Foton som berättar släkthistoria

Mina släktforskningssysslor är så mycket mer än att leta i digitaliserade arkiv. I mitt fall handlar det också om att renskriva dagböcker som min morfar, morfars mor och morfars far skrivit under många år, samt skanna in gamla släktfoton. Det är värdefulla bitar till mina förfäders släktpussel. Ibland händer det att jag läser om något i gammelfarfars dagbok som jag har sett på ett fotografi eller hört talas om i tidigare berättelser. Han skriver också om händelser i Sverige och världen, och det gör historiepusslet ännu så mycket större. Släktforskning handlar om så mycket mer än antavlor och släktled!

En flyttkartong med skatter

Jag är begåvad med en hel flyttkartong med gamla fotoalbum, som jag fått ynnesten att ta hand om. Med andakt bläddrar jag bland de sköra sidorna och betraktar de allvarliga ansiktena. En del vet jag inte vilka det är, andra är gamla bekanta såväl genom att jag själv träffat dom som genom rika berättelser genom åren.

Hela kartongens innehålla ska gås igenom, många av fotona ska skannas in och förvaras för eftervärlden på så sätt också, vid sidan av de vackra gamla albumen.

Det är så himla kul, det här!

Ett gammalt fotoalbum klätt i tjockt, bleknat sammetstyg med ett vackert metallornament.

 

Ser vi närmare på ornamentet, står inristat ”LJ”. Det står för Linnea Johansson, min mormorsmor.

 

Vilka var dom? Vilka historier skulle de kunnat berätta? Vad tänkte de på? Hur levde de?

Våra drömmars stad – om Stockholm och människorna där

I helgen var vi på Stockholms Stadsteater och såg Våra drömmars stad.

Redan titeln på föreställningen avslöjar att Per Anders Fogelströms berättelse i den välkända ”stad-serien” presenteras i ny tappning, originaltiteln är ju Mina drömmars stad. Den som förväntar sig en traditionell pjäs med en kronologisk berättelse om Hennings och Lottens liv kommer att bli förvånad.

Henning och Lotten är förvisso bärande karaktärer, och navet kring vilken föreställningen snurrar är deras dotter Emelie. Berättelsen berättas med stor skicklighet genom skådespeleri, dans, musik och okonventionella scenografilösningar på en avskalad scen. Vi kastas mellan generationer, livshändelser och stadens utveckling, allt vävs ihop på ett listigt vis. Inte minst fascinerades jag av sättet de knöt ihop Stockholms utveckling med nutidens Stockholm och det som händer i staden idag, mer än 50 år efter att Fogelströms berättelse slutar. Det gav en häftig dimension.

Personligen hade jag ibland en smula svårt att hänga med i svängarna, vissa scener kändes för mig lösryckta ur sammanhanget. Det var länge sen jag läste böckerna, och jag hade haft bättre behållning av föreställningen om jag läst om dem innan för att lära känna karaktärerna på nytt. Det hade förenklat för mig att hänga med.

Ändå lyckades de fängsla mig, en stor del av den tre timmar långa föreställningen. Med sin yrkesskicklighet, inte minst. Med scenbilderna, koreografin och bra skådespeleri nästan rakt igenom.

Föreställningen hör inte till dem jag skulle vilja se om, men jag är glad att jag har fått uppleva den. Uppenbarligen lever den kvar i mig eftersom jag nu skriver om den flera dagar efter!

Present med posten

Härom dagen låg det ett tjockt, vadderat kuvert i postfacket. Till mig!

Jag väntade inget, hade inte beställt något. Så vad kunde det vara? En snabb blick på avsändaren och lite klämmande på kuvertet avslöjade svaret. Min sajberkompis Karin hade skickat en bok! En av sina egna böcker dessutom, och jag blev så jublande glad!

Jag älskar presenter och överraskningar, och att få saker som givaren har gjort själv är något alldeles extra. Den här gåvan kändes personlig och given med värme. Det är Karins debutroman, och den har nu fått knuffa ner övriga böcker som väntar på att få läsas. Nu ligger den överst i min läshög, att tas om hand direkt efter den jag nu läser.

Att få nya vänner i sajberspejs genom bloggandet är häftigt och kul. Karins och mina vägar har korsats genom våra bloggar, annars hade vi sannolikt aldrig stött på varann. Hon är, förutom författare till flera böcker, präst i svenska kyrkan och jobbar också med musik. Hon bor i Duved, och levererar ofta vackra bilder över Åreskutan med omgivningar på sin blogg varvat med vardagsbetraktelser.

