På senare tid har jag klivit ur min bekvämlighetszon och öppnat nya dörrar. Inte för att jag planerat att göra det, utan för att det helt enkelt inte givits mig något val.

Pansarskal

Genom hela livet har jag varit rätt restriktiv med mitt innersta. Jag har inte släppt någon in på livet egentligen, utan haft ett skal utanpå mig själv som under åren växt sig allt tjockare. Jag har haft kontroll, tagit kommando, gått i bräschen, oftast vetat hur slipstenen ska dras, intagit ledarpositioner och haft svar på de flesta frågor. Jag har aldrig velat erkänna det som jag sett som svagheter, men som i själva verket är mänskligheter. Det alla andra har visat mig, har jag aldrig bjudit på tillbaka. Jag har varit ”perfekt”, i alla avseenden. Jag har haft förståelse för andras svårigheter och tillkortakommanden, men jag har aldrig erkänt att jag haft några själv. Vare sig för mig själv eller för min omgivning.

Tänk att jag avstått allt den här värmen

Men med allt som varit det senaste året, så har det här pansarskalet börjat krackelera. Det har hunnit bli så tjockt att det tynger mig mot marken, det har börjat torka och flagna av. Ibland lossnar stora sjok, faktiskt. Det är så att en kan börja skönja något levande där innanför elefanthuden, något varmt och pulserande. Något som vill ut, kanske. Jag vet faktiskt inte riktigt vem jag är där innanför.

Det som jag varit mest rädd för i hela mitt liv, gör jag nu nästan dagligen. Nämligen talar om hur jag mår. Berättar öppet om vad jag gör åt min situation. När någon frågar, svarar jag ärligt. Och upptäcker till min stora förvåning, att det händer inget katastrofalt. Ingen vänder mig ryggen. Alla verkar tycka om mig ändå! Inte bara det – jag möter fantastiskt mycket värme, kärlek och förståelse. Jag möter blickar med intresse i, jag möter människor som lägger ifrån sig det de sysslar med, och lyssnar på mig.

Och jag får en klump i halsen, ibland gråter jag lite, för jag hade ingen aning om att det finns så mycket värme som är till för mig. Jag har hållit det ifrån mig hela mitt liv hittills, jag har tackat nej och avstått från det. Och jag förundras över att ni som älskar mig och funnits vid min sida i många år, stått ut med det.

Det är fortfarande inte enkelt, det är som bekant svårt att lära gamla hundar sitta och lika svårt är det att lära gamla Maria att visa sin sårbarhet. Men jag övar och övar, och kanske kommer jag så småningom att kunna ta hela världen i famnen.

Kärlek till er alla!