Foton som berättar släkthistoria

Mina släktforskningssysslor är så mycket mer än att leta i digitaliserade arkiv. I mitt fall handlar det också om att renskriva dagböcker som min morfar, morfars mor och morfars far skrivit under många år, samt skanna in gamla släktfoton. Det är värdefulla bitar till mina förfäders släktpussel. Ibland händer det att jag läser om något i gammelfarfars dagbok som jag har sett på ett fotografi eller hört talas om i tidigare berättelser. Han skriver också om händelser i Sverige och världen, och det gör historiepusslet ännu så mycket större. Släktforskning handlar om så mycket mer än antavlor och släktled!

En flyttkartong med skatter

Jag är begåvad med en hel flyttkartong med gamla fotoalbum, som jag fått ynnesten att ta hand om. Med andakt bläddrar jag bland de sköra sidorna och betraktar de allvarliga ansiktena. En del vet jag inte vilka det är, andra är gamla bekanta såväl genom att jag själv träffat dom som genom rika berättelser genom åren.

Hela kartongens innehålla ska gås igenom, många av fotona ska skannas in och förvaras för eftervärlden på så sätt också, vid sidan av de vackra gamla albumen.

Det är så himla kul, det här!

Ett gammalt fotoalbum klätt i tjockt, bleknat sammetstyg med ett vackert metallornament.

 

Ser vi närmare på ornamentet, står inristat ”LJ”. Det står för Linnea Johansson, min mormorsmor.

 

Vilka var dom? Vilka historier skulle de kunnat berätta? Vad tänkte de på? Hur levde de?

Våra drömmars stad – om Stockholm och människorna där

I helgen var vi på Stockholms Stadsteater och såg Våra drömmars stad.

Redan titeln på föreställningen avslöjar att Per Anders Fogelströms berättelse i den välkända ”stad-serien” presenteras i ny tappning, originaltiteln är ju Mina drömmars stad. Den som förväntar sig en traditionell pjäs med en kronologisk berättelse om Hennings och Lottens liv kommer att bli förvånad.

Henning och Lotten är förvisso bärande karaktärer, och navet kring vilken föreställningen snurrar är deras dotter Emelie. Berättelsen berättas med stor skicklighet genom skådespeleri, dans, musik och okonventionella scenografilösningar på en avskalad scen. Vi kastas mellan generationer, livshändelser och stadens utveckling, allt vävs ihop på ett listigt vis. Inte minst fascinerades jag av sättet de knöt ihop Stockholms utveckling med nutidens Stockholm och det som händer i staden idag, mer än 50 år efter att Fogelströms berättelse slutar. Det gav en häftig dimension.

Personligen hade jag ibland en smula svårt att hänga med i svängarna, vissa scener kändes för mig lösryckta ur sammanhanget. Det var länge sen jag läste böckerna, och jag hade haft bättre behållning av föreställningen om jag läst om dem innan för att lära känna karaktärerna på nytt. Det hade förenklat för mig att hänga med.

Ändå lyckades de fängsla mig, en stor del av den tre timmar långa föreställningen. Med sin yrkesskicklighet, inte minst. Med scenbilderna, koreografin och bra skådespeleri nästan rakt igenom.

Föreställningen hör inte till dem jag skulle vilja se om, men jag är glad att jag har fått uppleva den. Uppenbarligen lever den kvar i mig eftersom jag nu skriver om den flera dagar efter!

Present med posten

Härom dagen låg det ett tjockt, vadderat kuvert i postfacket. Till mig!

Jag väntade inget, hade inte beställt något. Så vad kunde det vara? En snabb blick på avsändaren och lite klämmande på kuvertet avslöjade svaret. Min sajberkompis Karin hade skickat en bok! En av sina egna böcker dessutom, och jag blev så jublande glad!

Jag älskar presenter och överraskningar, och att få saker som givaren har gjort själv är något alldeles extra. Den här gåvan kändes personlig och given med värme. Det är Karins debutroman, och den har nu fått knuffa ner övriga böcker som väntar på att få läsas. Nu ligger den överst i min läshög, att tas om hand direkt efter den jag nu läser.

Att få nya vänner i sajberspejs genom bloggandet är häftigt och kul. Karins och mina vägar har korsats genom våra bloggar, annars hade vi sannolikt aldrig stött på varann. Hon är, förutom författare till flera böcker, präst i svenska kyrkan och jobbar också med musik. Hon bor i Duved, och levererar ofta vackra bilder över Åreskutan med omgivningar på sin blogg varvat med vardagsbetraktelser.

Är du nyfiken på Karin Härjegårds blogg hittar du den här.

Min vardag – för tillfället

Den här lite bleka, osminkade och rödnästa varelsen här ovan på bilden, det vill säga själva jag, går ju hemma och drar hela dagarna nu för tiden, min vardag ser inte ut som den har brukat göra. Har rensat kalendern, kanske inte på det sätt jag tänkt vilket var till hälften, utan helt och hållet. Jag har inga måsten just nu, inget arbete att gå till, inte många tider att passa. Jag styr mina dagar på det sätt jag själv vill, jag härskar över min egen tid.