Är du nyfiken på Karin Härjegårds blogg hittar du den här.

Min vardag – för tillfället

Den här lite bleka, osminkade och rödnästa varelsen här ovan på bilden, det vill säga själva jag, går ju hemma och drar hela dagarna nu för tiden, min vardag ser inte ut som den har brukat göra. Har rensat kalendern, kanske inte på det sätt jag tänkt vilket var till hälften, utan helt och hållet. Jag har inga måsten just nu, inget arbete att gå till, inte många tider att passa. Jag styr mina dagar på det sätt jag själv vill, jag härskar över min egen tid.

Ärligt talat är jag inte världsbäst på det än, men det kommer så sakta.

Min vardag är inte vad den har varit

Om jag vore du, skulle jag verkligen undra vad jag gör hela dagarna. Ingenting, tycker jag själv. Lite för mycket, tycker min läkare. Faktum är att jag tycker dagarna går jättefort. Att det skulle bli långsamt som jag trodde, finns inte på kartan. Nu höll jag på att skriva ”jag tycker inte jag hinner nånting”, men hejdar mig. Inser att det är helt fel sak att skriva, för jag ska inte hinna något över huvud taget. Jag ska bara vara. Tycker jag grejar det hyggligt bra.

Så vad gör jag då, en vanlig dag?

Tja, jag tar det väldigt lugnt i starten av dagen. Här sitter/halvligger jag och sippar citronvatten och kaffe, läser tidningar och annat på paddan, kanske spelar lite Wordfeud och Quizkampen samt läser några sidor i boken. Jag unnar mig ett par timmar i sängen innan jag går upp. Lyx!!

Virkning, släktforskning och TV

Jag virkar en hel massa. Har just avslutat ännu en sjal som jag gjort åt en vän, och nu har jag kastat mig över ett garn som kom med posten härom dagen som jag tror ska bli en tröja.

Jag läser. Inga jättemängder, jag plöjer inte böcker. Men jag har återupptagit bokläsandet, även om det går långsamt. Lägger mig gärna en stund på soffan med boken på eftermiddagen, om tröttheten slår till.

Apropå soffan, så blir det ju en del TV. Netflix och HBO är mina bästa vänner just nu (jämte käre maken, Lotta och andra nära och kära förstås. Bäst att tillägga). Har precis avslutat säsong 2 av Outlander.

Och så släktforskningen, då. Det jag på riktigt älskar att göra, och som kan sluka upp hela min uppmärksamhet i timmar så jag glömmer att både äta, dricka och gå och lägga mig. Jag skulle kunna ägna mitt liv åt detta; att gräva, söka, hitta nya vägar, tyda omöjliga handstilar, leta i arkiv… Och lyckan när en hittar det en letar efter! Obeskrivligt.

 

Jodå – jag går utanför huset ibland också

Sen ibland går jag en promenad, om vädret tillåter och jag känner för det. Kanske fixar naglarna, eller får en massage. Åker och handlar. Men har i ärlighetens namn lite svårt med mycket folk och ljud vissa dagar.

Summa summarum: jag gör en del, men bara det jag vill. Dagarna går fort. Och jag övar på att ta hand om mig. Jag är förvånad  över hur fort jag kunnat släppa alla plikter jag haft, det som varit min livsstil. För bara en månad sen var jag hårt arbetande politiker och chef. Nu är jag endast – och det är inte så bara minsann – Maria. Märkligt.

Fotonostalgi – året är 1990

Bilden föreställer mig och dotter Sara som vid tillfället är 5 år. Vi är festklädda, och är troligen – med tanke på andra foton i samma mapp – på väg till ett studentfirande av Saras kusin Ewa.

Jag undrar vad jag försöker övertyga Sara om. Hon ser lätt skeptiskt på fotografen (som troligen är Bosse), och jag noterar att hon kanske har ont i fötterna av skorna. Anar ett plåster på hennes häl. Noterar att hela jag andas 80-tal så det skriker om det, med något som liknar hockeyfrilla och solglasögon i vit plast. Jag minns den där tvådelade klänningen väldigt väl, gillade den. Den använde jag vid många festliga tillfällen under 1980-talet, den hängde med länge. Och faktum är att jag inte har kunnat släppa den genom åren, jag har den kvar i en plastpåse i klädkammaren!

