Emiliasjalen klar!

Emiliasjalen

Med stor entusiasm kastade jag mig över det ljuvliga garnnystanet för att skapa Emiliasjalen som jag hittat på bloggen FingersCroched. Efter att ha virkat gardin med halvfint vitt garn i evigheters evighet amen, så var det otroligt kul att ta mig an ett grövre och färgglatt garn.

Nu är den klar, Emiliasjalen

Härom dagen blev den klar, och jag är sååå nöjd. En helt perfekt sjal i både storlek och värme. Om jag hade haft användning för fler skulle jag beställt mer garn och fortsatt, den var rolig och avkopplande att virka, perfekt framför TVn. Dessutom finns det här garnet i massor av färgställningar, så det skulle gå att göra många varianter. Garnet är beskaffat så att det skiftar färg ”av sig själv”, så en behöver aldrig byta garn. Näst intill omärkligt smyger den ena färgen över till den andra, superläckert.

Kommer att passa bra under Gotland Pride! Tack Erika på FingersCroched för det fina mönstret!

Mitt sista Socialnämndsmöte blev glatt och tår(t)fyllt!

Jag avslutar det ena kapitlet efter det andra nu dessa veckor, avseende mitt politiska uppdrag.

Mitt sista Socialnämndsmöte

I onsdags genomförde jag mitt sista möte som ordförande i Socialnämnden, och vilken dag det blev! Sorglig och festlig på en och samma gång. Vi har alltid trevliga möten med gemytlig stämning, men den här gången blev den till och med uppsluppen mellan varven. Jag kommer att minnas mitt sista Socialnämndsmöte som ett glatt sådant, även om jag grät på slutet. Jösses, så blödig jag är!

Mot slutet blev jag så fantastiskt uppvaktad att jag inte kan fatta det. Blommor och presenter, samt helt fantastiska ord. Jag tycker själv att jag har gjort några bra saker under min tid som ordförande, har ett och annat att vara stolt över, men allt det jag fick höra av politikerkollegor och tjänstepersoner på förvaltningen i onsdags var mer och vackrare än jag nånsin kunnat föreställa mig. Jag skrattade och grät om vartannat!

Tårtkalas

Här är vi, Socialnämnden på Gotland, förstärkt med ett par tjänstepersoner från förvaltningsledningen.

Vi avslutade dagen med tårtkalas, och sen var det dags för den traditionsenliga filmen som på ett kortfattat sätt sammanfattar vad vi beslutade. Socialförvaltningens outtröttlige kommunikatör Thomas Zielinski (som syns tillsammans med mig på bilden överst) riggade som vanligt upp med stativ, mikrofoner och lampor, testade vinklar, ljus och ljud. Han är perfektionist, men så blir det också bra i slutet. Det syns på filmen att jag är både väldigt trött och lite rödgråten, men så fick det bli den här gången. Vill du se, så ligger filmen sist i det här inlägget.

Det var inte bara jag som gjorde mitt sista möte, även sköningen till höger – Jonas Niklasson, andre vice ordförande, har valt att lämna sitt uppdrag efter detta möte. Bredvid sitter en annan klippa, Lena Stenström.

 

 

 

 

 

Efter allt, så blev jag upphämtad av käre maken som vallade runt mig på stan en stund, i fantastiskt soligt och skönt väder (det varade inte så länge, efter en stund öppnade sig himlen. Vi hann undan, dock). Avslutade sen dagen med ett perfekt yogapass.

Tack alla som gjorde min dag, jag kommer att minnas den med ett leende väldigt länge!

Åh, så mycket värme jag möter!

Åh så mycket värme jag möter

På senare tid har jag klivit ur min bekvämlighetszon och öppnat nya dörrar. Inte för att jag planerat att göra det, utan för att det helt enkelt inte givits mig något val.

Pansarskal

Genom hela livet har jag varit rätt restriktiv med mitt innersta. Jag har inte släppt någon in på livet egentligen, utan haft ett skal utanpå mig själv som under åren växt sig allt tjockare. Jag har haft kontroll, tagit kommando, gått i bräschen, oftast vetat hur slipstenen ska dras, intagit ledarpositioner och haft svar på de flesta frågor. Jag har aldrig velat erkänna det som jag sett som svagheter, men som i själva verket är mänskligheter. Det alla andra har visat mig, har jag aldrig bjudit på tillbaka. Jag har varit ”perfekt”, i alla avseenden. Jag har haft förståelse för andras svårigheter och tillkortakommanden, men jag har aldrig erkänt att jag haft några själv. Vare sig för mig själv eller för min omgivning.

