En vecka har gått – tack Krakow!

Den kändes oändlig när vi kom, veckan vi skulle tillbringa i Krakow. När jag skriver det här är det söndag kväll, och vi reser hem i morgon. Tiden ilar, trots att vi tagit vara på varje stund. Jag har verkligen njutit av veckan, självklart av alla upplevelser men kanske mest av att vara på vift med käre maken, att upptäcka saker tillsammans, vara tysta tillsammans och vara fria att göra vad som faller oss in tillsammans. 

Förutom det jag redan bloggat om – de första två dagarna med bl a Schindlers fabrik samt senare också Auschwitz-Birkenau och saltgruvan i Wieliczka – så har vi ätit och druckit gott, promenerat mycket, irrat runt i spårvagnssystemet (sista dan kom vi på att den karta vi hade visade fel spårvagnsnummer, vilket förklarar att vi då och då misstänkt att vi båda är lite bakom flötet…), läst böcker, eftermiddagsvilat, besökt Wawels slottskyrka, finkammat stånden i klädeshallen på Stora torget, lyckats ta en öl utomhus under en KORT solglimt, vandrat i den judiska stadsdelen Kazimierz (och också ätit middag där), vandrat över floden Wisla, njutit av stadens intensiva grönska (inte minst i Planty, parken som omgärdar Gamla stan), tittat in i en och annan kyrka, hamnat mitt i en uppsluppen flash mob med vitklädda barn uppblandat med en och annan katolsk präst på Stora torget, besökt ett par marknader och nyttjat hotellets jacuzzi och ångbastu för oss själva. Bland annat. Paraplyet vi hade med oss är flitigt använt, och vi fick till och med köpa ett till för att ha var sitt. Det har faktiskt varit rätt dåligt väder, om jag ska vara ärlig…

Prisläget i Krakow, då? Tja. I Gamla stan i allmänhet och runt Stora torget i synnerhet är det nog de högsta priserna. Där är maten en smula billigare än hemma, medan öl, vin och drinkar är rätt mycket billigare. Ju längre från turistkvarteren du kommer blir prisbilden förstås lägre.

Sara och Alfred som tipsade oss att åka hit hade alldeles rätt – vi gillar stan. Välordnad, lätt att greppa, rent och snyggt, god mat, vänliga människor, vackert, fullt av historia, mycket att se och uppleva. Kommer gärna tillbaka någon gång när det är några grader varmare och inte regnar (med inslag av snö) varje kvart.

Det här hette raraka, och KAN vara den godaste råraka jag ätit ever!






Jag har svårt att se och ta in att sånt här säljs på antikvitetsmarknaden i Kazimierz, den judiska stadsdelen i Krakow.



Jättetrevlig och alldeles lagom stor frukostbuffé på hotellet.

Saltgruvan i Wieliczka

Vi trivs jättefint i vårt rum här på Hotel Wavel och sover också för det mesta bra. Vi sover för öppet fönster vilket gör att vi hör vad som händer utanför, på gott och ont. Kl 04:00-05:00 joddlar koltrasten. Sen är det tyst en timme, innan nunneklostret intill ringer till väckning, morgonbön eller vad det kan vara kl 06:00. En halvtimme senaste skramlar sopbilar. Under natten ekar det också ibland av en och annan hemvändande krogbesökare. Just den här natten har vi sovit uselt båda två, så hädanefter blir det nog stängt fönster trots allt.

Onsdag 19 april

I förra inlägget berättade jag ju om vårt besök i Auschwitz-Birkenau, men redan dagen innan besökte vi saltgruvan i Wieliczka. Dock skulle det ha blivit fel att skriva om det samtidigt, besöket i Auschwitz behövde ett eget inlägg.

Gruvbesöket var häftigt! Wieliczka ligger bara 20 min tågresa från Krakow (åk till ändstationen) och som tur var – eftersom det vräkte ner extremt blött snöblandat från himlen – var det inte långt att gå från stationen till själva gruvan. 

Under guidad ledning fick vi GÅ ner för trappor i omgångar, ända mer till ca 150 m djup. Jag har fortfarande träningsvärk i vaderna, tre dagar senare! Efter besöket tryckte de in oss i pyttesmå, lite rangliga hissar och vips var vi uppe i marknivå igen. Gruvan användes av tyskarna under andra världskriget till att förvara och producera krigsmateriel, och står numera på Unescos världsarvslista. Guiden påstod att det vi fick se under två timmar var bara 1% av hela gruvkomplexet, vilket är nästan omöjligt att greppa. Hur stort är det då inte!?