Faster Tildas äventyr, del I – olika sätt att släktforska

släktforska

När jag var ny på det här med att släktforska på Internet, gick jag i samma fälla som jag tror väldigt många gör. Jag anslöt mig till ett av de forum som finns, la upp mitt släktträd så långt jag då kommit och därmed gjorde jag alla mina förfäder tillgängliga för andra där ute, som fanns i samma nätverk/forum. Det funkar så att programmet känner av tänkbara matchningar ur andra släktträd, så jag överöstes med sådana.

Släktforska på olika vis

Med liv och lust gick jag in i alla tips, kollade mer eller mindre noggrant på trovärdigheten, och la till tänkbara nya släktingar och grenar. Till slut grenade min släkt ut sig så till den milda grad att det inte längre gick att ha överblicken. Jättekul att spåra långt bakåt i tiden på ett så enkelt sätt och slippa göra jobbet själv, men det är inte pålitlig forskning.

Jag har slutat att anamma det mesta som kommer i min väg, utan att granska det noga först. Ångrar att jag rusade iväg så där i början, men kan ändå inte ta bort dessa personer ur trädet förrän jag har kollat upp dom ordentligt. Vissa grenar har jag kontrollerat riktigheten i och är säker på, andra svävar i ovisshetens universum.

Det finns många släktforskare som räknar kvantiteten som framgång, ju fler personer jag lyckas få in i mitt träd desto mer framgångsrik släktforskare är jag. Sen finns det andra som i stället forskar på djupet, och försöker följa en persons livsöde genom kyrkoarkiven och andra arkiv. Jag måste säga att båda sätten är spännande och utvecklande, men det senare sättet att släktforska ger väldigt mycket mer.

Djupdykning

Just nu till exempel, så försöker jag kartlägga ”faster Tildas” liv efter bästa förmåga. Faster Tilda hette Lovisa Mathilda Hydling, och var faster till min gammelfarfar Kalle. Jag minns som barn att han berättade om ”faster Tilda från Södertälje” lite då och då, att det var en barsk madam. Det var alltså så som han mindes henne, kanske från barndomen.

Faster Tilda föddes 1858 i Estuna socken i Roslagen. Nästan alla mina anfäder är ur-rospiggar, för övrigt! Tilda hade tre bröder; Janne, Carl August och Axel. Som 19-åring flyttade hon hemifrån, till Vittsjö kronosäteri för att ”tjäna piga” som det hette. Där stannade hon i tre år, för att sedan flytta till Frötuna socken där hon fick tjänst som piga hos possessionaten Ernst Gustaf Bagge, på Simpbyle ägor. En possessionat var en godsägare, även kallad patron i vissa sammanhang.

Två år senare flyttade hon till staden, Norrtälje. Där arbetade hon hos Telegrafkommissarie Gustaf Jakobsson, även här som piga. (Som kuriosa för mig, upptäckte jag en av hennes arbetskamrater bland pigorna kom dit från Visby, Anna Wilhelmina Ekström). Hon blev inte mer än två år här heller, sen flyttade hon hem ett år till sin mor i Vittsjö igen, modern hade blivit änka. Efter det året hemma hos mor, flyttade hon så plötsligt till Södertälje 1885, 27 år gammal.

Längre än så här har jag inte kommit, nu vill jag försöka ta reda på vad som förde henne ända till Södertälje. Det var långt på den tiden, och särskilt i min släkt har jag förstått, som nästan alla var oerhört stationära och trogna sin bygd. Hon var nog lite äventyrlig, Tilda. Och att döma av bilden ovan, hade hon det bra i Södertälje. Slutade hon arbeta som piga? Mötte hon någon man? Jag vet att hon dog ogift, men det säger ju egentligen inte så mycket… Jag letar vidare, fortsättning följer!


Om du är intresserad av dina anor men inte har egna möjligheter att forska, ta en titt under ”Din släktforskare”. Jag kan hjälpa dig, om jag får göra det i egen takt och det inte är bråttom!

Min nya favoritplats

Jag ha alltid gillat kyrkogårdar. Friden där, och den vackra miljön. Har alltid gillat att strosa bland gravstenarna, läsa på de gamla och mossbelupna, och funderat över vilka de var när de vandrade här på jorden. De där, som nu bara är svårlästa namn på en sten.

