Min nya kärlek taltrasten

I helgen var jag och käre maken som sagt hos goda vänner i sörmlandsskogen. Där fick jag uppleva något nytt, fantastiskt.

De bor som i en glänta i skogen, med några hundra meter ner till sjön. I fågelsången uppstod en fantastisk akustik, som om man befann sig i en stor sal. Kanske bidrog också att löven inte var helt utslagna, jag vet inte.

I denna fantastiska sal fanns en kung, som kvittrade, tjittrade, knorrade, ringde, klickade, sjöng, knarrade. Han började vid fyratiden på morgonen då gryningen kom, och höll på nästan oavbrutet till solen gick ner. Hans sång var kolossal, jag kunde inte sluta lyssna. Alla fraser han hittade på upprepade han ett par, tre gånger.

Jag läste på. Lärde mig att det är hannen som sjunger, och som har flera hundra läten i sin repertoar. Dessa har han lärt sig av sina föräldrar samt grannfåglarna. Han kan också lära sig ”människoljud”, såsom telefonsignaler t.ex.

Den här killen jag lyssnade på hade lärt sig massor. Jag tror inte jag hörde en enda fras mer än en gång (å andra sidan satt jag inte stand-by). Jag blev hänförd, betagen. Hade kunnat sitta där än, och bara njuta.

Vilken kille!

Lyssna till min nya kompis här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Turdus_philomelos_816.ogg

Canastahelgen är över!

Så är vi hemma igen efter en fantastiskt härlig helg på många sätt. Vi har varit hos våra goda vänner på landet mellan Norrköping och Katrineholm, och där har vi gjort det vi alltid gör när vi fyra ses – spelat canasta, ätit och druckit gott.

Den här gången har det varit extra svårt att sitta inomhus för att spela kort, men vi har verkligen varvat det med att lata oss i solen med en drink och god bok, samt promenader. Inte minst på Första maj i Norrköping blev det promenad, sol och frisk luft (Tomas Östros var för övrigt alldeles lysande).

I gengäld lyckades vi förlora extra mycket, så pengamässigt blev det en minst lika bra helg som om regnet skulle ha vräkt ner. Som omväxling var jag inte sämst. Av oss fyra är Elisabet den som har mest tur i kort och kanske (men bara kanske!) också är lite skarpare än oss andra på att spela. Jag är nästan alltid jumbo, men jag är så van vid det att jag är liksom glad ändå. Elisabet däremot har svårt att ta minsta motstånd, får hon inte dom kort hon har ”beställt” blir hon lite kinkig. Tur som en tok, både i kärlek och spel!

Nåväl. Käre maken och jag är några tusenlappar fattigare, och lite närmare Malaysia 2010!

Canastadags igen

I dag har det varit komplett sommarvärme på Gotland. Folk har gått i shorts och linne, och själv kände jag mig missklädsamt vinterklunsig i min skinnjacka. Underbart!

Haft lite arbetssamt och turbulent de senaste dagarna, så nu ser jag sannerligen fram emot valborgsmässohelgen. Vi ska till våra goda vänner i Sörmland och spela canasta igen; det betyder alltså att förlora en herrans massa pengar så att reskassan till Malaysia byggs på. Meningsfull sysselsättning, och ett kul sätt att förlora pengar.

Vädret ska bli vackert hotar dom med, och det gläder mig för allas skull som tänker vara ute. Vi ”måste” ju vara inne massor. Huvaligen. Fast på Första maj ska vi ändå fira i ett demonstrationståg, och det blir i Norrköping. Käre maken är lycklig, för det är barndomsmarker för honom.

Allt det här innebär att jag inte kommer tillbaka hit förrän i början på nästa vecka. Möjligen blir det en kort rapport på söndag kväll förstås. Vi får se!

Jag önskar mina läsare en riktigt skön vårhelg, njut för allt ni är värda!