Ärligt talat är jag inte världsbäst på det än, men det kommer så sakta.

Min vardag är inte vad den har varit

Om jag vore du, skulle jag verkligen undra vad jag gör hela dagarna. Ingenting, tycker jag själv. Lite för mycket, tycker min läkare. Faktum är att jag tycker dagarna går jättefort. Att det skulle bli långsamt som jag trodde, finns inte på kartan. Nu höll jag på att skriva ”jag tycker inte jag hinner nånting”, men hejdar mig. Inser att det är helt fel sak att skriva, för jag ska inte hinna något över huvud taget. Jag ska bara vara. Tycker jag grejar det hyggligt bra.

Så vad gör jag då, en vanlig dag?

Tja, jag tar det väldigt lugnt i starten av dagen. Här sitter/halvligger jag och sippar citronvatten och kaffe, läser tidningar och annat på paddan, kanske spelar lite Wordfeud och Quizkampen samt läser några sidor i boken. Jag unnar mig ett par timmar i sängen innan jag går upp. Lyx!!

Virkning, släktforskning och TV

Jag virkar en hel massa. Har just avslutat ännu en sjal som jag gjort åt en vän, och nu har jag kastat mig över ett garn som kom med posten härom dagen som jag tror ska bli en tröja.

Jag läser. Inga jättemängder, jag plöjer inte böcker. Men jag har återupptagit bokläsandet, även om det går långsamt. Lägger mig gärna en stund på soffan med boken på eftermiddagen, om tröttheten slår till.

Apropå soffan, så blir det ju en del TV. Netflix och HBO är mina bästa vänner just nu (jämte käre maken, Lotta och andra nära och kära förstås. Bäst att tillägga). Har precis avslutat säsong 2 av Outlander.

Och så släktforskningen, då. Det jag på riktigt älskar att göra, och som kan sluka upp hela min uppmärksamhet i timmar så jag glömmer att både äta, dricka och gå och lägga mig. Jag skulle kunna ägna mitt liv åt detta; att gräva, söka, hitta nya vägar, tyda omöjliga handstilar, leta i arkiv… Och lyckan när en hittar det en letar efter! Obeskrivligt.

 

Jodå – jag går utanför huset ibland också

Sen ibland går jag en promenad, om vädret tillåter och jag känner för det. Kanske fixar naglarna, eller får en massage. Åker och handlar. Men har i ärlighetens namn lite svårt med mycket folk och ljud vissa dagar.

Summa summarum: jag gör en del, men bara det jag vill. Dagarna går fort. Och jag övar på att ta hand om mig. Jag är förvånad  över hur fort jag kunnat släppa alla plikter jag haft, det som varit min livsstil. För bara en månad sen var jag hårt arbetande politiker och chef. Nu är jag endast – och det är inte så bara minsann – Maria. Märkligt.

Fotonostalgi – året är 1990

Bilden föreställer mig och dotter Sara som vid tillfället är 5 år. Vi är festklädda, och är troligen – med tanke på andra foton i samma mapp – på väg till ett studentfirande av Saras kusin Ewa.

Jag undrar vad jag försöker övertyga Sara om. Hon ser lätt skeptiskt på fotografen (som troligen är Bosse), och jag noterar att hon kanske har ont i fötterna av skorna. Anar ett plåster på hennes häl. Noterar att hela jag andas 80-tal så det skriker om det, med något som liknar hockeyfrilla och solglasögon i vit plast. Jag minns den där tvådelade klänningen väldigt väl, gillade den. Den använde jag vid många festliga tillfällen under 1980-talet, den hängde med länge. Och faktum är att jag inte har kunnat släppa den genom åren, jag har den kvar i en plastpåse i klädkammaren!

Faster Tildas äventyr, del I – olika sätt att släktforska

släktforska

När jag var ny på det här med att släktforska på Internet, gick jag i samma fälla som jag tror väldigt många gör. Jag anslöt mig till ett av de forum som finns, la upp mitt släktträd så långt jag då kommit och därmed gjorde jag alla mina förfäder tillgängliga för andra där ute, som fanns i samma nätverk/forum. Det funkar så att programmet känner av tänkbara matchningar ur andra släktträd, så jag överöstes med sådana.

Släktforska på olika vis

Med liv och lust gick jag in i alla tips, kollade mer eller mindre noggrant på trovärdigheten, och la till tänkbara nya släktingar och grenar. Till slut grenade min släkt ut sig så till den milda grad att det inte längre gick att ha överblicken. Jättekul att spåra långt bakåt i tiden på ett så enkelt sätt och slippa göra jobbet själv, men det är inte pålitlig forskning.

Jag har slutat att anamma det mesta som kommer i min väg, utan att granska det noga först. Ångrar att jag rusade iväg så där i början, men kan ändå inte ta bort dessa personer ur trädet förrän jag har kollat upp dom ordentligt. Vissa grenar har jag kontrollerat riktigheten i och är säker på, andra svävar i ovisshetens universum.

Det finns många släktforskare som räknar kvantiteten som framgång, ju fler personer jag lyckas få in i mitt träd desto mer framgångsrik släktforskare är jag. Sen finns det andra som i stället forskar på djupet, och försöker följa en persons livsöde genom kyrkoarkiven och andra arkiv. Jag måste säga att båda sätten är spännande och utvecklande, men det senare sättet att släktforska ger väldigt mycket mer.

Djupdykning

Just nu till exempel, så försöker jag kartlägga ”faster Tildas” liv efter bästa förmåga. Faster Tilda hette Lovisa Mathilda Hydling, och var faster till min gammelfarfar Kalle. Jag minns som barn att han berättade om ”faster Tilda från Södertälje” lite då och då, att det var en barsk madam. Det var alltså så som han mindes henne, kanske från barndomen.

Faster Tilda föddes 1858 i Estuna socken i Roslagen. Nästan alla mina anfäder är ur-rospiggar, för övrigt! Tilda hade tre bröder; Janne, Carl August och Axel. Som 19-åring flyttade hon hemifrån, till Vittsjö kronosäteri för att ”tjäna piga” som det hette. Där stannade hon i tre år, för att sedan flytta till Frötuna socken där hon fick tjänst som piga hos possessionaten Ernst Gustaf Bagge, på Simpbyle ägor. En possessionat var en godsägare, även kallad patron i vissa sammanhang.

Två år senare flyttade hon till staden, Norrtälje. Där arbetade hon hos Telegrafkommissarie Gustaf Jakobsson, även här som piga. (Som kuriosa för mig, upptäckte jag en av hennes arbetskamrater bland pigorna kom dit från Visby, Anna Wilhelmina Ekström). Hon blev inte mer än två år här heller, sen flyttade hon hem ett år till sin mor i Vittsjö igen, modern hade blivit änka. Efter det året hemma hos mor, flyttade hon så plötsligt till Södertälje 1885, 27 år gammal.

Längre än så här har jag inte kommit, nu vill jag försöka ta reda på vad som förde henne ända till Södertälje. Det var långt på den tiden, och särskilt i min släkt har jag förstått, som nästan alla var oerhört stationära och trogna sin bygd. Hon var nog lite äventyrlig, Tilda. Och att döma av bilden ovan, hade hon det bra i Södertälje. Slutade hon arbeta som piga? Mötte hon någon man? Jag vet att hon dog ogift, men det säger ju egentligen inte så mycket… Jag letar vidare, fortsättning följer!


Om du är intresserad av dina anor men inte har egna möjligheter att forska, ta en titt under ”Din släktforskare”. Jag kan hjälpa dig, om jag får göra det i egen takt och det inte är bråttom!

Min nya favoritplats

Jag ha alltid gillat kyrkogårdar. Friden där, och den vackra miljön. Har alltid gillat att strosa bland gravstenarna, läsa på de gamla och mossbelupna, och funderat över vilka de var när de vandrade här på jorden. De där, som nu bara är svårlästa namn på en sten.

Min nya favoritplats är Norra kyrkogården här i Visby. Den ligger på ett lagom avstånd hemifrån, att ta en rask promenad dit tar bara en kvart. Sen strosar jag där, på de slingrande gångarna och njuter av miljön. Det är en vacker och välskött kyrkogård, med havsutsikt, porlande bäckar och kuperad terräng. Kanske slår jag mig ner på en bänk om vädret tillåter, och bara är.

Jag har utmattningssyndrom – så här är det för mig

För nästan ett år sedan – den 8 november 2016 – skrev jag ett inlägg där jag plockade material ur tidningen Topphälsa kring beskrivning av utmattningssyndrom, och la till mina egna reflektioner. Det är ett inlägg som har blivit mycket läst under hela året, har faktiskt hela tiden legat i topp bland lästa inlägg.

Jag hade inte utmattningssyndrom, eller?

Det jag i dag tycker är intressant med det, är att jag över huvud taget gjorde det då. Jag levde i skuggan av en sommar och höst då jag efter att ha klappat ihop på en konferens försökte hitta framkomliga sätt att leva och förhålla mig. Jag hade fått diagnos binjureutmattning, och mött en läkare som faktiskt ville sjukskriva mig. Men det ville naturligtvis inte jag, och så blev det då heller inte. I stället fortsatte jag att vara duktig. Ta mig ur det hela alldeles själv. Jag såg inte på mig som utmattad heller, alltså hade jag inte utmattningssyndrom. Ändå skrev jag det här inlägget, där jag jämför min egen situation med hur det kan vara för en som har just utmattningssyndrom! Det tycker jag så här i backspegeln är intressant.

Utan att se ner på mig själv, kan jag med viss ömhet betrakta mig som rätt puckad vid det tillfället, faktiskt. Jag fattade verkligen ingenting! Jag var förmodligen redan på den plats där jag är i dag, utan att fatta ett dyft av det. Vilket oändlig utdraget uppvaknande jag lever i! Det gör ju att jag inte har en aning om hur mycket jag vet nu heller, hur mycket insikter som väntar runt hörnet. Jag kommer aldrig mer våga säga att jag har koll och vet hur det ligger till. Vem vet det, egentligen!

Hur är det i dag, då?

Den tanke som väcktes i mig när jag läste det här inlägget härom dagen, var att jag – i rent själviskt terapeutiskt syfte – skulle göra en ny reflektion på varje punkt. Jag vågar i dag erkänna att jag känner igen lite mer än jag sa/tyckte att jag gjorde för ett år sedan. Tror jag skyggade lite för det då. Inte medvetet, utan av någon sorts missriktad självbevarelsedrift.

Här nedan upprepar jag Topphälsas artikels olika punkter med mina reflektioner i november 2016, men jag lägger på mina reflektioner i dag.

utmattningssyndrom

1. Det är svårt att acceptera

De allra flesta som drabbas av utmattningssyndrom är personer som är högpresterande och vana att kunna hantera att mycket pågår i livet. Många gånger också med en stolthet över att vara kapabla och få mycket uppmärksamhet för allt de får gjort med en sådan hög kvalitet. Men det gör också att det blir väldigt svårt att acceptera sjukdomen. Att själv komma till insikt att orken inte finns. Att kraften inte finns. Att lusten inte finns. Många kämpar på alldeles för länge och ignorerar alla signaler. För att vara duktiga. För att vara till lags. För att vara kapabel. I efterhand brukar de flesta säga sig ha kunnat se olika signaler fram till fallet – men i stunden är signalerna otydliga. De läggs åt sidan och det finns alltid yttre omständigheter. Det blir bättre sen… Så en person som drabbas av utmattningssyndrom är en person som har kämpat hårt länge. Det är inte någon som har legat på sofflocket och tagit genvägar. Det är ingen lat person som nyttjar ett system. De har slitit länge. Allt för länge.

Mina reflektioner i november 2016:
När jag tillåter mig att tänka efter, har jag varit trött så länge jag kan komma ihåg. I många år. Tröttheten och den låga energinivån har blivit ett normaltillstånd. Hur knäppt är inte det?

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Både skrattar och gråter åt beskrivningen i artikeln. Den stämmer så väl att jag inte kan annat än skratta åt beskrivningen som är en beskrivning av mig själv och mitt eget beteende. Det var det här som hände, exakt det här. Gråter gör jag åt erkännandet att jag inte är någon latmask.

utmattningssyndrom

2. Det är en sjukdom

Det finns en diagnos. Det är ett sjukdomstillstånd. Hjärnan fungerar inte som den brukar. Det finns numera forskning som visar på förändringar i hjärnan vid utmattningssyndrom, som ger – vad man tror – permanenta förändringar på hjärnan. Det blir svårt att minnas saker. Svårt att komma ihåg saker. Man får koncentrationssvårigheter. Har svårt att bibehålls fokus. Man kan få läsa samma text flera gånger, med resultatet att innehållet ändå inte fastnar. Så har förståelse för det här och sätt inte svåra uppgifter i händerna på någon som nyligen har fått den här diagnosen. Kräv inte att personen ifråga skall kunna delta i komplexa diskussioner, finna lösningar på saker och vara med och analysera olika valmöjligheter och dess konsekvenser. Presentera istället en lösning och fråga om det är ok eller inte. Förenkla och underlätta.

Mina reflektioner i november 2016:
Läkaren jag träffade i somras ville sjukskriva mig, så antagligen var jag sjuk. Hennes diagnos på mig var ju binjureutmattning/-stress. Sjukskrivning var inget alternativ för mig, jag ville försöka hitta en hållbar livsstil för att hantera det i stället. Kanske är jag fortfarande lite sjuk, men under hösten har allt blivit mycket bättre. Fast jag har dagar – och ibland bara stunder – då jag verkligen har det som beskrivits ovan. Jag har svårt att sortera tankarna, jag kan inte återberätta nånting eftersom jag inte kan fånga mina tankar. Det är som ett tivoli inne i huvudet. Jag VET plötsligt ingenting, KAN plötsligt ingenting. Fruktansvärt otäckt. Jag mister min pedagogiska förmåga och tänker oerhört långsamt. Tappar fokus när folk pratar. Nästa dag – eller nästa timme, nästa möte! – är jag mitt gamla jag. På alerten!

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Jag har insett att jag är sjuk, och tror att jag också har accepterat det. Beskrivningen i artikeln är även här huvudet på spiken. Jag kunde inte ha beskrivit det bättre själv.

utmattningssyndrom

3. Det syns inte på utsidan

När du träffar en person som har utmattningssyndrom är det inte säkert att du ser det. Personen ifråga har förmodligen ansträngt sig ordentligt inför ert möte. Så troligtvis går du från er träff med känslan av att han eller hon nog är på rätt väg. Men det kan vara precis tvärtom! Som sagt var så har säkert detta möte krävt enormt mycket energi och stor ansträngning från personen ifråga. Att orka göra sig i ordning. Att orka ta sig dit. Att orka sätta på sig ett leende och hänga med i samtalen. Förmodligen krävs det sedan dagar av återhämtning efter ett sådant socialt möte. För att komma tillbaka till samma nivå som man var på innan mötet blev bestämt. En timmes träff med dig är inte representativt med resten av dygnets timmar.

Mina reflektioner i november 2016:
Ja, vissa möten är det så här. Vissa dagar. Jag är inte så illa däran att jag blir liggande flera dagar efter ett möte, långt därifrån, men jag känner igen fenomenet att bli helt förbi av trötthet till exempel på kvällen efter en dag av många möten och interaktioner. Efter en lugn dag på kontoret, utan möten, mår jag mycket bättre på kvällen. Batteriet laddar ur fort. Och just det där att en anstränger sig så till den milda grad för att inget ska synas, märkas.

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Efter att ha släppt taget, är det ungefär så här i dag. Det krävs fortfarande inte flera dagar av återhämtning, men mycket tid.

utmattningssyndrom

4. En enkel uppgift blir som att bestiga ett berg

Det som man tidigare gjorde utan att egentligen lägga någon tanke på, det blir vid utmattningssyndrom en enormt stor uppgift. Att till exempel gå och handla ett paket mjölk, kan ta en hel dag att få gjort. Något som man tidigare kanske bara svängde förbi macken på lunchrasten för att lösa blir nu näst intill oöverstigligt. Det skapar stress att göra sig i ordning, ta sig dit, vara beredd på att träffa någon och sedan ta sig hem igen. Så ha detta i åtanke. Be inte någon som befinner sig i utmattning att hjälpa dig med saker som du anser är enkla och lätta. För personen ifråga är det som du ser som simpelt som att bestiga ett berg, vilket kan innebära enormt mycket stress och energitapp.

Min reflektion i november 2016:
Så här illa har jag det inte, guskelov. Men jag kan få en släng av det ibland. Att plötsligt drabbas av känslan av att jag bara inte ORKAR göra det där lilla, enkla. Vattna blommorna. Rengöra toaletten. Ringa det där samtalet. Hur mycket jag än bryter ner och förenklar, kan en enda liten uppgift te sig omöjlig. Det känner jag igen.

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Så här är det oftast i dag. Jag tycker inte jag orkar ta tag i nånting. Jag vill bara låta bli, släppa. Och ännu har jag inte riktigt blivit kvitt känslan av att jag borde ”ta mig i kragen”… Jag har en röst som inte längre är så högljudd, men som fortfarande då och då viskar: ”Det är är väl ingenting! Sluta vara så självömkande och gnällig, GÖR bara. Hur svårt kan det vara?”

utmattningssyndrom

5. Förändringar skapar oro och stress

Med tanke på att enkla uppgifter och sociala möten kräver mycket energi och förberedelser för att klara av, blir det väldigt stressande när något som är bestämt förändras. Även om det i dina ögon är något som är positivt eller som inte gör någon direkt skillnad från ursprungsplanen. Så försök att hålla dig till det som är planerat. Överraska inte eller ändra inte saker i sista minut. Det kan du göra sen – men inte nu under sjukdomstiden.

Mina reflektioner i november 2016:
När det gäller den professionella sidan av mig har jag alltid grävt ner mitt behov av kontinuitet och förutsägbarhet, för som chef och ledare finns inte det i vare sig verklighet eller vokabulär… Men det går ut över privatlivet. Där är jag rätt oflexibel, och har varit i många år. Jag vill helst att det jag/vi planerat för blir av på det sätt vi bestämt. Och värre är det faktiskt nu, när jag tänker efter…

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Behovet av förutsägbarhet kvarstår och är större än nånsin. Så nog är det så här i mitt liv, alltid…

utmattningssyndrom

6. Relationer blir krävande

Att höra av sig och delta i olika sociala sammanhang blir kravfyllt. Och att inte klara av det skapar skuldkänslor. Det här är en person som troligtvis har varit mycket social. Bjudit in, hört av sig, varit till lags och varit mån om sina vänner och bekantas välbefinnande. Men nu blir ett samtal att ringa jobbigt. Att svara på ett sms kan ta flera dagar. Och att få besök känns inte just nu som ett härligt alternativ. Ha förståelse för detta. Ställ inga krav och var tydlig med att så är fallet. Berätta att du kommer att finnas kvar och att personen ifråga som har utmattningssyndrom nu i första hand skall prioritera sig själv och sitt tillfrisknande. Men sluta inte själv att höra av dig. Skicka ett sms då och då – tala om att du tänker på personen ifråga och finns där när han eller hon orkar ses eller prata. Men förvänta dig inget svar tillbaka. Och var medveten om att det inte har något med dig att göra. Det finns helt enkelt ingen ork.

Mina reflektioner i november 2016:
Det stämmer inte att jag alltid varit en mycket social person, jag har tvärt om alltid varit en inbunden ensamvarg och trivts med det. Sen har det förstärkts radikalt under den senaste tiden, och bara tanken på att umgås eller till och med bara prata kan ibland vara övermäktig. Men bara ibland!

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Artikelns beskrivning stämmer väldigt bra, förutom det jag förtydligar ovan; jag har aldrig varit överdrivet social. Värdelös kallpratare! Idag är det värre än nånsin eftersom jag är helt tom i huvudet när jag träffar människor. Vill helst inte prata så mycket. Däremot skriver jag mycket och gärna, och har inga problem att svara på sms, chattar, sociala medier. Men är mycket mindre aktiv än förut med att interagera även där, ändå.

utmattningssyndrom

7. Ingenting känns roligt

Man tappar lusten att göra saker. Känner inte igen sig själv. Det som man tidigare tyckte om skänker nu ingen glädje. Många förlorar också sin sexlust. Allt som brukar vara lustfyllt blir istället kravfyllt eller ger en känsla av tomhet. Så tvinga inte den som är drabbad att göra en massa saker som han eller hon borde tycka om. Eller har tyckt om. Men inkludera och fråga om din vän vill följa med. Igen, förvänta dig inget svar. Förvänta dig inte ett rungande ja. Men ge personen ifråga chans att kunna få följa med om det är så att det just den dagen finns lite energi. Men låt det alltid finnas en bakdörr. Att få veta att det är ok att backa ut i sista sekund, eller ge besked i sista sekund.

Mina reflektioner i november 2016:
Mm, det här känner jag igen. Det är inte ofta faktiskt, som jag känner att något är lustfyllt och kul. Korta korta stunder, men väldigt sällan känner jag förväntan eller lust i förväg. Väldigt tråkigt, inte bara för mig utan också för min omgivning.

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Same, same. Fast jag kan ändå se en liten skillnad: eftersom jag i och med sjukskrivningen har mera tid för tankar, kan jag faktiskt tänka framåt på en del saker och känna lust inför dom. Det är jättelänge sen. Vår förestående långresa, t.ex.

utmattningssyndrom

8. Det går inte att vila bort

Jag tror att de allra flesta som har eller har haft utmattninssyndrom har fått höra något i stil med ”Du är nog bara trött och behöver sova lite” eller ”Ta en veckas semester och åk iväg till solen och värmen, så skall du se att du får tillbaka din energi”. Men har man fått utmattningssyndrom spelar det ingen roll hur mycket du sover. Du är precis lika trött när du vaknar. Den första tiden när man har accepterat att man är sjuk brukar de allra flesta bli mer eller mindre sängliggande. Men är fortfarande lika trötta. Att vila och sova är läkande. Men det är skillnad på att vara utarbetad, där det kan hjälpa att vila eller ta semester, mot att ha blivit sjuk i utmattningssyndrom där hjärnan och hela systemet är ur funktion. Så ge inga käcka tips på vad som hjälper. Utan finns där och uppmuntra den drabbade att få vara egoistisk och för en gångs skull prioritera sig själv. Att lyssna till kroppen. Och se istället om du kan underlätta på något sätt i vardagen, så att tiden till återhämtning finns.

Mina reflektioner i november 2016:
Jag fick faktiskt precis denna reaktion från ett par håll i somras; ”du behöver bara ett par veckors semester så är du på banan igen”. Det stämmer att tröttheten inte går över av att vila, i det korta perspektivet. Men för långsiktig hållbarhet, gäller det att komma ihåg att vila ofta. Jag är fortfarande lite dålig på det, även om jag blivit oceaner bättre än förr.

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Jag kan se på min reflektion här ovan att jag duckar för det här. Jag resonerar så förnuftigt och klokt liksom om någon annan, om hur det borde vara. Idag vet jag knappt vad ordet ”vila” betyder längre. Känner mig helt vilsen. Det jag trott varit vila har nog inte varit det, för när jag förr har ”vilat”, har jag gjort en massa saker samtidigt… Om jag suttit och läst eller ”vilat” på något annat sätt, har tankarna virvlat runt och jag har avbrutit mig själv hela tiden för att notera något jag kommit på, hämtat något jag glömt, skicka ett mejl innan jag glömmer bort det… och så i all oändlighet. Liksom beta av saker medan jag vilar. Jag börjar fatta att vila är att vila hjärnan. Att göra absolut ingenting. Jag TROR jag börjar fatta det, menar jag. Men sen att göra det – har lite långt dit, då… Och sova är jag inte jättebra på, behöver sova fler timmar än jag gör i dag.

utmattningssyndrom

9. Det ger mycket skam och skuldkänslor

En person som insjuknat brukar som sagt var ha väldigt svårt för att acceptera sin diagnos och känner ofta enorm skam över att ha blivit drabbad. De känner sig svaga och icke kapabla. Och kan också bära på en känsla av ”att jag borde vetat bättre”. Det finns rädslor för vad andra skall tycka och tänka. Rädsla för att någons skall tycka att man är lat och inte bidrar. Var medveten om det och visa tydligt att du inte skuldbelägger. Tala om att det är ok att vara sjuk. Berätta att du är stolt över din vän som nu tar det på allvar och att acceptera att man är sjuk och inte orkar är det första steget till att tillfriskna.

Mina reflektioner i november 2016:
Jag har i hela mitt liv undvikit att visa ”svaghet” och behov av hjälp. Jag har inte bara varit duktig och skött mig själv, jag har också gärna tagit taktpinnen för andra som behöver hjälp. Gått i bräschen, banat väg, stöttat… Men själv har jag aldrig behövt stöd. En av de positiva sakerna med att ha klappat igenom är att en inte har något alternativ längre – det är bara att ödmjukt be om såväl stöd som hjälp och förståelse. Däremot känner jag inte skuld och skam för det som här beskrivs, utan i stället en vilsenhet och ovana.

Mina tankar i dag, oktober 2017:
Jag känner fortfarande inte skam, däremot kan jag nog känna skuld gentemot mig själv, att jag inte fattat tidigare. Att jag utsatt mig själv för det här. Men det funderar jag ärligt talat inte så mycket över, för det leder knappast någonstans. Dock vågar jag bejaka det, och först därefter går det ju att lägga åt sidan.

utmattningssyndrom

10. Det är lätt att trilla tillbaka

Den kanske allra största utmaningen är när man blivit ”frisk”. Att hantera livet i den vanliga vardagen men nu med en ökad stresskänslighet. För efter utmattningssyndrom har man en ökad sårbarhet för stress än tidigare. Kroppen reagerar snabbare och man behöver vara mer rädd om sig. Fylla på energi. Vila. Eftersom många är högpresterande och vill tillbaka till sitt ”gamla jag” kan det bli tufft att inse och acceptera att förändringar behöver göras för att må bra och hantera sitt liv. Att skala av. Att sänka kraven. Att säga nej. Och många gånger trillar man tillbaka. Men det behöver inte vara farligt. Om det första fallet inte är så djupt och man ser det och kan hantera det med förståelse och en ny erfarenhet. Så som livet är. Att lära genom att leva. Att vara modig att prova, men också lyhörd och villig att ändra för att må bra. Som vän är det fint att du är lite observant. Om ni tillbringar tid tillsammans, se till att det alltid finns återhämtningsluckor. Att ert schema med aktiviteter innehåller luft. Ha respekt för att han eller hon kanske behöver lägga sig tidigare, sova längre, ha egentid för återhämtning och reflektion. Och framförallt – förvänta dig inte att han eller hon är som tidigare – innan sjukdomen. Utan omfamna din nya vän, med nyfikenhet och stolthet över det som han eller hon lärt sig.

Mina reflektioner i november 2016:
Det här har jag varit mest rädd för, av allt. Att trilla tillbaka, och nästa gång inte falla lika ”mjukt” som livet tillät mig den här gången, utan i stället åka på en farligare smäll. Jag jobbar också med den här biten, vet du som följer mig. Jag älskar de här sista raderna med rådet till vännerna, och vill be dig som känner mig om samma sak; omfamna mig som jag är nu, med nyfikenhet och stolthet över vad jag lärt mig. För det är vad jag försöker göra för mig själv!

Mina tankar i dag, oktober 2017:
I dag är en av mina utmaningar – förutom acceptansen och en massa annat – att inse att en dag eller stund med hygglig energinivå inte betyder att jag är tillbaka på banan. I dag är det ännu så att jag antingen är så trött att jag skiter i det mesta, eller också har en skaplig energinivå då den Stora Rastlösheten visar sitt fula ansikte. Något mellanläge har jag ännu inte hittat. Rastlösheten visar sig om det här jag beskrev om vilan; att jag gör en massa andra saker medan jag ”vilar”. Måste ditten och måste datten. Planerar min dag, fast jag inte alls måste. Är urusel på att ta dagen och lusten som de kommer. 
Det jag var rädd för för ett år sedan, var att blir ”sjuk på riktigt”. Det jag menade hände, men inte på det sätt jag var rädd för. Jag bävade för fysiska åkommor som skulle fälla mig, i stället fälldes jag av insikter som kastades ansiktet på mig. Tycker trots allt att det var en bättre lösning!

Tack kära läsare för att du orkade läsa om mig och mitt, ända hit. Mer om min resa finner du under sidan ”Min resa mot balans”. 

Tacksamhet till vardags

tacksamhet

Känner du tacksamhet? Ja, det gör du säkert ibland om något särskilt händer som får dig att vilja tacka för det, men jag menar så där dagligdags; går du omkring och känner tacksamhet?

Funderar en del på det där med tacksamhet lite då och då, och just nu har jag en tid då jag hinner tänka väldigt mycket. (Stickspår: kommer förresten ihåg att jag ofta genom åren haft en önskan om att hinna tänka tankar till slut. Nu har jag lyxen att kunna göra det, det är så himla skönt!) Därför har de poppat upp igen, funderingarna om tacksamhet.

Tacksamhet, medveten närvaro och meditation hör alla samman

Jag tror att känslan av tacksamhet kan göra underverk. Därför att om du tänker fram saker du har att vara tacksam över, blir det automatiskt att du stannar upp i tillvaron och då blir det samtidigt lite av medveten närvaro – eller som det heter nu för tiden: mindfulness. Medveten närvaro är besläktat med meditation. Allt handlar om att reflektera över det sammanhang du befinner dig i, att iaktta det som finns omkring dig. Att se det vackra, höra det intressanta, känna det mjuka, smaka det goda och förnimma de härliga dofterna. Allt det där har du omkring dig hela tiden. Kanske inte allt samtidigt, men nästan alltid något.

Ibland kan jag plötsligt komma på hur tacksam jag är över min friska kropp, till exempel. Även om jag släpar omkring på några kilo för mycket, är det en riktig skitsak i jämförelse med att jag har två ben som bär mig dag efter dag. Visserligen lite väl cellulitangripna, men de funkar fint för det de är till för. Jag har både syn och hörsel i behåll. Synen behöver lite draghjälp med glasögon, men jag ser min omvärld. Och vilken tur att det finns glasögon! Hörseln är bra, men överskuggas just nu (hoppas att det är bara just nu) av en ständigt närvarande hög signal i huvudet. Som en vansinnigt högt stämd fiolton, ungefär. Men jag hör, bortom den!

Befriad från elände

Jag kan känna stor tacksamhet över att alla mina nära och kära är friska och mår bra. Jag är så gudabenådat befriad från olyckor och elände, att bara detta faktum fyller mig med både tacksamhet och ödmjukhet. Jag är tacksam över att vi har ett sånt fantastiskt system i vårt land, att jag nu får chans att hämta krafter och fortfarande uppbär ersättning för mitt dagliga bröd och har kvar jobbet när jag kommer tillbaka på banan. Det är ingen självklarhet!

Tacksamhet kan jag också känna när jag är lite frusen om fötterna och drar på mig de goa sockorna som mor Kerstin stickat. Eller när jag är lite hungrig, och värmer en supergod soppa som jag får sörpla i mig tillsammans med en ostsmörgås. Eller när solen plötsligt tittar fram mellan alla mörka regnmoln, och världen plötsligt får en helt annan skepnad.

Den friska luften, den vackra höstnaturen. Våra fyra årstider. Att jag får åka till ljus och värme om ett par månader. Att jag lever gott och har allt jag behöver. Att jag har en massa roliga Disneyfilmer i min hylla. Att jag har en hel hög olästa deckare på nattduksbordet. Att jag slipper krig.

Det finns galet mycket – smått och stort – att vara tacksam över.

Har också ett par gamla inlägg om tacksamhet här och här.

Vad känner DU tacksamhet över? Kommentera gärna. Det är bra att tänka efter på sånt, ibland. Och jag vill gärna veta!

tacksamhet

Tystnad, film och läsning

Den här veckan är käre maken i Skottland och spelar golf, det är en väldigt ovan situation för mig att vara ensam hemma. Om vi är ifrån varandra brukar det vara jag som åker, och om jag ändå är den som är kvar hemma så brukar jag ju arbeta! Troligtvis mer än nånsin, såna tillfällen.

Men inte nu då, nej.

Nu lufsar jag omkring här hemma och förväntas göra det som faller mig in. Det är inte så mycket, uppriktigt sagt. Energin varierar, lusten likaså. Tänkte jag skulle sova mycket, men i morse vaknade jag 05:20… Och då drar mitt inre maskineri tydligen igång, för då är det jättesvårt att somna om. Boken är ett gott sällskap, lite poddar likaså. Läser fler bloggar än vanligt, och virkar en del. Till nyttoavdelningen kan väl kanske läggas att jag har börjat klura på packningen till vår Thailandsresa i december. Och gått ut med soporna. 

Jag hänger en del i soffan och betar av lite filmer och serier, får verkligen valuta för månadsavgiften till Netflix. Bilden här ovan är liksom min vardagsvy… Tar väldigt gärna emot tips på sevärt på Netflix och HBO!

Har ännu inte känt för släktforskningen, men jag vet att det kommer. Brukar ha en lång startsträcka in i dom perioderna. Jag övar mig just nu på acceptans och på att inte känna press på att få nånting gjort. Fasen, så svårt jag tycker det är. 

Även om någon fattas mig den här veckan och jag är lite vilsen i min situation; jag stortrivs i mitt eget sällskap och njuter av ensamheten och tystnaden.

Kom ihåg att ge mig film- och serietips!