Min nya favoritplats är Norra kyrkogården här i Visby. Den ligger på ett lagom avstånd hemifrån, att ta en rask promenad dit tar bara en kvart. Sen strosar jag där, på de slingrande gångarna och njuter av miljön. Det är en vacker och välskött kyrkogård, med havsutsikt, porlande bäckar och kuperad terräng. Kanske slår jag mig ner på en bänk om vädret tillåter, och bara är.

Tystnad, film och läsning

Den här veckan är käre maken i Skottland och spelar golf, det är en väldigt ovan situation för mig att vara ensam hemma. Om vi är ifrån varandra brukar det vara jag som åker, och om jag ändå är den som är kvar hemma så brukar jag ju arbeta! Troligtvis mer än nånsin, såna tillfällen.

Men inte nu då, nej.

Nu lufsar jag omkring här hemma och förväntas göra det som faller mig in. Det är inte så mycket, uppriktigt sagt. Energin varierar, lusten likaså. Tänkte jag skulle sova mycket, men i morse vaknade jag 05:20… Och då drar mitt inre maskineri tydligen igång, för då är det jättesvårt att somna om. Boken är ett gott sällskap, lite poddar likaså. Läser fler bloggar än vanligt, och virkar en del. Till nyttoavdelningen kan väl kanske läggas att jag har börjat klura på packningen till vår Thailandsresa i december. Och gått ut med soporna. 

Jag hänger en del i soffan och betar av lite filmer och serier, får verkligen valuta för månadsavgiften till Netflix. Bilden här ovan är liksom min vardagsvy… Tar väldigt gärna emot tips på sevärt på Netflix och HBO!

Har ännu inte känt för släktforskningen, men jag vet att det kommer. Brukar ha en lång startsträcka in i dom perioderna. Jag övar mig just nu på acceptans och på att inte känna press på att få nånting gjort. Fasen, så svårt jag tycker det är. 

Även om någon fattas mig den här veckan och jag är lite vilsen i min situation; jag stortrivs i mitt eget sällskap och njuter av ensamheten och tystnaden.

Kom ihåg att ge mig film- och serietips! 

Emiliasjalen klar!

Emiliasjalen

Med stor entusiasm kastade jag mig över det ljuvliga garnnystanet för att skapa Emiliasjalen som jag hittat på bloggen FingersCroched. Efter att ha virkat gardin med halvfint vitt garn i evigheters evighet amen, så var det otroligt kul att ta mig an ett grövre och färgglatt garn.

Nu är den klar, Emiliasjalen

Härom dagen blev den klar, och jag är sååå nöjd. En helt perfekt sjal i både storlek och värme. Om jag hade haft användning för fler skulle jag beställt mer garn och fortsatt, den var rolig och avkopplande att virka, perfekt framför TVn. Dessutom finns det här garnet i massor av färgställningar, så det skulle gå att göra många varianter. Garnet är beskaffat så att det skiftar färg ”av sig själv”, så en behöver aldrig byta garn. Näst intill omärkligt smyger den ena färgen över till den andra, superläckert.

Kommer att passa bra under Gotland Pride! Tack Erika på FingersCroched för det fina mönstret!

#JagÄrInoS

#JagÄrInoS

Det var nog i januari 2009 som jag fick för mig att börja blogga. Det var egentligen bara en förlängning av mitt dagboksskrivande, att ta det till en ny nivå. Internet och sociala medier som fenomen har så länge det funnit intresserat mig, och jag ser det som en del av världen och mitt liv i stället för en enskild företeelse vid sidan av.

#JagÄrInoS

Genom åren har jag själv följt olika bloggar, och därmed också ”lärt känna” många i bloggosfären. Så småningom har det växt fram nätverk, i takt med att bloggandet också i allt större utsträckning blivit en egen bransch. Det som har hänt är att många – företrädesvis unga – bloggare börjat kunna tjäna pengar och till och med försörja sig på sin blogg, och jag vet att många undrar hur sjutton det kan gå till. Hur kan ”bloggare” vara ett yrke? Vad är det som de tjänar pengar på?