Tänk att jag avstått allt den här värmen

Men med allt som varit det senaste året, så har det här pansarskalet börjat krackelera. Det har hunnit bli så tjockt att det tynger mig mot marken, det har börjat torka och flagna av. Ibland lossnar stora sjok, faktiskt. Det är så att en kan börja skönja något levande där innanför elefanthuden, något varmt och pulserande. Något som vill ut, kanske. Jag vet faktiskt inte riktigt vem jag är där innanför.

Det som jag varit mest rädd för i hela mitt liv, gör jag nu nästan dagligen. Nämligen talar om hur jag mår. Berättar öppet om vad jag gör åt min situation. När någon frågar, svarar jag ärligt. Och upptäcker till min stora förvåning, att det händer inget katastrofalt. Ingen vänder mig ryggen. Alla verkar tycka om mig ändå! Inte bara det – jag möter fantastiskt mycket värme, kärlek och förståelse. Jag möter blickar med intresse i, jag möter människor som lägger ifrån sig det de sysslar med, och lyssnar på mig.

Och jag får en klump i halsen, ibland gråter jag lite, för jag hade ingen aning om att det finns så mycket värme som är till för mig. Jag har hållit det ifrån mig hela mitt liv hittills, jag har tackat nej och avstått från det. Och jag förundras över att ni som älskar mig och funnits vid min sida i många år, stått ut med det.

Det är fortfarande inte enkelt, det är som bekant svårt att lära gamla hundar sitta och lika svårt är det att lära gamla Maria att visa sin sårbarhet. Men jag övar och övar, och kanske kommer jag så småningom att kunna ta hela världen i famnen.

Kärlek till er alla!

 

#JagÄrInoS

#JagÄrInoS

Det var nog i januari 2009 som jag fick för mig att börja blogga. Det var egentligen bara en förlängning av mitt dagboksskrivande, att ta det till en ny nivå. Internet och sociala medier som fenomen har så länge det funnit intresserat mig, och jag ser det som en del av världen och mitt liv i stället för en enskild företeelse vid sidan av.

#JagÄrInoS

Genom åren har jag själv följt olika bloggar, och därmed också ”lärt känna” många i bloggosfären. Så småningom har det växt fram nätverk, i takt med att bloggandet också i allt större utsträckning blivit en egen bransch. Det som har hänt är att många – företrädesvis unga – bloggare börjat kunna tjäna pengar och till och med försörja sig på sin blogg, och jag vet att många undrar hur sjutton det kan gå till. Hur kan ”bloggare” vara ett yrke? Vad är det som de tjänar pengar på?

Som bloggare bygger jag upp en trogen läsarskara. Jag skapar ett sorts förtroende; för mig och för mitt innehåll. Ju mer personlig jag är, desto större förtroende kanske du som läsare får för mig. Om jag skriver om något jag gillar, kanske du själv skulle vilja pröva samma sak. Och vips har jag påverkat dig till att göra något eller kanske köpa något. Detta fenomen har utvecklats med stormhastighet, och många företag har insett vilket värde det ligger i många bloggares stora läsarskaror. Dessa bloggare och profiler i andra sociala medier har fått en egen etikett, de har blivit influencers. Det har därmed utvecklats en samarbetsform mellan influencers och varumärken som vill sälja, och på helt andra sätt än bara vanlig annonsering. I takt med det har det också utvecklats regelverk för hur detta ska gå till, det är till exempel oerhört viktigt att ett inlägg tydligt visar att det är ett reklamsamarbete.

Jag gick med i nätverket Better Bloggers för ett par år sedan, detta utvecklades senare – i takt med att influencerbegreppet blev allt större – till att bli en branschorganisation med namnet Influencers of Sweden (InoS).

Själv är jag inte mycket till influencer

Själv kanske jag är en influencer, möjligtvis påverkar jag i någon mening, men jag tjänar inga pengar på det. Jag är alldeles för liten i branschen för att någon skulle vilja satsa marknadsföringspengar på mig, och det gör mig ingenting alls. Det är inte därför jag bloggar, för mig är det en visserligen väldigt viktig men ändå bara en liten del av min värld. Jag gör det av lust, jag finner stort nöje i att skriva och formulera mig, dela med mig av bilder och av delar ur mitt liv. Just nu fungerar bloggen också som en katalysator för mig medan jag jobbar på att resa mig upp ur utmattningsträsket. Jag har också förstått att min blogg betyder mycket för många som själva är i samma träsk, på väg att trilla i eller kanske har kommit en bit på väg upp ur det. Bara tanken på det sporrar mig mycket att fortsätta.

Somliga tycker jag är alltför utlämnande, alltför personlig. Jag vet det. Någon enstaka har antytt det direkt till mig, men oftare har jag fått höra det i andra hand. Men för mig är det viktigt, och själva grejen. Jag delar dock med mig bara av det jag själv vill, jag är väldigt personlig, men sparar mycket privat som du aldrig får veta.

Det som också skiljer mig från de flesta andra bloggare i allmänhet och influencers i synnerhet, är min ålder. Jag vågar påstå att de flesta influencers är unga, i sammanhanget är det nästan tantvarning på mig. Å andra sidan har jag en annan läsarskara än de som är väsentligt yngre, vilket i sig kan vara intressant. Även om min läsarskara är förhållandevis liten jämfört med många andra, så vågar jag nog påstå att den utgör en mer köpstark och kanske också trogen grupp

Att ha sajberkollegor

Det här är lite av mina egna tankar kring mitt bloggande i skenet av influencerfenomenet. Jag kommer aldrig att bli – och har heller ingen strävan – att bli en stor influencer. Men jag är ändå en medlem av Influencers of Sweden, av så enkla skäl som att det är ett sjyst nätverk för sjysta villkor, det är en grupp kollegor i sajberspejs för mig som bloggare där jag kan diskutera och få svar på frågor, det är också en sorts kompiskrets. Jag har lärt mig massor i InoS, och jag hoppas att även jag bidrar med något. Sist men inte minst står Influencers of Sweden för att allt ska gå rätt till i blogg- och influencerbranschen, att ingen ska utnyttjas och att alla – såväl influencers som marknadsförare – ska följa gällande lagar och regler. För att enkelt förklara InoS funktion, kan vi kalla den för alla bloggares och influencers fackförening.

Kritik från andra delar av branschen

Det finns något som kallas talangnätverk och som är ”mäklare” mellan influencers och företag. Flera sådana har i dagarna gått samman och starkt kritiserat Influencers of Sweden, genom att hävda att InoS är en egen liten ”klubb” som bara för sin egen talan och jobbar för egen vinning. En obegriplig kritik, som vittnar om antingen okunnighet eller kanske rent av avundsjuka. Under hashtaggen #JagÄrInoS vill jag och många andra med mig påtala att kritiken är felaktig och bygger på missförstånd.

Jag må vara en mycket liten, men jag är ändå en influencer. Genom att jag finns här och i sociala medier och genom att du följer mig. Såväl små som stora influencers utgör tillsammans organisationen Influencers of Sweden, och tillsammans ser vi till att det är ordning och reda i branschen. Jag är stolt medlem!

#JagÄrInoS

Här kan du läsa andra inlägg på temat, från influencers oändligt större än vad jag är:

Så kom den då, min thaikudde

När vi köpte vår sommarstuga hösten 2015 såg jag framför mig alla härliga ställen det skulle gå att fixa för avkoppling på olika sätt – en stor generös altan och en skogsbacke med plats för såväl sittplatser, filtar på marken och hängmatta mellan tallstammarna.

När förra sommaren kom och vi tillbringade flera sommarveckor där, hängde vi upp den där hängmattan och satte ut möbler på såväl backen som altanen. Jag som är väldigt markbunden – älskar att sitta på golvet och marken! – jobbade också på att hitta myrfria ställen för att bre ut min filt. Då föddes tanken på att jag på altanen också vill ha en thaikudde! Jag vet ärligt talat inte om det heter så, men i min värld får det göra det.

I våras beställde jag en, till sommaren. Av en massa olika transportskäl, så kom den inte till mig förrän härom veckan, när vi mer eller mindre slutat tillbringa tid på landet för säsongen. Men vad gör det, jag har den på balkongen i stället! Nu har jag lagt mig en stund på den när jag kommit hem på kvällen, för det har också varit rätt sköna kvällar. Ska bli gott att installera den i tallskogen nästa sommar!

Naturligt kroppsnära

naturligt kroppsnära

Jag letar mer och mer efter naturprodukter när det gäller kroppsvård, har börjat inse att det jag smetar på utsidan av kroppen faktiskt också letar sig in under skinnet och påverkar insidan. Har i många år köpt produkter som är sjyst tillverkade och inte testade på djur, etc. Men även det naturliga tänket har växt sig allt starkare. Efter dusch till exempel, smörjer jag in mig med sesamolja jag köper på Coop. Tänker att det jag kan äta och som är bra för kroppen kan säkert även min hud äta!

Naturligt kroppsnära

Det är rätt länge sen jag började leta efter aluminiumfria deodoranter. För bara några år sedan var det nästan svårt att hitta, på Apoteket fick jag särskilt säga till så hade dom en hemlig gömma i en låda med just sådana. Jag testade ett tag att göra min egen deo, även om det var lite kladdigt. Numera finns rätt mycket att välja mellan, både på apotek, i hälsokostbutiker och även i större livsmedelsbutiker.

När jag hittade min nya gröna frisör, hittade jag också lite nya trevliga produkter helt i min smak som hon saluför i sin salong.

naturligt kroppsnära
Hos Anette på Din gröna frisör & coach, hittade jag också schampoo och balsam som är helt ekologiska och handgjorda.

Hårvård och deo

Förutom schampoo och balsam – som för övrigt är helt handproducerade med enbart naturliga ingredienser – så har jag också provat två olika deodoranter. Det är ju supersvårt att rekommendera den här typen av produkter, för det är ju inte säkert att det som funkar för mig är lika bra för dig. Jag kan bara vittna om resultatet för min egen del, och båda dessa deodoranter passar mig perfekt. Jag slipper både lukt och fukt till vardags, och svettas jag efter en promenad t.ex. och fukten är oundviklig, slipper jag åtminstone lukten. Båda deodoranterna har bra konstistens och torkar relativt snabbt. Den från Scandinavian Herbs är lätt parfymerad medan den från Bruns finns i både parfymerad och oparfymerad variant. Jag valde den oparfymerade, och måste nog säga att jag också föredrar den för förpackningens skull, då jag gillar glasförpackningar bättre än plast. (Å andra sidan är plastförpackningar lättare när en reser.) Men båda fungerar lika bra, åtminstone för mig.

Vill du själv prova naturligt kroppsnära produkter så kika in till Anette på hennes salong på Södertorg 13 här i Visby. Hon har många fler produkter än dessa, jag har bara inte hunnit prova ännu!

Jag vill vara tydlig med att detta inte är något betalt reklamsamarbete, jag tipsar om de här produkterna och var de går att köpa på eget initiativ.

Skogen – den omfamnar mig

Tog en skogspromenad med lånehunden igår, och insåg hur länge sen det var jag gick här. Vi är så lyckligt lottade att vi har skogen alldeles inpå knuten även där vi bor i stan, men det var länge sen jag var i den, åt det här hållet.

Och så här års – det doftar! Färgerna förändras och fukten mättar naturen. Kombon av skog och hav – det är verkligen en ynnest att få båda världar. Den här skogen är vänlig och välkomnande, och jag kunde nästan höra hur den pratade med mig. Måste tillbaka idag!

Nu stundar en helg med hundsällskap

Igår kväll hämtade vi Zoya på hunddagis. Zoya är en äldre fröken av sorten dvärgpinscher, vars husse och matte har annat för sig i några dagar, och du som följer min blogg vet att hon bor hos oss ibland vid såna tillfällen.

Jag ser fram emot det, det ska bli en skön helg. Pälsmys, ledighet, göra-vad-jag-vill-dagar. Behöver det, har en lite tuff tillvaro just nu där jag inte kan annat än ta bara en dag i taget. Jag har några få veckor kvar av mitt politiska åtagande innan jag kan släppa det, men redan nu finns en efterträdare i kulisserna och det gör att jag skönjer horisonten och anar slutet. Den känslan är nästan överväldigande, och gör att tröttheten och allt i dess kölvatten vågar sig fram på ett annat sätt än tidigare.

Det finns inget annat än acceptans till det här. Det är den enda jag kan göra – acceptera sakernas tillstånd, att lyssna på kroppen varje dag och försöka göra den till viljes, att släppa fram tårarna när de kommer (är ofta ledsen ”utan anledning”), att skratta åt mig själv när jag glömmer det mest elementära, när huvudet är tomt och jag inte ens kommer ihåg vilken dag det är, att sakta ner när yrseln visar sig… och så vidare. Att kämpa emot går inte och skulle dessutom vara lönlöst. Det jag kan göra är att försöka gilla mig själv ändå, och vara tacksam över att kropp och knopp vill föra över mig på rätt bana, ett annat sätt att leva och vara.

Eftersom inga andra signaler under sisådär 30 år har nått fram till mig, så har nu universum tagit till ett lite grövre artilleri. Jag accepterar och böjer mig i någon sorts tacksamhet trots allt. Det kunde ha varit mycket mycket värre.