Bilden här ovan är från en av salarna som är uthuggna. Allt är salt, t.o.m. kristallkronorna i taket. I salarna och schakten stod fantastiska saltskulpturer överallt.





Ja, den är gjord av salt!

Ljuskronan fotograferad underifrån…


Auschwitz-Birkenau

Ända sedan tonåren har jag närt en önskan att få komma till Auschwitz. Idag blev det av; när vi planerade vår Krakowresa var det en självklarhet att vi skulle dit också.

Det är enkelt att ta sig till Auschwitz från Krakow (eller Oświecim som det heter på polska, Auschwitz är det tyska namnet). Bästa sättet är att ta bussen från Kraków Glowny (tåg- och busstationen), den går ungefär en gång i halvtimmen och kostar nu i april 2017 14 zloty/person enkel resa. Resan tar ungefär 1,5 timme. Det går också att åka tåg, men för det första tar det längre tid på grund av att det är rätt dåligt spår, och för det andra kommer du inte ända fram till lägret utan måste ändå ta buss sista biten. Därför rekommenderar jag buss hela vägen.

Som besökare kan du välja på att få en guidad tur eller att gå in på egen hand. Det finns nog fördelar med båda, men vill du ha en riktigt bra bild av vad du ser är en guidad tur att rekommendera. Nackdelen är så klart att du inte kan gå i din egen takt och stanna och begrunda det du ser hur länge du vill. Går du själv, finns bra material som visar hur du ska gå och vad du ser. Nu när vi var där så fick en gå in som individuell gäst först kl 16:00, så det kan vara värt att kolla upp så en inte åker ut för tidigt. Guidade turer på olika språk börjar emellertid tidigare, engelska var t ex kl 10:00, 13.00 och 14:30. En guidad tur omfattar både Auschwitz I och II (Birkenau), och tillsammans tar det ca tre timmar. Mellan Auschwitz och Birkenau går gratis skyttelbuss var tionde minut, det ligger inte långt ifrån varandra. Vi betalade 45 zloty/person för den guidade turen på engelska. Du får hörlurar och mottagare, så du hör jättebra även om du inte är precis intill guiden. 

Det finns hur mycket som helst att berätta om ett besök på dessa hemska platser. En del känner du redan till, och du har säkert också sett en hel del bilder. Därför väljer jag här att bara dela med mig av några av mina bilder utan ord till, så som jag upplevde den här dagen. De får tala för sig själva, bilderna.

Jag är verkligen SÅ tacksam att ha fått vandra här. Jag känner också stark vördnad inför det fruktansvärda lidande som miljontals människor utstod här och på andra liknande terrorplatser för bara 75 år sedan. Det är en total obegriplighet, att vi håller på att släppa fram galenskapen igen. Till synes omärkligt, men den ligger där på lur. Låt oss aldrig, aldrig tillåta att den här delen av historien upprepar sig!


















Glädje och sorg hand i hand – ankomst till Krakow

I går – annandag påsk – kom vi så iväg till Krakow, en resa vi längtat efter. En hel veckas ledighet, i en av Europas städer där vi sett fram emot att möta våren. Det verkar bli lite si och så med just den detaljen, men det spelar ingen roll. Det fanns andra skäl till vår längtan – att uppleva en stad som så många tycks ha en relation till, att få känna en kultur och historia som bär på så många minnen från inte minst andra världskriget och där det finns saker att se som hela världen borde se. Jag har i många år önskat att få uppleva Auschwitz till exempel, och nu blir det verklighet. 

Dag 1 – annandag påsk 17 april

Vi anlände runt lunchtid, och mötte en vänlig stad där solen tittade fram när vi kom även om det verkade lite ostadigt på himlen. Vi hann ströva lite på gatorna, handla förnödenheter och äta gott. Under kvällen hängde vi på hotellrummet för att smälta dagen.

Denna första dag förde också med sig ett sorgebesked, som – även om det var väntat – bildade en klump i bröstet och skymde sikten för ett tag. Därför blev det en dag med extra mycket av allt. Nya intryck och en alldeles ny sorg, vilket allt behöver bearbetas. Därför tog vi det lugnt på rummet första kvällen för att bara tänka och vara. Det var gott så.

Krakow
Känslan när en sitter på flyget på väg mot ledighet tror jag många kan relatera till!

Hotel Wawel, med ett perfekt läge i Gamla stan. Vi är mitt i stadskärnan, men på en sidogata. Granne har vi ett nunnekloster som ringer i kyrkklockan då och då. Vi har inte riktigt lyckats klura ut när, och med vilka intervaller.
Utanför restaurang Corleone mitt emot hotellet träffade Bosse några hårdhudingar…
Stora torget, det som tyskarna döpte till ”Adolf Hitler Platz” under andra världskriget.
Praktiskt med speglar vid fotografering, på så sätt kommer vi med bägge två! Här äter vi middag på Miód Malina.
Det är gott om kyrkor och kloster, och vi slank in i Kosciol sw. Piotra i Pawla (St Peter and Paul) och tände ett ljus för den själ som flugit vidare denna dag. Kändes fint.

Dag 2 – tisdag 18 april

Vaknar upp till +1 grad och snöblandat regn. Just idag blev det inget sippande under körsbärsblommen och magnolian, den saken stod klar. En dag som gjord för inomhusaktivitet, så vi bestämde oss för att åka till Schindlers fabrik för att se den permanenta utställningen om Krakow under andra världskriget. Mycket intressant och fascinerande, och väldigt glädjande att så många skolklasser tycks åka hit. Det märkte vi även på planet ner, att flera svenska skolklasser var med. Heder åt de lärare som prioriterar en resa hit för att eleverna ska få se vad som hände för bara ett par generationer sedan, med alldeles egna ögon!

Det blöta vädret höll i sig, så när vi kommit hem till hotellet satte vi oss en stund i orangeriet för att spela lite kort och beta av mejl. Därefter en skön lässtund på rummet.

Bosse hade bestämt sig för att äta anka – något det polska köket lär vara riktigt bra på – så vi bokade bord i restaurangen i anslutning till hotellet – Czarna Kaczka (Svarta Ankan) som är känd för sina ankrätter. Det var helt fullbokat ikväll och massor av människor fick vända i dörren. Och Bosse var väldigt nöjd med det han fick!

Jättefint hotell bor vi på. Standarden går knappast att jämför med exempelvis London och Paris, här är vi närmare den hotellstandard som vi är vana vid i Sverige. Det här är frukostmatsalen (och nej – vi var inte helt ensamma…).
Spårvagnresan funkade fint, när vi väl lyckats klura ut hur de fördömda biljettautomaterna funkade och lyckats åka åt rätt håll. Ett äventyr i sig, tur vi inte hade någon tid att passa!
Du som sett filmen ”Schindlers list” känner igen fasaden till Oskar Schindlers emaljfabrik. Den inhyser alltså numer ett mycket sevärt museum. I fönstret finns porträtt på en del av dem som arbetade här.
Ett helt rum med väggarna klädda med namnen på alla de judar som Oskar Schindler anställde för att rädda dem från att gå under i koncentrationsläger. Vid entrén till museet framgick att det var fotoförbud, och jag respekterade det. Ett tag. Sen åkte allt fler kameror upp, och folk fotade till slut helt öppet. Då kunde inte heller jag hålla mig. Förlåt.
Hotellets lilla, trevliga och ljusa orangeri med gratis kaffe. Perfekt plats för kortspel och samvaro!

Anka före, och anka efter.

Fotonostalgi: Mia-Mojen II

För något halvår sen la jag ut ett par studiofoton av mig som ettåring, de går att se här. 

Härom dagen föll min blick på det här fotot som står i vardagsrummet, och som gör mig glad. Att döma av klädseln, skulle det kunna vara taget samma dag som jag – Mia-Mojen – förärades ovanstående fotografbesök, jag kanske till och med är på väg dit. Vi är ute i Lunda, gammelfarmors och gammelfarfars boplats där jag och övrig familj tillbringade somrar och mycket annan ledig tid. I bakgrunden syns morfars Opel, den var turkosblå med vitt tak. Jag poserar, antagligen har morbror Leffe bett mig att stå där medan han fotograferade.

Jag återkommer till fascinationen över livets gång. Det där ögonblicket var 54 år sedan, samtidigt alldeles nyss. Jag ser mig själv i den där lilla tultan, minns hur det var att vara hon. Hon är jag! Gammelfarmor skulle det här året fylla 67 år, och gammelfarfar 76. Mormor och morfar var 43 respektive 44 år, betydligt yngre än jag är i dag. Tanken svindlar, och gör mig yr. Hur kan mormor  och morfar vara yngre än jag? Morfar som varit borta i nio år, mormor som fortfarande finns bland oss men har påbörjat resan till en annan värld.

Livet är försvinnande kort. Hur vore det att försöka ta vara på dagarna ännu lite bättre? Ska vi säga så, Maria?

Långfredag

Här sitter jag, i sängen med bok, Ipad och en kopp gott kaffe. En ledig dag. Inte en arbetsuppgift i sikte, inte en endaste plan på att läsa politiska handlingar eller planera kommande vecka. För jag behöver inte det, kommande vecka är jag nämligen LEDIG! Jag och Bosse ska åka till Krakow för att uppleva staden och all dess historia och kultur. Har verkligen sett fram emot resan länge, och sett framför mig hur vi kommer att sitta under blommande träd och sippa på något gott. Möta våren, helt enkelt. Men ser en på väderleksprognosen får jag nog revidera mina drömmar lite, haha.

(Och för säkerhets skull vill jag redan nu säga att jag tar ut semester nästa vecka och allt jag gör, sker alltså på min fritid.)

När kaffet är urdrucket, nättidningar och bloggar är lästa och jag ledsnat på boken för nu (läser för övrigt ”I skuggan av Auschwitz” av Artur Szulc, för att förbereda mig lite), kravlar jag mig upp, yogar lite, duschar och äter frukost. Sen planerar vi en biltur ner till Fardhem där syster och svåger huserar för att leverera ett par bäddfåtöljer som blivit överflödiga i vårt liv. Kanske tittar vi till stugan på väg hem. 

Resten av dagen blir det lite packbestyr (har inte börjat tänka på det än), filmkoll och så lite arbete för nöjes skull. Jag håller nämligen på och renskriver blodgruppsbaserade matlistor som jag så småningom tänker bjussa på, här via bloggen. 

Älskar den här långfredagen, känner jag! Vad gör du idag, då?

(Bonusinfo: syster och svåger har startat en av de häftigaste verksamheterna: Limo Gotland! Har du aldrig provat att åka limo finns nu chansen på Gotland, hur kul är inte det?)

ABFs årsmöte

ABFs årsmöte

ABF Gotland räknas som en ideell organisation, även om vi har anställd personal och på flera sätt måste agera som ett företag. En rätt märklig kombo som jag har tänkt på många gånger; att vara chef i en sån organisation kräver av dig att du är BÅDE affärstänkande OCH samtidigt minns det ideella uppdraget vi har av våra medlemsorganisationer. De nationella riktlinjerna är ”Motverka klassamhället” och ”Stärka folkrörelserna”, och det ska alltså paras med att hitta intäkter som räcker till för att göra detta. Sug på den!

Årsmöte

I en förening och ideell organisation, hålls årsmöten. ABF Gotland hade sitt årsmöte i går kväll (onsdag), och det blev en jättetrevlig tillställning med flera kreativa och nyfikna frågor. Årsmötesklubban svingades av Saga Carlgren från Vänsterpartiet, en av våra medlemsorganisationer. Det var ett gäng aktiva ombud från våra medlemsorganisationer på plats! Nästa år önskar jag att någon också lämnar in en motion till årsmötet, det vore verkligen roligt. Under mina 17 år på ABF har jag aldrig fått uppleva en motion… Att motionera är ju att lämna ett förslag till förändring och förbättring av något en tycker kunde vara annorlunda. Jag skulle ju kunna tolka frånvaron av motioner som att allt vi gör redan är perfekt, men det vore ju helt förmätet. Nej, det beror på andra saker. Och efter i går borde det inte vara av bristande engagemang, tycker jag. Så – vad är det då?

ABFs årsmöte
Bengt och Nisse underhöll i foajén vid ankomst. Riktigt soft, musik är bra för människorna!

 

ABFs årsmöte
För att orka, behövs mat. En jättegod rotfruktssoppa med bröd, serverades före mötet.

 

Under mötet fick vi också lyssna till Gösta Karlsson från Synskadades förening, som berättade om deras verksamhet på ön. Fick ingen bra bild på det, så det får ni föreställa er!

 

ABFs årsmöte
Styrelseledamöterna är idel öra!