Som bloggare bygger jag upp en trogen läsarskara. Jag skapar ett sorts förtroende; för mig och för mitt innehåll. Ju mer personlig jag är, desto större förtroende kanske du som läsare får för mig. Om jag skriver om något jag gillar, kanske du själv skulle vilja pröva samma sak. Och vips har jag påverkat dig till att göra något eller kanske köpa något. Detta fenomen har utvecklats med stormhastighet, och många företag har insett vilket värde det ligger i många bloggares stora läsarskaror. Dessa bloggare och profiler i andra sociala medier har fått en egen etikett, de har blivit influencers. Det har därmed utvecklats en samarbetsform mellan influencers och varumärken som vill sälja, och på helt andra sätt än bara vanlig annonsering. I takt med det har det också utvecklats regelverk för hur detta ska gå till, det är till exempel oerhört viktigt att ett inlägg tydligt visar att det är ett reklamsamarbete.

Jag gick med i nätverket Better Bloggers för ett par år sedan, detta utvecklades senare – i takt med att influencerbegreppet blev allt större – till att bli en branschorganisation med namnet Influencers of Sweden (InoS).

Själv är jag inte mycket till influencer

Själv kanske jag är en influencer, möjligtvis påverkar jag i någon mening, men jag tjänar inga pengar på det. Jag är alldeles för liten i branschen för att någon skulle vilja satsa marknadsföringspengar på mig, och det gör mig ingenting alls. Det är inte därför jag bloggar, för mig är det en visserligen väldigt viktig men ändå bara en liten del av min värld. Jag gör det av lust, jag finner stort nöje i att skriva och formulera mig, dela med mig av bilder och av delar ur mitt liv. Just nu fungerar bloggen också som en katalysator för mig medan jag jobbar på att resa mig upp ur utmattningsträsket. Jag har också förstått att min blogg betyder mycket för många som själva är i samma träsk, på väg att trilla i eller kanske har kommit en bit på väg upp ur det. Bara tanken på det sporrar mig mycket att fortsätta.

Somliga tycker jag är alltför utlämnande, alltför personlig. Jag vet det. Någon enstaka har antytt det direkt till mig, men oftare har jag fått höra det i andra hand. Men för mig är det viktigt, och själva grejen. Jag delar dock med mig bara av det jag själv vill, jag är väldigt personlig, men sparar mycket privat som du aldrig får veta.

Det som också skiljer mig från de flesta andra bloggare i allmänhet och influencers i synnerhet, är min ålder. Jag vågar påstå att de flesta influencers är unga, i sammanhanget är det nästan tantvarning på mig. Å andra sidan har jag en annan läsarskara än de som är väsentligt yngre, vilket i sig kan vara intressant. Även om min läsarskara är förhållandevis liten jämfört med många andra, så vågar jag nog påstå att den utgör en mer köpstark och kanske också trogen grupp

Att ha sajberkollegor

Det här är lite av mina egna tankar kring mitt bloggande i skenet av influencerfenomenet. Jag kommer aldrig att bli – och har heller ingen strävan – att bli en stor influencer. Men jag är ändå en medlem av Influencers of Sweden, av så enkla skäl som att det är ett sjyst nätverk för sjysta villkor, det är en grupp kollegor i sajberspejs för mig som bloggare där jag kan diskutera och få svar på frågor, det är också en sorts kompiskrets. Jag har lärt mig massor i InoS, och jag hoppas att även jag bidrar med något. Sist men inte minst står Influencers of Sweden för att allt ska gå rätt till i blogg- och influencerbranschen, att ingen ska utnyttjas och att alla – såväl influencers som marknadsförare – ska följa gällande lagar och regler. För att enkelt förklara InoS funktion, kan vi kalla den för alla bloggares och influencers fackförening.

Kritik från andra delar av branschen

Det finns något som kallas talangnätverk och som är ”mäklare” mellan influencers och företag. Flera sådana har i dagarna gått samman och starkt kritiserat Influencers of Sweden, genom att hävda att InoS är en egen liten ”klubb” som bara för sin egen talan och jobbar för egen vinning. En obegriplig kritik, som vittnar om antingen okunnighet eller kanske rent av avundsjuka. Under hashtaggen #JagÄrInoS vill jag och många andra med mig påtala att kritiken är felaktig och bygger på missförstånd.

Jag må vara en mycket liten, men jag är ändå en influencer. Genom att jag finns här och i sociala medier och genom att du följer mig. Såväl små som stora influencers utgör tillsammans organisationen Influencers of Sweden, och tillsammans ser vi till att det är ordning och reda i branschen. Jag är stolt medlem!

#JagÄrInoS

Här kan du läsa andra inlägg på temat, från influencers oändligt större än vad jag är: