jag vill. Dagarna går fort. Och jag övar på att ta hand om mig. Jag är förvånad  över hur fort jag kunnat släppa alla plikter jag haft, det som varit min livsstil. För bara en månad sen var jag hårt arbetande politiker och chef. Nu är jag endast – och det är inte så bara minsann – Maria. Märkligt.

Fotonostalgi – året är 1990

Bilden föreställer mig och dotter Sara som vid tillfället är 5 år. Vi är festklädda, och är troligen – med tanke på andra foton i samma mapp – på väg till ett studentfirande av Saras kusin Ewa.

Jag undrar vad jag försöker övertyga Sara om. Hon ser lätt skeptiskt på fotografen (som troligen är Bosse), och jag noterar att hon kanske har ont i fötterna av skorna. Anar ett plåster på hennes häl. Noterar att hela jag andas 80-tal så det skriker om det, med något som liknar hockeyfrilla och solglasögon i vit plast. Jag minns den där tvådelade klänningen väldigt väl, gillade den. Den använde jag vid många festliga tillfällen under 1980-talet, den hängde med länge. Och faktum är att jag inte har kunnat släppa den genom åren, jag har den kvar i en plastpåse i klädkammaren!

Faster Tildas äventyr, del I – olika sätt att släktforska

släktforska

När jag var ny på det här med att släktforska på Internet, gick jag i samma fälla som jag tror väldigt många gör. Jag anslöt mig till ett av de forum som finns, la upp mitt släktträd så långt jag då kommit och därmed gjorde jag alla mina förfäder tillgängliga för andra där ute, som fanns i samma nätverk/forum. Det funkar så att programmet känner av tänkbara matchningar ur andra släktträd, så jag överöstes med sådana.

Släktforska på olika vis

Med liv och lust gick jag in i alla tips, kollade mer eller mindre noggrant på trovärdigheten, och la till tänkbara nya släktingar och grenar. Till slut grenade min släkt ut sig så till den milda grad att det inte längre gick att ha överblicken. Jättekul att spåra långt bakåt i tiden på ett så enkelt sätt och slippa göra jobbet själv, men det är inte pålitlig forskning.

Jag har slutat att anamma det mesta som kommer i min väg, utan att granska det noga först. Ångrar att jag rusade iväg så där i början, men kan ändå inte ta bort dessa personer ur trädet förrän jag har kollat upp dom ordentligt. Vissa grenar har jag kontrollerat riktigheten i och är säker på, andra svävar i ovisshetens universum.

Det finns många släktforskare som räknar kvantiteten som framgång, ju fler personer jag lyckas få in i mitt träd desto mer framgångsrik släktforskare är jag. Sen finns det andra som i stället forskar på djupet, och försöker följa en persons livsöde genom kyrkoarkiven och andra arkiv. Jag måste säga att båda sätten är spännande och utvecklande, men det senare sättet att släktforska ger väldigt mycket mer.

Djupdykning

Just nu till exempel, så försöker jag kartlägga ”faster Tildas” liv efter bästa förmåga. Faster Tilda hette Lovisa Mathilda Hydling, och var faster till min gammelfarfar Kalle. Jag minns som barn att han berättade om ”faster Tilda från Södertälje” lite då och då, att det var en barsk madam. Det var alltså så som han mindes henne, kanske från barndomen.

Faster Tilda föddes 1858 i Estuna socken i Roslagen. Nästan alla mina anfäder är ur-rospiggar, för övrigt! Tilda hade tre bröder; Janne, Carl August och Axel. Som 19-åring flyttade hon hemifrån, till Vittsjö kronosäteri för att ”tjäna piga” som det hette. Där stannade hon i tre år, för att sedan flytta till Frötuna socken där hon fick tjänst som piga hos possessionaten Ernst Gustaf Bagge, på Simpbyle ägor. En possessionat var en godsägare, även kallad patron i vissa sammanhang.

Två år senare flyttade hon till staden, Norrtälje. Där arbetade hon hos Telegrafkommissarie Gustaf Jakobsson, även här som piga. (Som kuriosa för mig, upptäckte jag en av hennes arbetskamrater bland pigorna kom dit från Visby, Anna Wilhelmina Ekström). Hon blev inte mer än två år här heller, sen flyttade hon hem ett år till sin mor i Vittsjö igen, modern hade blivit änka. Efter det året hemma hos mor, flyttade hon så plötsligt till Södertälje 1885, 27 år gammal.

Längre än så här har jag inte kommit, nu vill jag försöka ta reda på vad som förde henne ända till Södertälje. Det var långt på den tiden, och särskilt i min släkt har jag förstått, som nästan alla var oerhört stationära och trogna sin bygd. Hon var nog lite äventyrlig, Tilda. Och att döma av bilden ovan, hade hon det bra i Södertälje. Slutade hon arbeta som piga? Mötte hon någon man? Jag vet att hon dog ogift, men det säger ju egentligen inte så mycket… Jag letar vidare, fortsättning följer!


Om du är intresserad av dina anor men inte har egna möjligheter att forska, ta en titt under ”Din släktforskare”. Jag kan hjälpa dig, om jag får göra det i egen takt och det inte är bråttom!

Min nya favoritplats

Jag ha alltid gillat kyrkogårdar. Friden där, och den vackra miljön. Har alltid gillat att strosa bland gravstenarna, läsa på de gamla och mossbelupna, och funderat över vilka de var när de vandrade här på jorden. De där, som nu bara är svårlästa namn på en sten.

Min nya favoritplats är Norra kyrkogården här i Visby. Den ligger på ett lagom avstånd hemifrån, att ta en rask promenad dit tar bara en kvart. Sen strosar jag där, på de slingrande gångarna och njuter av miljön. Det är en vacker och välskött kyrkogård, med havsutsikt, porlande bäckar och kuperad terräng. Kanske slår jag mig ner på en bänk om vädret tillåter, och bara är.