 

ABFs årsmöte
En välförtjänt blombukett som tack till årsmötesordförande Saga! Blommorna överlämnades av ABFs ordförande Sonia Landin.

 

Ny styrelse

Den nya styrelsen i ABF Gotland består av Sonia Landin (ordförande), Jessica Palmgren, Elof Pettersson, Tony Börjesdotter Mauritzon, Jonathan Carlsson, Leif Lunnan, Jan-Erik Eriksson, Inga-Maj Lundström, Gunnar Sillén, Thord Ingesson, Wiola Öst och Ulla Lindberg.

Förutom val av styrelse, revisorer och valberedning, så behandlades också 2016 års verksamhet och ekonomiska resultat. Nu lägger vi det året bakom oss och koncentrerar oss till fullo på 2017!

Det mest lästa handlar om obalans

obalans

Varför är mina inlägg om obalans och mitt mående de mest lästa?

Obalans är intressant?

När jag ser tillbaka på statistiken på bloggen, är det ett inlägg som sticker ut ordentligt. Det är när jag söndagen den 7 augusti 2016 skrev ett långt inlägg inför kommande arbetsperiod efter semestern. En semester som varit väldigt speciell för mig, eftersom den ägnats till 100% åt att hantera det faktum att jag fått symptom på utmattning i början av sommaren. Jag satte mig ner och reflekterade högt och lågt, och det blev så galet uppmärksammat. När jag sedan har fortsatt att då och då uppdatera mig själv och omgivningen på min status, hur jag mår och hur utvecklingen framskrider, så har intresset hållit i sig. Jag har aldrig haft lika många läsare och visningar som på detta inlägg från 7 augusti, men jag har alltid toppar i statistiken på samma typ av inlägg.

Jag försöker förstå varför, men vet egentligen inte om jag kommit fram till något. Kanske igenkänning. I så fall säger det något om allmäntillståndet och inte bara om mitt eget tillstånd, tänker jag.

Min resa mot balans

Till slut bestämde jag mig för att samla alla mina inlägg på temat, på ett ställe. Det är det som blivit sidan ”Min resa mot balans” här på bloggen, en snabbväg in till mina inlägg om att komma ur – och tillbaka till – balans.

Har du någon teori om varför dessa inlägg blir de mest populära?

Kärlek

Hur svårt kan det vara? Varför kan inte vi alla människor i världen bara vända våra sinnen mot kärleken istället för rädslan? Varför finns över huvud taget det här mörkret som ibland invaderar våra liv på ett så brutalt sätt? Vad är det för mekanismer som styr, så att rädslan slår rot och växer upp till en vilja att begå onda handlingar? Varför i fridens namn vill människor göra varandra – systrar och bröder – illa?

Kärlek och ljus är så mycket större, kärlek och ljus GÖR oss så mycket större! Ett leende, en kram, en god gärning – pyttesmå menviktiga steg mot en bättre värld. Här kan vi alla bidra, och det blir magiska effekter. Kärleken får oss att växa, rädslan krymper och skrumpnar oss.

Gå ut varje dag och tro gott om dina medmänniskor. Älska din omvärld, och du får kärlek tillbaka mångdubbelt. Var godtrogen och naiv, kasta rädsla och misstänksamhet i sopkorgen. Omfamna. Älska. Le!

Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken. 

Veckan som försvann

Veckan som försvann

Oj oj, var tog den här veckan vägen? Det känns verkligen som veckan som försvann. Inte har jag varit särskilt mycket här i blogglandet, och inte tycker jag att jag har varit särskilt mycket någon annan stans heller… Men ett litet livstecken vill jag ge ifrån mig så här en solig aprilfredag. I eftermiddag får vi kääära gäster, som stannar hela helgen och lite till. Ska bli jättehärligt med en lång ledig helg, med teaterbesök, kanske en tur till landet (eller tuskulum, som vi kallar det), lite spel och dobbel och goda samtal.

Veckan som försvann…

…innehöll ändå några saker, när jag ser på bilder och tittar i kalendern.

Socialnämndens arbetsutskott
Vi har haft arbetsutskott i Socialnämnden.

 

Kontorsassistent
Jag har haft hjälp på kontoret.

 

Hockeyfredag
Och i fredags var vi i ishallen för att se Visby Roma slå Troja Ljungby. Tyvärr blev vi besvikna på resultatet, även om det var en tät match. De är så jäkla bra killarna, men det räcker inte riktigt till.