Konferensrapport från sängen

Det är tidig morgon, och just nu sitter jag i sängen på Nynäsgården, lutad mot en av de gigantiska och lyxiga kuddarna i min ”svit”. Fönstret står på vid gavel och våren strömmar in; fåglarna kvittrar och humlorna surrar. Storleken på rummet är i det närmaste löjlig, med tanke på att jag i stort sett enbart sover här en natt. Fast jag måste tillstå att jag njuter av att bo så här, och att bli ”vippad”. Storleken på rummet medger stora fönster, rummet är vitt och följdaktligen är rummet LJUST. Nu på morgonen då solen tittar fram är det helt fantastiskt.

Vi är här med styrelse och personal på utvecklingskonferens. Kom i går, och eftermiddagen ägnades åt arbete på var sitt håll. Styrelsen fick sig en duvning angående sitt ansvar, och i personalgruppen påbörjade vi vår höstplanering. Vi blir mycket bra omhändertagna, har bra konferensrum och får fantastisk mat. I går kväll roade vi oss över en smaskig tvårätters med vin, samt tog oss en stund i baren efteråt. Så här trevligt hade till exempel Ann och Lilian!
Idag väntar ett konstituerande styrelsemöte och lite diskussion om våra respektive roller, en eftermiddag som konsulten Barbro Östling ska hålla i. Den ser jag fram emot.
Nynäsgården är ett bra ställe att lägga en konferens på, allt fungerar perfekt. Sånt är jätteviktigt, att allt flyter.
I går träffade jag Kerstin här också, eftersom hon var här på sin yogakurs. Det blev en mysig stund i solen med ett glas vin, innan personalgruppen kom på besök i min svit för att dricka lite champagne tillsammans, vi har mycket att fira.
Så fantastiskt bra jag har det!

Lat lördag utan särskilt innehåll

I dag är det lördag, och dagen efter Det Stora Beskedet. Jag är lika glad i dag, men mer sansat glad. Stolt. Förvissad. Trygg. Glad. Säker.

Det är också en lördag med massor av sol och sommarluft, varför jag har bestämt mig för att inte göra någon som helst nytta på hela dan. Jag ska sitta på altanen i shorts (hade dom på mig redan när jag morgonpromenerade med jycken) och läsa och sola. Läsa ut min Elizabeth George, samt läsa ikapp lite tidskrifter och tidningar som ligger och väntar. Framåt seneftermiddagen – när solen har gömt sig bakom päronträdet – ska jag ta en långpromenad. Sen kommer vi hem ungefär samtidigt Bosse och jag, eftersom han ska spela golftävling på eftermiddagen. Då ska vi grilla!

Senare ska jag packa lite, eftersom vi (styrelse och personal i ABF Gotland) i morgon bitti tar båten till Nynäshamn för en tvådagarskonferens. Ska bli trevligt.

Men det rättfärdigar en dag i lättja för mig. Jag brukar ha svårt att koppla av i lättja, men har bestämt mig för att göra det just i dag.

Stolthet!

När jag var yngre var de flesta av mina vänner musikanter, även jag. Vi var ett gäng som spelade ihop i olika konstellationer, vi hade jättekul. Det var vårt liv, och när vi inte spelade så umgicks vi på andra sätt. Spelade kille (för den som inte vet; ett kortspel med särskild lek, och ordet uttalas ”tjille”) och festade. Levde ett gott liv tillsammans. Hade flick- och pojkvänner i gänget och kände stor trygghet.

 

Musiken var i centrum, och vi närde nog alla en hel- eller halvhjärtad dröm om att kunna fortsätta med den, jag hörde väl till dom som hade den halvhjärtade drömmen. Hade inte funderat särskilt mycket på hur det skulle gå till, flöt mest bara med.

 

Det var en kille i gänget som hade mycket höga ambitioner, och han kom sedermera in på Ackis (Musikaliska akademin). Såvitt jag vet livnär han sig fortfarande på musiken. Han är den enda jag känner som har gått på Ackis.

 

Men snart känner jag två.

 

Sara – vår älskade dotter – fick antagningsbesked till Ackis i dag!!!!