I mitt gamla sätt att vara skulle en sån här helg utan saker i kalendern fått mig att släpa hem en massa arbete som skulle göras, och hänga över mig. ”Perfekt med två dagar att få jobba undan lite”, skulle gamla Maria automatiskt resonera. Den Maria jag nu försöker bli, tar i stället först fredagen off, och låter lördag och söndag bli som de blir. Jag försöker lära mig att det är ok. Den här helgen har jag dessutom hjälp av en liten fröken som behöver gå ut ibland, som sover under mitt täcke och som då och då kryper upp i knät för att bli kliad på ryggen.

Om det här var sista dagen i mitt liv…

Vi vet det allihop, att vi en dag ska dö. Ändå skyr vi tanken, som om det skulle ändra det faktum att vår tid på jorden är begränsad. Oerhört begränsad.

Ju äldre vi blir, desto mer påtaglig blir döden. Människor omkring oss försvinner från livet, fler och fler, oftare och oftare. Vi reagerar olika på det; somliga ryser och ruskar av sig, vill inte tänka tanken alltför långt. Så långt som att det en dag drabbar dem själva. Andra fejsar det faktum att döden är en del av livet. Inget sätt är fel, bara ditt eget sätt att förhålla dig är rätt för dig.

Min egen inställning är att jag tror på att det är en bra sak att tänka på döden ibland. För mig är det bra, i alla fall. Det gör inte mindre ont när jag får dödsbud, men jag ser det i ett större perspektiv än att det bara handlar om död och elände. Döden ingår i ett sammanhang. Och jag tycker också det är bra att då och då påminnas om att min tid är ändlig. Jag blir en bättre person då, för mig själv och min omgivning. Det som för mig är lite svårare att tänka på, är att mina närmastes tid också är ändlig. Det kan göra ont ibland.

Jag har en favoritskribent på Gotlands Tidningar, Magnus Ihreskog. Han är inte rädd att beskriva djupen i livet, och i morse ramlade jag rakt in i hans krönika så fort jag vaknade. Eftersom innehållet i den låg på samma våglängd som mina egna tankar just denna dag, så vill jag länka till hans krönika som en del av mitt inlägg idag. Läs Magnus Ihreskogs krönika ”En tanke värd att tänka när klockan tickar” här.

Har du fem minuter bjuder jag också på ett bildspel från mitt augusti, tyckte det passade in här. Jag har plockat lite ur mobilen för att se tillbaka. Inser att det händer mycket i mitt liv, de där dagarna som kommer och går. Hur ofta stannar du upp och reflekterar över senaste tiden? Hur ofta gör jag det? Bilder är ett bra sätt, både att minnas och att reflektera.

Var rädd om dig och ditt liv, hör du. Och som Magnus skriver i sin krönika – det finns inte mycket som du verkligen MÅSTE, om du tänker efter.

Oplanerad bloggpaus – long time no see!

Long time no see

Det var alldeles VÄLDIGT längesen jag var här märker jag, long time no see brukar en ju säga när det var länge sen vi sågs! Livet har varit på något sätt alldeles fullt, och bloggen har fallit undan i nästan två veckor. Jag minns inte när det senast var så långt mellan mina skrivarstunder, faktiskt!

Trots att jag inte åstadkommit någon ny text på länge märker jag att jag har läsare inne på bloggen varje dag, det gör mig verkligen glad. Jag har min trogna läsarskara, det är som en vänkrets och det känns tryggt och skönt att veta. Är så glad att du läser, ska du veta!

Long time no see

Vad har livet då bestått av under den här tiden? Ditt och datt. Arbete och politik. Egenvård, som jag försöker ge mer tid än förr. Samvaro med släkt och vänner. Tänkte bjuda på några bilder i det här inlägget, i all enkelhet. Det är lätt att berätta med bilder!

luktärter
Vi tog med en liten del av landet hem till stan, förra helgen. Luktärter doftar verkligen helt ljuvligt!

 

strandpromenaden hälsans stig

S:t Göran
Hälsans stig här i Visby är något utöver det vanliga. Jag har turen att bo alldeles i anslutning till den, och promenerar den gärna i alla årstider. S:t Görans kyrkoruin och strandpromenaden är två delar av den.

 

Jag har också varit till min sköna gröna frisör, och bättrat på färgen en smula!

 

Vi hade goda vänner tillika släktingar på besök, och fick några sköna kvällar på balkongen.

 

Vi gjorde utflykter, och hälsade bland annat på alpackorna på Själagott i Fardhem. Det här är Jonathan (tror jag).

 

En annan utflykt gick norrut, till Fårö. En mulen, men varm och skön dag.

 

Min sköna stad, en kväll i sena augusti. Vilken fantastisk ö jag bor på!