 

Alltså – jag är full av beundran, jag tycker hon är så bra. Hårt arbete ligger bakom, men också vid det här laget en hel del erfarenhet. Hon har utbildat sig under några roliga och tuffa år till musikalartist, och har naturligtvis en hel del med sig i bagaget vid det här laget. Nu får hon utbilda sig till musiklärare och därmed så småningom kombinera två egenskaper; den pedagogiska och den musikaliska. Det är inte omöjligt att få musiklärarjobb, och dessutom kommer hon att vara färdigutbildad lagom till krisen börjar vika.

 

Hurra, vi är så glada hennes far och jag!

Träning med förhinder

I dag låter jag som om jag har druckit whisky och rökt Commerce utan filter i 30 år ungefär.

Trots ihärdigt förnekande de senaste dagarna när jag trots allt har känt något i halsen, har nog Bosses illasinnade baciller hoppat på mig också. Jag är inte sjuk, inte trött, inte snuvig. Bara hemskt hes och hostig. Och jag har också planerat att det stannar vid det, och sen sakta börjar dra sig tillbaka.

Strax ska jag åka till affären och inhandla ingefära, vitlök och citron. Blanda detta i varmt vatten tillsammans med en klick honung. Hälla på termos och ta med till jobbet och slurka på hela dan. Fan ta förkylningen, jag VÄGRAR ta emot den!

För exakt ett år sen fick jag lunginflammation. Den bröt ut på en tvådagars konferens med jobbet, på Brunnsvik. På söndag åker vi på ”samma” konferens till Nynäsgården. Inte kan jag ju vara i samma skick då! Och min noggrannt planerade löpträning, nu hakar den ju upp sig! Attans. Men den här gången tänker jag inte låta det bli skäl till att helt sluta, lita på det. Nu är ni alldeles för många som vet att jag tänker springa tjejmilen!

I går var en intensiv dag, med mycket pratande. Det är säkert det som har gjort min röst så spännande och beslöjad. Säkert. Bergis. Sure. Tjena…

Nu åker jag till affären!

Om bristen på arbetsmoral

Har suttit hemma hela dagen för att arbeta, eftersom den uppgift jag för tillfället har tilldelat mig kräver min odelade uppmärksamhet och arbetsro. Att då sitta på kontoret blir bara ett skämt, liksom.

Uppgiften är så TRIST, och trots att jag har rätt god disciplin så blir det att man samtidigt surfar lite, kollar runt och kommenterar på Facebook, kommer på andra saker man absolut måste göra, etc. Så särskilt effektiv har jag inte varit, känner jag. Ångest!!

I morse var jag på yoga, och kände att kroppen inte riktigt hängde med. Det kan bero på två saker; antingen känner den av att jag har börjat köra lite hårdare med den på sistone (den så kallade löpträningen, ni vet) eller också är det verkligen en begynnande förkylning på gång. Har mina små varningstecken i halsen, men har hittills valt att ignorera dom. Det brukar kunna hjälpa några dagar i alla fall. Men med tanke på att Bosse den senaste veckan har mått riktigt dåligt och spridit både det ena och det andra omkring sig, vore det nog ett under om jag klarar mig. Dock – under har skett förr!

För rätt exakt ett år sen hade jag lunginflammation, och använde då det som svepskäl att sluta träna resten av året. DEN minan tänker jag i alla fall inte gå på igen (vare sig lunginflammation eller taskiga ursäkter)!

Föränderlighet

Nu när jag har börjat spri… förlåt, lufsa, igen så behöver jag musik. Det går sju gånger lättare med musik i öronen än utan. Utan musiken hör jag bara min flåsiga andning och blir helt fixerad vid att jag inte får tillräckligt med luft. Suckar och stånkar och flåsar. Det går mycket trögare, liksom. Men om jag stänger ute alla härliga naturljud som fågelkvitter och trädsus, och i stället brassar på med lite rock eller annat, så liksom lyfter jag. Jag slipper höra min andning, känner att jag susar fram (nåja) och orkar faktiskt mycket mer. Det är visst vetenskapligt bevisat också, att musik triggar orken.

Men jag var med om något egendomligt härom dagen. Jag plockade fram min iPhone som jag numera har all min musik i (helt otroligt, vete sjutton hur det går till!) och letade fram min spellista som heter ”löplåtar”. Den har jag totat ihop under många löprundor förra och förrförra året, då jag spelade igenom många låtar på iPoden (på den tiden var jag gammalmodig, använde iPod) och upptäckte någon som stämde i mitt löptempo. Jag memorerade den till jag kom hem, och fyllde på min löplista. Kände mig riktigt nöjd, för det är viktigt att musiken liksom går i den takt man behöver.

Som sagt, jag pluggade i lurarna och scrollade fram löplåtarna. Klickade på start och satte i gång.

Hm.

Jag hade alldeles uppenbart ett HELT annat tempo när jag tränade i fjol och förfjol, än i år. Ingenting stämmer! Jag försökte verkligen springa i takt med musiken, men det gick absolut inte. Och jag vet att jag har gjort det förut. Det är verkligen ett mysterium. Har jag blivit så jäkla långsam?

En teori, någon?

Det påminner mig om en annan föränderlighet som jag har upptäckt sedan jag började yoga. Det började för några år sedan, och det tog säkert väldigt lång tid innan jag knäckte gåtan. Det var i början av min yogakarriär. Jag upptäckte ibland när jag körde bilen, att jag måste justera backspegeln, upp eller ner. I början tänkte jag inte så mycket på det, men efter några gånger började jag faktiskt fundera; har någon använt min bil? Nej.

Till slut upptäckte jag ett mönster. Det hände de dagar jag hade yogat, och dagen efter.

Det visade sig att efter yogapasset, hade jag blivit väsentligt längre! Dagen efter, fick jag vinkla tillbaka backspegeln igen, för då nådde min blick inte upp till gårdagens nivå. Vi snackar alltså flera centimeter. Visst är det helt osannolikt, men samtidigt så häftigt!

När jag kom på vad det var, bestämde jag mig för att behålla backspegeln i det högre läget. Jag resonerade så här; om jag i dag kan vara så här lång och utsträckt, så MÅSTE det gå även i morgon. Men – det gick verkligen inte.

Det här är en av livets gåtor som jag grubblar över.

Det säger lite om hur vi tillåter våra arma kroppar att sjunka ihop. Då är jag ändå en rätt kroppsmedveten person som tränar och har en någorlunda flexibilitet i kroppen. Tänk på en som aldrig rör sig, vad händer inte med muskelmassa och skelett?

Testa själv nån gång, att sträcka på ryggen så mycket du kan och försöka vrida upp backspegeln! Lite längre kan du faktiskt bli, och tänk så fin hållning du får!

Lyx och fåfänga

Jag är inte bara mån om min hälsa, intellektuell (läser böcker!) och arbetar för Sveriges största studieförbund. Jag är fåfäng också.

 

Jag går och ”gör” mina naglar var tredje vecka, och betalar glatt 400 kronor för det. Nagelspecialist Malin fixar och trixar, har fått mina egna naglar att växa ut och förstärker dom så fint med urstark gelé. Oftast ofärgad, med fransk manikyr. Skitsnyggt!

 

I julas fick hon dock använda färgad gelé, en härlig varm julröd färg. Det ser ut som om naglarna är ständigt målade, och det håller hur länge som helst. Kanonbra. Fast utväxten blir ju inte så snygg, därför måste jag gå var tredje vecka. Då filar hon ner längden, filar bort gammal gelé och lägger på nytt.

 

Härom dan var det dags igen, och då fick jag min efterlängade vårlila nyans på gelén. De blev lite väl korta den här gången, för jag har ju faktiskt vant mig vid att ha rätt långa (nåja, allt är relativt. Kolla Charlotte Perelli!) naglar även när jag trakterar tangentbordet. Men jag vet ju att de växer ut med blixtens hastighet.

 

Bosse tycker färgen är ”sådär”. Han säger inte det, men jag hör det på honom. Men han vet att jag trivs med den här lyxen, därför låter han mig hållas. Nu ska jag ha den här några veckor, sen till sommaren kanske jag slår till med nån snygg orange nyans…